Rita Lundin bor i Bandhagen i södra Stockholm. I ett par år har några hyresgäster i området försökt få en majoritet för att ombilda lägenheterna till bostadsrätter.
– Alla som bor här har trivts med hyresvärden, servicen, gatan och grannarna. Många har bott här i femtio år, ända sedan lägenheterna var nya, berättar Rita Lundin.
I två år har hon som ordförande för den lokala hyresgästföreningen kämpat mot planerna på att köpa loss husen från det kommunala bostadsbolaget. Och hon har mött motstånd från dem som menar att inflytandet över boendet blir större om man själv äger sin lägenhet.
– Jag hade en vän här i ett grannhus som jag tidigare umgicks en hel del med. Hon var tidigare kritisk till bostadsrättsomvandlingarna och vi stöttade varandra för att värna hyresrätten. Nu är hon i stället en av de drivande för att hyresgästerna ska köpa loss sina bostäder. Det eventuella klippet blev viktigare än våra tidigare gemensamma ideal.
Under senare år har ett stort antal hyreslägenheter i Stockholm förvandlats till bostadsrätter. Diskussionerna inför omvandlingen har i många fall varit hätska. Tidigare goda grannar ställts mot varandra.
På Läggestavägen, där Rita bor, är man antingen för eller emot. Stämningen mellan de boende har blivit infekterad och trivseln har kraftigt försämrats.
– Många som förespråkar en omvandling påstår att boendet blir billigare i en bostadsrättsförening. Men jag tror att de i första hand är ute efter vinsten när de säljer. När plånboken blir viktigare än grannsämja och långvarig vänskap har något gått fel. För mig är tilliten ett fundament såväl i ett bostadsområde som i hela samhället.
Rita Lundin menar att de som vill äga sin bostad givetvis ska få göra det, och hon är för blandade boendeformer. Men en massiv omvandling av hyresrätter i förorten och i attraktiva områden är enligt henne ett svek mot de unga som ännu inte fått fäste på bostadsmarknaden och mot alla dem som har för låg inkomst för att få lån.
Eva, som vill vara anonym, upplevde just det i samband med en bostadsrättsomvandling i Stockholms innerstad. Hon hade inte pengar till att köpa sin hyreslägenhet när den kommunala hyresvärden sålde, och inte heller hade hon råd att fortsätta hyra den efter den renovering som bostadsrättsföreningen gjorde efter köpet.
– Men det värsta var nog att jag förlorade flera grannar som jag trodde var nära vänner. Sveket gör fortfarande ont. I dag har jag svårare att lita på andra människor än vad jag hade förr.
Eva flyttade in i en centralt belägen hyreslägenhet i Stockholm med två små barn i början av 1990-talet. Hon trivdes direkt med sin nya bostad och och med grannarna.
– Det sista var jätteviktigt. Min man hade precis omkommit i en olycka och jag var ganska ensam. Det fanns flera familjer med barn i samma trappuppgång och vi åt ofta kvällsmat tillsammans. Det var lätt att få barnvakt och flera gånger reste vi på semester tillsammans.
Eva kände stor tillit till sina grannar. Men när några hyresgäster föreslog att de borde köpa sina lägenheter blev hon orolig. Hon arbetade som undersköterska och insåg att hon skulle ha svårt att få lån.
Nästan alla i trappuppgången, även ”bästisgrannarna”, protesterade. Men på mötet där hyresgästerna skulle rösta visade det sig att vännerna som tidigare varit emot ivrigt argumenterade för en ombildning. De menade att alla nu skulle kunna göra ett ”klipp”.
– Jag var så ledsen över mina grannars agerande. Jag har inget emot att folk äger sina bostäder, vare sig villor eller lägenheter. Men jag flyttade till en hyresrätt för att det var det enda alternativet.
När det var klart att bostadsrättsföreningen skulle ta över lägenheterna ansökte Eva hos flera banker om lån för att kunna köpa sin bostad, men hon tjänade för lite och fick nej. I stället blev hon hyresgäst hos sina gamla grannar.
Efter ett halvår fick Eva reda på att lägenheten skulle renoveras i samband med ett stambyte. Nytt kakel sattes in i badrummet och det gamla femtiotalsköket revs ut – och samtidigt höjdes hyran kraftigt.
– Jag tvingades flytta till en hyreslägenhet långt från stan och känner mig väldigt sviken av mina vänner i trappuppgången, men också av ett system som tvingar sådana som mig från våra hem.