Mordet på tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund väcker starka känslor. Människor runt om i landet undrar hur de anhöriga ska klara att leva vidare efter att ha förlorat en dotter och ett syskon.
Varje år dör omkring hundra personer i Sverige efter att ha blivit utsatta för någon form av våld. Flera av dem är barn eller ungdomar. Ofta tar det tid för anhöriga att återvända till ett så normalt liv som det är möjligt.
För fyra år sedan blev Gunilla Ströms son Mattias misshandlad av en missbrukare i centrala Falun. Det var en helt vanlig sommareftermiddag. Några dagar senare avled Mattias av sina skador, endast 21 år gammal.
Den första tiden efter hans död har Gunilla inget minne av. Hon befann sig i ett vacuum utan kontakt med verkligheten runt omkring. Allt var som ett stort svart hål.
- Men så påminde min dotter Malin mig om att både hon och hennes bror Pontus ju fanns kvar i livet och att jag måste se till att leva vidare för deras skull. Den insikten hjälpte mig mycket, berättar Gunilla.
Hon är lärare och utbildar vuxna så att de ska få gymnasiekompetens. Tre månader efter Mattias död började hon arbeta på kvartstid, för att sedan sakta men säkert återgå till sin heltidstjänst.
- Jag ville inte bli en förgrämd mamma som skulle sörja hela livet. Mattias hade inte velat det. I dag ser jag mig som en trebarnsmor med ett bra jobb och mycket kvar att göra innan jag dör.
Men att försöka bygga upp en normal tillvaro igen var ingen lätt uppgift. Medkännande arbetskamrater och vänner betydde mycket för Gunilla under sorgearbetet. Hon, hennes man och Mattias två äldre syskon fick även hjälp av psykiatrin i Falun.
- Vi gick alla på samtal och upplevde att samhällets stöd fungerade mycket bra. Allt detta underlättade för oss att gå vidare med att skapa en vanlig vardag igen.
Efter Mattias död ville familjen och många av hans vänner hedra honom på något sätt. Det meningslösa dådet skulle inte bara få bli en notis i lokaltidningen. Resultatet blev "Mattias Ströms minnesfond".
Tre gånger har fonden nu delat ut stipendier till personer som arbetar mot våld. Och varje vår i slutet av april arrangerar den tillsammans med bland annat kommunen, Brå och Rädda Barnen en kväll under temat "Orädd". På torsdag i nästa vecka är det dags igen.
Elever på medieprogrammet vid NTI-gymnasiet i Falun utformar affischer och annan information inför temakvällen, och under flera programpunkter deltar ungdomar.
- Vi vill nå ut till unga människor som ju är mest utsatta för oprovocerat våld i vårt samhälle. Genom att delta i manifestationer, som "Orädd", kan människor visa att de inte accepterar ett samhälle med så mycket våld. Det är en bra början.
Det är inte så långt mellan Falun och Stjärnsund, där Engla Höglund bodde. Den senaste tiden har Gunilla Ströms tankar ofta gått till den tioåriga flickans mamma.
- Hon deltog aktivt i sökandet efter sin dotter. Jag tror att det var viktigt för henne att ha något att koncentrera sig på för att inte duka under av oro. Nu är hennes dotter död och hon får aldrig mer träffa henne. Det är en smärtsam sak att inse.
Gunilla Ström har många bilder på sonen Mattias och många härliga minnen av och med honom. Fast hon kommer aldrig mer att kunna krama om honom, och känna hans lukt, och hon får aldrig mer höra hans röst.
- Jag har lärt mig att leva med det och att våga visa om jag blir ledsen ibland. För det blir jag, och kommer nog alltid att bli det. Mattias är ju död - medan jag lever, säger Gunilla Ström.
Efter att någon fallit offer för ett våldsbrott - särskilt om ett barn blivit dödat - rasar livet ofta samman för de anhöriga och det praktiska ter sig oviktigt. Vardagssysslor som att handla, betala räkningar, laga mat och följa med till förskola eller skola blir lätt oöverstigliga hinder att ta sig över.
Sedan ett år är Ewy Gaude ordförande i Riksforum för anhöriga till våldsdödade, förkortat RAV. Den ideella organisationen bildades i mitten av 1990-talet av bland andra en mamma vars son blivit knivdödad.
- Vår viktigaste uppgift är att försöka få makthavare och politiker att förbättra stödet till anhöriga. I dag finns det stora brister på detta område, enligt Ewy Gaude.
Hennes erfarenhet, efter att ha talat med många anhöriga, är att väldigt få drabbade erbjuds samhällets stöd i sitt sorgearbete. I dag måste många exempelvis själva betala för eventuell terapi. All behandling för anhöriga borde vara gratis, tycker hon.
För tio år sedan drunknade Ewy Gaudes son Teddy, då 21 år, efter att ha knuffats i vattnet.
- Engla var en liten flicka som blev bortrövad och dödad, bara ett barn. Min son dog i samband med gatuvåld. Jag tror inte att sorgen kan graderas efter ålder, som förälder är det alltid lika outhärdligt när en dotter eller son dödas.
Det tog tid innan Ewy Gaude fick reda på vad som hänt sonen Teddy. Först efter fem dagar hittade en privatperson hans döda kropp.
- Då kände jag en lättnad mitt i all tragik. Nu visste jag att han inte kunde fara illa längre, att han inte låg någonstans och plågades. Det är samma känsla som Englas mamma uttryckt i olika intervjuer efter att dottern hittats död.
Några månader innan sonen Teddy blev dödad hade Ewy Gaude blivit uppsagd från sitt arbete på Ericsson. Hon var också mitt uppe i en skilsmässa.
- Jag tyckte inte att jag kunde sjukskriva mig utan körde på. Jag sökte jobb, läste på heltid, läste på deltid och jobbade samtidigt på deltid ... efter två år var jag totalt slutkörd och blev sjukskriven.
I dag är Ewy Gaude förtidspensionerad, men föreläser ofta för poliser och andra myndighetspersoner. Hon vill börja arbeta igen - helst med frågor som rör anhöriga till personer som blivit dödade i samband med ett våldsbrott.