- Visst kan man undra över om det vi ser är en verklig ökning eller om det beror på att vi i dag har skarpare glasögon och att människor vet var de ska söka hjälp.

Alexander Wilczek är psykiater. De senaste fyra åren har han varit engagerad i Skip - ett projekt i samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet som startades 1993 av professor Marie Åsberg med avsikt att ta reda på mer om en svårhjälpt grupp inom psykiatrin - kvinnor som gör upprepade självmordsförsök.

Sedan 1999 har projektet följt 106 kvinnor med borderline personlighetsstörning under deras behandlingar. Syftet var att kunna jämföra tre olika terapiformer: dbt (dialektisk beteendeterapi), vanlig psykiatrisk behandling och en mer konfrontativ psykoterapi kallad orp (objektrelationspsykoterapi). Kvinnorna är färdigbehandlade men resultaten är inte sammanställda ännu.

De kvinnor som deltog i studien blev intervjuade och medicinskt undersökta. Bland annat togs blodprov som lämnades vidare till genetiker på Karolinska institutet, berättar Alexander Wilczek.

- Vi var intresserade av en gen som styr produktionen av serotonin, en signalsubstans i hjärnan som påverkar välbefinnandet. Men av en slump upptäckte vi att det hos 25 procent av kvinnorna fanns en variant av denna gen som vi knappt hittar alls i normalbefolkningen. Det skulle kunna tyda på att vissa föds med en särskild sårbarhet.

Det som stått tydligt för dem som arbetar med de här patienterna är att man kan kunnat se en ökning av vad som inom psykologin kallas otrygga anknytningar, menar Alexander Wilczek.

Det vill säga störningar i samspelet mellan det lilla barnet och dess första viktiga nära relationer. Resultaten visar sig genom en särskild intervju (aai, adult attachment interview).

- I dag vet vi att det händer något i hjärnan när anknytningen fungerar; det är som om barnet "lånar" förälderns vuxna förmågor och erfarenheter för att orientera sig i världen. Om anknytningsfasen störs, så utvecklas inte de här funktionerna hos barnet.
En unik mänsklig förmåga vars utveckling kan påverkas av anknytning är mentaliseringsförmågan; att kunna förstå sig själv utifrån och andra inifrån. Hos patienter med borderline kan man, enligt Alexander Wilczek, se beteenden som påminner om det lilla barnets när de hamnar i nära eller täta beroenderelationer.

- En manlig skötare som suttit mycket i vår akuttelefon berättade om en situation där en kvinna med borderline ringde. Kvinnan bad honom plocka fram hennes datajournal och kontrollera några saker. Hon var väldigt saklig och lugn, berättade vem hon var, när hennes senaste kontakt hade varit och så vidare. Men i samma ögonblick som skötaren sade att "Nu har jag slagit upp din journal", så var det som att alla hennes vuxna funktioner brakade ihop. Hon blev krävande och oförutsägbar och samtalet tog en dramatisk vändning. Det var som om skötaren kvalificerat sig som en potentiell föräldrafigur och då förvandlades hon till ett litet barn.

Medfödda sårbarheter, störningar i anknytningen och traumatiska upplevelser under barndomen är några tänkbara orsaker bakom borderline personlighetsstörning.

Men varför är det fler som drabbas och varför ser man en ökning av de borderlineliknande symtomen som exempelvis självskador?

Alexander Wilczek säger att han inte har någon forskning till stöd men om han får fundera lite fritt så har han en teori:

- Om man tittar på den judisk-kristna världen, så har vi från början levt i stamsamhällen där individens frihet har varit begränsad. Man föddes in i en värld där omständigheterna var givna och ens roll definierad, ansvar för tillvaron bars av gruppen mer än av individen. Stammen ersattes så småningom av klanen och familjen, men kollektivet fortsatte att fungera korrigerande gentemot individen. Det var uppenbart vilka beteenden som var accepterade och inte.

På 1500-talet utmanade reformatorn Martin Luther de rådande strukturerna genom att föra in tanken att individen var ensam ansvarig inför Gud. Ett tankesätt som slagit igenom i den protestantiska delen av världen.

- Det här ställer förstås höga krav på individen. Han eller hon måste utveckla ett eget moraliskt omdöme, bli självkorrigerande. Och i takt med att samhället har blivit mindre auktoritärt, så har det kravet på individen ökat, säger Alexander Wilczek.

Om man spinner vidare på Wilczeks resonemang, så kan man fundera på om det kanske är så att vi i dag har blivit extra beroende av trygga anknytningar. Ju mer autonoma vi förväntas vara, desto viktigare blir det att vi har fungerande verktyg för att hantera världen omkring oss. Vi ska välja utbildning, orientera oss på arbetsmarknaden, hitta en partner i ett utbud av möjligheter och skapa ett sätt att leva som passar just oss.

- Jo, det tror jag är riktigt. I ett lugnare samhälle där valmöjligheterna är färre och informationsflödet inte är så intensivt är det lättare att skapa sig ett bra liv. Samtidigt ökar i dag tillgången på förströelser och vi kan vända på dygnet. Vi kan se på tv eller surfa på nätet hela nätterna, och blir vi sugna på sötsaker eller alkohol så är det behovet lätt att tillfredsställa när som helst. Kravet på att vi ska sätta våra egna gränser är mycket större än tidigare.

Psykologen Per Wallroth, som arbetar med borderlinepatienter på mbt-teamet i Huddinge, berättar att i England ligger man långt framme när det gäller behandlingsmetoder för personer med borderline. Där har man också startat ett projekt som heter "Minding the baby", där man redan under graviditeten försöker identifiera kvinnor och familjer där anknytningen av olika skäl skulle kunna bli problematisk.

När barnet sedan föds finns redan ett stöd­system som syftar till att skapa trygghet och att hjälpa föräldrarna att förstå barnets signaler och kunna svara på dem på ett bra sätt.

- De flesta föräldrar vet att små barn kan upplevas som kravmaskiner, men för vissa blir det svårare att hantera alla behov, de känner sig otillräckliga eller terroriserade av barnet. Med stödet omkring kan de slappna av och långsamt bygga en trygg relation, säger Per Wallroth.

- Diagnosen borderline ska enligt min åsikt egentligen bara sättas när personen själv är hjälpt av det. Det viktiga är inte att det ställs en diagnos utan kvaliteten på den. Först när jag som terapeut tillsammans med patienten kan ringa in vad som är hans eller hennes huvudsakliga svårigheter och tillgångar, så kan vi sätta upp ett mål för behandlingen och arbeta mot det.