Skymningen faller över husen och gårdarna i Skattungbyn i Orsa kommun i Dalarna. Köksfönstren glimmar som en stjärnbild i det vidsträckta skogslandskapet.
I ett av köken sitter Birgitta Lundkvist med vännerna Malena Gillgren och Kjell Gustafsson. De talar om barnen som redan är stora, som liksom många andra ungdomar i byn flyttade hemifrån redan vid femton sexton års ålder för att gå i gymnasieskolor många mil bort.
- Det var hemskt när Lisa försvann, säger Birgitta. Det blev så tyst i huset. Sedan flyttade Mikael. Och om bara några år är det Lasses tur. Då har vi bara hunden kvar.
Hon skrattar, häller upp mer te.
Malena minns sin egen tonårstid i Stockholm. Hon bodde hos sin alkoholiserade pappa och flyttade hemifrån vid fjorton års ålder.
- Det var tufft. Jag tyckte att det liksom stormade omkring mig, och där i blåsten skulle jag stå, ensam och upprätt ... Den känslan hoppas jag att mina barn slipper!
Birgitta flyttade hit till Skattungbyn för tjugo år sedan med sin man Anders. De var trötta på det splittrande stadslivet i Stockholm. De sökte efter en tillvaro som kunde kännas hel och äkta. Båda hade tidigare bott i byn, och de ville låta sina barn växa upp i den gemenskap de hade upplevt.
De köpte ett slitet stationshus som de fortfarande reparerar och bygger om. Anders har just monterat en ny trappa och börjat vinterbona vindsrummen.
Men nu finns det bara ett barn kvar i huset. Lasses äldre syskon kommer visserligen hem på besök ganska ofta. Men det är inte som förr, när de var en stor och livlig familj. Luften i köket står oftare stilla. Och det har fått Birgitta att fundera över sitt eget liv.
Hon arbetar heltid som röntgensköterska vid Falu lasarett och är politiskt aktiv med flera uppdrag inom landstinget. Hon har alltid haft mycket att göra, men nu säger hon ändå att hon till stor del har levt genom barnen.
- Livet har mest kretsat kring deras aktiviteter och behov. Och när de inte finns här längre - vad gör jag då? Ska jag gå och lyssna på luciakonserten i kyrkan fast ingen av mina ungar är tärna eller stjärngosse? Vad har jag för intressen egentligen? Vilken sorts musik tycker jag om, till exempel? Jag har ju mest lyssnat på Mora träsk...
Birgittas äldsta dotter Lisa ville flytta till Stockholm för att gå på Södra latin. Men hon nöjde sig till sist med en gymnasieskola i Leksand.
Anders och Birgitta andades ut. Men de var ändå oroliga när Lisa väl hade flyttat. Skötte hon sig? Vad åt hon? Kände hon sig övergiven? Hur skulle hon klara sig om hon blev sjuk? Och vad gjorde hon på nätterna?
- Ja, inte super jag och knullar runt, sade Lisa. Ni får lita på mig!
Birgitta var minst lika orolig när Lisas lillebror Mikael också flyttade till Leksand.
- Han spelar i rockband och rör sig i miljöer där det finns alkohol och droger. Men han är stabil. Jag litar på honom. Sedan gör han väl vad han vill när jag inte är med.
Malena kom till Skattungbyn av ungefär samma skäl som Birgitta. Hon arbetar som mentalskötare och hyr ett litet hus bortom kyrkan.
Hon har fyra döttrar: Hillevi och Tove, Ditte och Ragna. Hillevi är äldst, och när det var dags för henne att börja i gymnasiet ville Malena att hon skulle välja en skola i Mora, dit hon kunde åka skolbuss. På så vis skulle hon kunna bo kvar hemma i Skattungbyn.
Men Hillevi hade teaterdrömmar. Hon ville gå på estetiska programmet i Falun, och så blev det.
- Det var tråkigt när hon hade flyttat, berättar Malena. Vi var ju så vana vid hennes skratt, hennes glada och bullriga personlighet. Tove grät, hon hade alltid hängt ihop med Hillevi. Ditte och Ragna var också ledsna. Och jag saknade den nästan vuxna kamraten, de lugna samtalen om livet som man kan ha när tonårskriserna är över.
Hillevi kom hem till Skattungbyn nästan varje helg, men på vardagarna fick hon nöja sig med trygghet på distans. Då tänkte Malena ofta på Hillevi. Hade hon någon att prata med? Vad åt hon till middag?
- Hon var vegetarian, berättar Malena, och jag anade att hon oftast åt youghurt eller bara kokt pasta. När jag upptäckte att vänner här i byn skickade med sina barn matlådor med färdiglagade, frysta middagar - då kände jag mig så usel, för det hade jag inte kommit på. Jag började laga vegetariska grytor som jag tryckte ner i kesoburkar åt Hillevi. Men efter en tid slutade jag med det där. Hon klarade sig faktiskt själv.
Malena pratade med Hillevi nästan varje kväll och hjälpte henne med läxorna - per mobiltelefon.
- Samtalskostnaden blev extremt hög, men det var bara att betala. Det var mitt sätt att finnas till hands, för jag kunde inte hälsa på henne så ofta. Jag hade ju småbarn hemma och hög puls i livet.
Två gånger när Hillevi var sjuk körde Malena de nio milen till Falun mitt i natten för att hämta hem sin dotter.
- Hon var inte så stor där hon halvlåg i bilen med hög feber.
När Hillevi skulle fira sin sjuttonde födelsedag kunde inte Malena uppvakta henne på morgonen för jobbets skull, och det sved i modershjärtat. Då åkte Hillevis barndomsvän Lisa - Birgittas och Anders dotter - dit med en tårta kvällen före och sov över.
- Barnen blir självständiga av att flytta hemifrån så tidigt, säger Malena. De måste bygga upp sin egen sociala sfär.
- Ja, det är skönt att de tar hand om varandra när de vet att vi föräldrar inte kan, säger Birgitta.
Det var en sorg att inte få vara med när äldsta dottern blev vuxen, säger Kjell. Han bor i Kallmora, en grannby till Skattungbyn.
- Man behöver ju gott om tid för att komma fram till de där lugna, goda samtalen. Så de har sällan blivit av sedan hon flyttade, säger han.
Kjell driver en firma i energibranschen och har två döttrar: Nina och Tove. Tove är yngst. Hon bor växelvis hos sin mamma och sin pappa och åker skolbuss de tre milen till gymnasiet i Mora. Men hennes storasyster Nina valde vårdprogrammet i Falun.
- Hon hade mognat under våren och sommaren, men jag visste att hon ändå kände sig ängslig för hur det skulle gå, berättar Kjell. Jag undrade alltid hur hon hade det bakom det där korta "Bra!" hon gav mig som svar när jag ringde och frågade hur hon mådde.
Vid den tiden arbetade Kjell delvis i Borlänge, så han kunde titta till Nina då och då.
- Det var skönt att ha insyn. Ett tag hade jag varit rädd att hon slarvade med maten, men hon kokade sina makaroner och var skötsam. Jag var aldrig rädd att hon skulle dricka en massa sprit eller fara illa av droger. Jag undrade mest vad som rörde sig i hennes inre.
Kjell tycker nog att Nina gick ut i vuxenlivet lite för tidigt.
- Jag undrar om hon inte tvingades att mogna en aning för fort. Fast jag vet ju inte hur det hade gått om hon hade bott kvar hemma. Vi hade kanske varit jätteless på varandra och haft väldiga konflikter. Nu växer vår relation på ett nytt sätt, och jag känner mig lugn. Hon är vuxen nu. Hon klarar sig.