Efter 15 års äktenskap ville Lejlas man åka tillbaka "hem" till Teheran. Han hamnade i ett slags manlighetskris, tror hon.
- Jag ville absolut inte åka, och våra två söner är ju födda här. Sverige är deras hemland. Och mitt.
Pojkarna var då sju och tio år gamla. Sedan dess har de inte hört av honom.
- En bra pappa är en närvarande pappa. Nu existerar han inte längre. Det är svårt för mig att förstå att han bara kunde resa i väg så där och lämna sina barn. Som förälder har man fått en livsuppgift. Den måste man ta ansvar för. Man kan inte bara fly sitt ansvar så där. Det skulle jag aldrig kunna göra. Barnen är ju en gåva.
Lejla och sönerna bor numera i utkanten av Göteborg, i ett av de "finare" områdena, enligt äldste sonen. De har nära till naturen. Utan den skulle hon nog inte orka, säger hon. Men hennes röst ger intryck av att hon skulle orka vad som helst - för sina barns skull.
Lejla kom till Sverige i oktober 1977. Hon hade precis fyllt 22 år och såg fram emot att få plugga vidare. På den tiden fanns det inte plats för alla som ville studera på universiteten i Iran. Meningen var att Lejla skulle åka tillbaka när hon var färdig, men livet tog en annan väg.
- Jag har två bröder i Sverige också. Den yngsta har inga egna barn. Han har fungerat som ett slags ställföreträdande pappa åt mina barn. Det var han som fick komma och visa dem hur man rakar sig, när det var dags. Visst vet jag hur man gör, men det var nog roligare för dem att göra det så där män emellan.
Lejla ler vid minnet. Hon är stolt.
- Barn är verkligen glädjen i livet.
I Sverige har man en annan syn på familjen än vad man har i Iran.
- Här är individen viktigare på något sätt. Man ska klara sig själv, det anses fint. Hos oss är familjen viktigast, och det är inte fel att be om hjälp. Fast lever man här blir man också präglad av "svenskheten". Att man inte ska ligga någon till last, framför allt inte samhället om man är invandrare.
Och det har hon heller inte gjort. Det är hon noga med att tala om.
Lejla kommer från ett hem där man värdesätter studier och kunskap, berättar hon.
- Min pappa uppmuntrade mig att studera vidare. Det är han som har gjort mig stark. Mamma är lite mer traditionell i sin kvinnoroll. Hon tyckte inte att jag skulle behöva studera eller arbeta. I Iran är det nämligen en lyx för en kvinna att inte behöva arbeta.
Visst blir det tungt ibland att på egen hand sköta hemmet, barnen och arbetet, erkänner hon.
- Men det är inte så mycket annorlunda än förut.
Kanske var det detta som knäckte makens stolthet, tror hon: att han inte kunde försörja familjen ensam.
- Jag känner mig ändå väldigt privilegierad. Som ensamstående mamma i Iran hade jag varit helt beroende av min familj. Samhället ser lite annorlunda på kvinnor i Iran, säger hon diplomatiskt.
Visst var det en chock för henne när barnens pappa drog i väg.
- Jag var skakad. Jag hade att välja mellan att tycka synd om mig själv eller att vara stolt. Jag visste ju inte alls vad det skulle innebära att vara ensamstående förälder i ett land där jag inte själv är född eller uppvuxen. Jag är utbildad lärare och arbetar i en skola där jag träffar barn till frånskilda föräldrar. De mår inte alltid så bra. Föräldrarna kommer inte till våra klassmöten. Jag vet inte om de isolerar sig eller skäms. Skulle jag bli likadan?
Det var bara att ta itu med det praktiska: jobba, handla, laga mat, stötta och trösta - det hon egentligen alltid hade gjort. Hon förklarade för sina två söner vad som gällde, att de tre i fortsättningen skulle klara sig själva.
- Ingen av oss ville flytta till Iran, så nu var det mina regler som gällde.
Lejla är född muslim. Hon är inte religiös, och hon styrs inte av krav från familjen att föra iranska traditioner vidare.
- Vi tar det goda från båda kulturerna. Vi firar både de muslimska högtiderna och de kristna. På det viset känner vi oss faktiskt ganska rika. Men jag måste också visa omgivningen att jag inte är någon "stackars invandrare" från Asien. Många människor stämplar oss, som om vi vore analfabeter. Så känns det ibland. Annars tror jag faktiskt inte att mitt liv är tyngre än för vilken annan svensk ensamstående mamma som helst.
Kulturkrockarna är inte ovanliga i hennes familj, speciellt när det gäller vilka gränser som ska sättas.
- Pojkarna säger: "Vi är födda i Sverige och här gör man så ..." - som om jag skulle kunna glömma det. De påstår ibland att inga andra föräldrar kräver att deras barn ska vara hemma redan klockan tolv en lördagskväll. Kommer de inte hem då, hotar jag med att hämta dem. Hittills har jag inte behövt göra det. Det skulle ju bli för pinsamt för dem, säger hon med ett nöjt leende.
Barn vill ha gränser även om de protesterar, menar Lejla. De är hennes erfarenhet, både som mamma och lärare. Men lätt är det inte, suckar hon.
- Jag funderar alltid på om jag gör rätt eller fel. Är jag för snäll, för gränslös, för hård? Det är ju barnen som ska ta över samhället, och det är vi föräldrar som måste lära dem att ta ansvar. Om barnen inte sköter sig ska de veta vad som händer dem. Man läser ju så mycket elände i tidningarna, speciellt om invandrarpojkar.
Det hade nog varit lättare med döttrar, tror Lejla, även om hon tycker att pojkar och flickor ska uppfostras på lika villkor.
- Jag vet att många invandrarföräldrar har konflikter med sina "svenska" barn. Papporna med sina döttrar och mammorna med sina söner. Måste man vara både mamma och pappa kan det blir rätt tufft ibland. Jag tycker att det handlar om ömsesidig respekt.
Flickor måste lära sig att ställa krav och inte alltid vara mannen till lags, och pojkar måste lära sig att ta mer ansvar för vardagssysslorna i hemmet, menar hon.
- Med pojkar kan allt hända.
Hur då?
- Tänk om någon av mina söner skulle förgripa sig på en flicka ... usch, jag vill inte ens tänka på det. Det är naturligtvis hemskt om ens dotter skulle bli utsatt för våld. Men att vara mamma till en pojke som gör så fasansfulla saker, det är en sådan skam. Då skulle jag känna mig totalt misslyckad som förälder.
Någon ny man i Lejlas liv har det inte funnits. Kavaljerer - ja. Men hon har inte uppmuntrat dem.
- Jag förnekar inte att jag saknar den intima närheten med en man. Men nu går kärleken oreserverat till mina barn - även om de nästan är vuxna. Min tid får komma senare. Nu njuter jag mest av att vi slipper alla de konflikter och slitningar som kan uppstå i ett traditionellt äktenskap, säger hon med både lättnad och sorg i rösten.
Och tillägger:
- Mina söner har visserligen aldrig klagat, men jag tycker att de är värda både en mamma och en pappa.