”Vi kan göra väldigt mycket mer både för att bota cancersjuka och för att lindra lidande för obotligt sjuka i dag än vad vi kunde förr”, säger Ulla Zachrisson, överläkare vid Stockholms sjukhem, i Claes Brittons bok ”Min mamma är död”.
Ulla Zachrisson hade hand om Claes mamma Mona Britton, och i boken ställer Claes många frågor till Ulla, både om sin mammas död och om döden över huvud taget, frågor som han grubblat över i många år.
Den fråga som är mest brännande för Claes handlar om dödsångesten. Hur vanlig är den bland svårt sjuka? Ullas svar är nedslående, skriver Claes. I stort sett alla har dödsångest, säger hon, kanske är det en på hundra som inte har det. Och åldern spelar inte så stor roll.
”Att lämna livet här på jorden, lämna sina nära och kära – det är ett sådant enormt steg för alla människor, även för en hundraåring”, säger Ulla.
Inför döden är vi i övrigt lika olika som vi annars är som människor, berättar Ulla för Claes. Personliga karaktärsdrag blir ofta än tydligare. Den som varit orolig av sig är mer orolig, den som varit lugn är lugnare.
Men en känsla som in i det sista är gemensam för nästan alla är hoppet.
”De allra flesta har någonstans ett orealistiskt hopp som vi aldrig tar ifrån dem. Det hoppet har inte alls med det intellektuella att göra.”
När döden till slut närmar sig är de flesta oerhört utmattade, många orkar till sist inte ens bry sig om tanken på döendet eller själva döden. Ofta har de kommit så långt i sina mentala förberedelse att det är skönt att få ge upp.
I dag har man kommit mycket långt när det gäller att lindra symtom, säger Ulla.
”Jag kan ärligt säga att vi i vår arsenal har allt som över huvud taget finns att tillgå när det gäller att lindra både smärta och ångest, men tyvärr finns det fall där inte ens det förslår. Din mamma var ett sådant fall”, säger hon till Claes.
Mona Britton fick det som kallas lindrande sedering – hon blev nedsövd under sina sista dagar. Enligt Ulla har flera studier visat att andelen patienter som sederas har ökat som en följd av att man lärt sig mer om hur döende fungerar. I dag handlar det om ungefär 10–15 procent av patienterna, medan man alltså får bukt med symtomen hos 85–90 procent, säger Ulla i boken.
Själv är hon helt negativ till dödshjälp.
”Det finns ingen anledning. Vi har i dag så många farmakologiska metoder att behandla de olika symtom som en svårt sjuk drabbas av att det räcker gott och väl. Lindrande sedering är ingen dödshjälp utan en behandling som gör den döende ångestbefriad, trött och sovande.”