Felicia, 19, bodde med pappa Kenth Skullman tills hon var 13 år. Då hände saker i Kenths liv som fick honom att tappa fotfästet och falla tillbaka i ett tidigare missbruk. Felicia bodde i olika familjehem och på flickhem, och hade sporadisk kontakt med sin pappa tills hon blev myndig.
I dag är Kenth drogfri, och både han och Felicia är med i den ideella föreningen Musketörerna i Rågsved. Där hjälper de utsatta, hemlösa och missbrukare – bland annat med att återförenas med sina familjemedlemmar.
– Jag har fått lov att vara både ledsen, besviken och arg, säger Felicia. Pappas och min kontakt är jättebra nu. Jag vänder mig väldigt ofta till honom, vi hörs varenda dag.
– Vissa saker kan vara svåra att höra från ens barn, säger Kenth. Men jag har alltid känt föräldraansvaret för Felicia. Jag är så stolt över henne.
Startskottet för Musketörerna, som bildades för två år sedan, var Tom Alandhs dokumentärfilm ”Vi som överlevde Rågsved”. Filmen berättar om missbruk och kriminalitet bland unga i Rågsved under 1960- och 1970-talen, och om vad som hänt senare med dem som växt upp där.
I Musketörerna gick anhöriga och personer som själva varit missbrukare eller kriminella samman – både för att stödja varandra och för att hjälpa andra utsatta att få
ett värdigt och meningsfullt liv.
– Många av oss har det här gemensamma från Rågsved i bakgrunden. Vi har växt upp tillsammans, det finns i våra hjärtan, säger Michaela Sjögren, en av initiativtagarna till Musketörerna. Men det är inte en förening bara för oss ”som var med”. Vi vänder oss utåt, och vill också bidra till att förebygga att dagens unga råkar illa ut,
vi besöker skolor och talar med elever och personal.
Kärnan i Musketörernas verksamhet är ”guideprojektet”. Stödpersoner från föreningen hjälper missbrukare att ta sig tillbaka till samhället genom konkret och praktiskt stöd. Det kan handla om att få avgiftning och hälsovård, bostad, skuldsanering, jobb eller praktik. Musketörerna är med i kontakterna med exempelvis socialtjänst, vård och rättssystem.
Föreningen samarbetar med andra organisationer, med myndigheter och fastighetsbolag.
Gemenskapen är en viktig del i Musketörernas verksamhet. Källarlokalen i Rågsved är en träffpunkt. Även om medlemmarna påpekar att det inte handlar om någon ”fikaförening”, utan om att hjälpa människor att ta till vara sina rättigheter, så finns det gott om kaffe och hembakade bullar hos Musketörerna.
Ola Berglund, 65, sitter vid fikabordet med ett korsstygnsbroderi i knät. Det ska bli en present till hans gamla skolfröken, som fyller 80 snart. Hon var alltid snäll mot Ola och gav honom flera förkläden som hon själv sytt, berättar han. Ola har varit drogfri i tio år, och om ett par veckor har han avstått från alkohol i ett år.
– Jag har tänkt att om jag kan vara nykter i ett år, då kan jag ta kontakt med mina barn. Jag ska försöka söka rätt på dem genom socialtjänsten i början av nästa år, jag har en långsiktig plan, säger Ola.
Åke Sjönnebring, 56 år, missbrukade amfetamin i 40 år och var bostadslös i 25 år. Han bodde i kojor och husvagnar, och satt i fängelse flera gånger för olovlig körning.
– Den senaste gången jag satt inne fick jag kontakt med Musketörerna, gamla kompisar därifrån kom och hälsade på mig, berättar Åke. Vi gjorde upp en plan för hur det skulle bli när jag kom ut. Nu har jag lägenhet, anställning hos Musketörerna och har fått kontakt med min vuxna dotter som jag inte sett sedan hon var tio. Utan Musketörerna hade det aldrig gått. Det handlar både om gemenskapen och om att man får praktisk hjälp för att kunna ändra sitt liv.
Alla överlevde inte Rågsved. På en tavla i entrén till Musketörernas lokal finns namnen på många som växte upp där men som inte finns längre. Michaela har själv mist tre bröder som hamnade snett.
– Ett skäl till att vi startade föreningen var att vi ville hedra våra bortgångna anhöriga och vänner, säger Michaela. Dottern till en av dem som dött sökte upp oss nyligen. Hon var bara fyra år när hennes pappa dog. Här hos oss har hon kunnat skapa sig en bild av honom. Han var inte bara missbrukare, han var en fin människa och vän.
Missbruk leder ofta till att familjer splittras. Barn kan tappa kontakten med en eller båda föräldrarna. I ”återföreningsprojektet”, med stöd från Allmänna arvsfonden, hjälper Musketörerna familjemedlemmar att kunna mötas igen. Första steget är att barnen berättar om sitt liv, får känna igen sig i varandra och tala om sina känslor.
– Vi har sett hur svår den brutna kontakten känns för både barn och föräldrar, säger Michaela. Men det kan också vara svårt att återförenas. Det finns skuld och skam hos båda parter.
Kenths dotter Felicia Skullman hade redan tidigare fått psykologiskt stöd hos Ersta vändpunkten i Stockholm, som hjälper barn till missbrukare. Nu fungerar hon som en resurs för andra ungdomar och vuxna barn i Musketörernas återföreningsprojekt.
– Man skaffar sig försvar. Man kan tänka att man är så stark, att man inte behöver den där kontakten med föräldern, säger Felicia. Och det kan nog vara bra att stänga av ett tag, till en viss gräns. Men när man börjar tala om sina tankar och upplevelser, då känner många att banden till föräldrarna ändå finns där, att de är viktiga. Man kan önska att saker varit annorlunda, men till slut får man utgå ifrån det som är.
Felicias pappa Kenth kände sig bortmotad av socialtjänsten när Felicia var omhändertagen av samhället. I stället för att stödja honom i föräldrarollen försökte de skilja honom från dottern, menar han.
Felicia håller med till viss del.
– Pappa hade ju alltid varit pappa. Så kom det tanter som sa att han var dålig, ungefär. Jag blev förvirrad och arg, pappa var ju bäst! I dag vet jag att det var deras jobb att hjälpa mig att få lov att vara ledsen och besviken. Det kan vara skönt att få känna att man får hata sina föräldrar för vissa saker de gjort, men de är ändå ens föräldrar. Man vill inte få slängt i ansiktet att de är dåliga. För mig var det viktigt när jag förstod att jag kunde skilja på ”knarkpappa” och pappa.
Det har mörknat utanför Musketörernas lokal i Rågsved. Felicia tar på sig kappan, hon måste ge sig i väg till jobbet.
– Men, har du ingen halsduk? undrar Kenth oroligt.
– Pappa blir bara pappigare och pappigare, kan jag säga, säger Felicia.