Om pappor gav en mer "närande närvaro" till sina döttrar under deras uppväxt - och då speciellt under den jobbiga tonårsperioden - så skulle vi få fler lyckliga och harmoniska flickor/kvinnor och även män i vårt samhälle, skriver Hans Arvidsson.
Ska verkligen sådant behöva skrivas?
Hans Arvidsson är företagskonsult och "drabbades" av sin femtonåriga dotter när hon bestämde sig för att flytta hem till honom - på heltid. Det är inte svårt att föreställa sig att den omställning blev omtumlande för honom, både fysiskt och psykiskt. Utmaningarna var av en ny sort än dem han mötte i sitt arbete, men säkert har han haft användning för sitt yrkeskunnande, vilket man kan ana i det sätt som han nu tacklar pappa-dotter relationen.
För att ta reda på hur andra pappor och deras tonårsdöttrar genomlevde dagliga kiv, konflikter, skrik och gråt, satte han in en annons i en dagstidning. Han intervjuade tretton flickor och tretton pappor. Omkring hälften av flickorna bodde hos båda föräldrarna medan de övriga bodde växelvis hos sin mamma och pappa.
Det är deras berättelser och erfarenheter som han utgått ifrån när han skrivit boken. Den är uppdelad i kapitel som behandlar självkänsla, sex, skolan och sprit, och med en hel del statistik som till exempel att 40 procent av flickorna i årskurs nio röker.
Lite trött blir man av de självklara råd och rön som möter en på var och varannan sida. Kanske skulle jag hellre råda döttrarna att läsa denna bok för att de ska lära sig mer om vad pappor inte vet eller förstår - vilket säger mer om det samhälle vi lever i, än om "svårigheterna" i att vara pappa till en dotter.