Född direkt in på webben - så skulle man kunna etikettera generation som i princip är jämngammal med internet. Dit hör både Christoffer Lewrén, 19 år och Josephine Golander, 17 år, från Stockholm. Josephine går i gymnasiet och bor fortfarande hemma. Christoffer är lärarvikarie och rår numera sig själv. Båda har periodvis tillbringat 4–8 timmar om dagen uppkopplade.
– Många skapar en idealbild av sig själva på nätet, någon de egentligen vill vara. Och det är klart att det är svårt att leva upp till den när man sedan träffas på riktigt, säger Josephine.
Josephine har tillbringat mycket tid i olika chatrutt kunna umgås med många samtidigt och har dessutom vänner i USA som hon diskuterar speciella frågor med.
– Tiden på nätet kulminerade när jag fick en egen dator. Mina föräldrar kunde bli tokiga emellanåt och undrade om jag inte kunde göra en sak i taget. ”Är den fastklistrad i händerna på dig?” undrade de.
Men nätet erbjöd även Josephine något som hon inte hittade i vardagen. En känsla av att ”vem som helst kunde dyka upp”, att det hela tiden fanns nya människor att upptäcka och chatta med.
– Det var roligt att jag inte riktigt visste vad som kunde hända och vem jag skulle möta.
Att uppleva en människa så som hon eller han vill vara är också intressant, menar Josephine. På nätet är det många som försöker profilera sig och väljer vad de vill visa upp utåt. Framför allt unga kvinnor photoshoppar sina egna fotografier för att se så bra ut som möjligt på de bilder som de lägger ut på nätet.
Men ibland blir glappet mellan nätet och den verkliga världen för stort. Josephine berättar om en kompis som hade chattat flitigt fram och tillbaka med en kille i flera dagar. När de till slut träffades sa han ingenting på fyra timmar.
– Då har ju någonting gått snett, kommenterar Josephine.
Christoffer har lockats av spelvärlden på nätet, snarare än de sociala forumen. Framför allt har han ägnat tid åt datorrollspelet ”World of warcraft”.
– ”World of warcraft” är uppbyggt och anpassat så att det ska vara svårt att lämna. Du spelar i team och det bygger på framgång, ledarskap, uppskattning och bekräftelse.
Eftersom bekräftelse och tillhörighet ofta är viktigt för en tonåring är det få som kan värja sig mot den känslan. Något som också Christoffer upplevde när han spelade med sin ”klan” – det vill säga sitt lag av spelkompisar – och de tillsammans klarade av svårigheter. Att klara av spelets utmaningar gav en betydelse som inte vardagen erbjöd. Att gömma sig bakom en spelgestalt gav också ett slags skydd.
– Alla vill vara bra på något, här fick jag min belöning. En del får bekräftelse genom att ha fräckast kläder, andra genom att vara bäst i klassen. Har man ingenting tror jag att man ofta mår väldigt dåligt.
Christoffer menar att om den virtuella världen känns som en idealvärld och om livet samtidigt är jobbigaranför den, är det egentligen logiskt att man inte vill lämna den.
– På ett sätt slapp jag ifrån andra faror. Just när puberteten kickade in som värst spelade jag i stället för att vara ute och hänga och hålla på med våld och kanske alkohol. Som många gör i den åldern.
Men en dag kände Christoffer att han var ”färdig” och vågade stå för den han var.
– Det var därför jag lyckades sluta helt med spelandet. Jag insåg att det fanns en riktig värld med fester och social gemenskap som jag helt isolerat mig ifrån.
Christoffer konstaterar att för mycket häng på nätet gör att många försummar skolarbete, riktiga vänner och jobb. Att de inte kan skilja på vad som är hållbart och inte.
– Man tränar ju sig inte alls i hur det är att möta någon på riktigt. Och ärligt talat, det är ju faktiskt vardagslivet som måste fungera.