I januari förra året fanns en annons i den israeliska dagstidningen Haaretz - ett öppet brev mot ockupationen, undertecknat av femton israeliska reservofficerare. En av dem var Rami Kaplan, en trettioårig pansarofficer som just nu befinner sig i Sverige för att berätta om organisationen Courage to refuse (Modet att vägra). Det de vägrar är att utföra militära uppgifter i de ockuperade områdena.
Protestbrevet kom just när opinionen började bli alltmer kritisk mot arméns hårdhänta taktik mot det palestinska upproret, intifadan, som startade i september 2000. Yediot Ahronot, Israels största dagstidning, startade en ny redaktionell avdelning som skildrade ockupationen ur palestiniernas synvinkel. Kritiken växte även inom armén, och under den första månaden efter annonsen i Haaretz anslöt sig fem hundra reservofficerare till protesten. I dag har Courage to refuse 570 medlemmar, och siffran fortsätter långsamt att stiga.
Aktionen väckte oro i arméledningen, som började sprida rykten om en förestående stormobilisering av reservister. Efter en våg av palestinska självmordsattacker under mars och april gick en allmän inkallelseorder ut, och operation "Defensive Shield" (Försvarssköld) inleddes. De palestinska områdena återockuperades, städerna ringades in av stora arméstyrkor och utegångsförbud infördes.
Rami Kaplan togs ur tjänst några dagar efter annonsen i Haaretz, efter ett möte med sina överordnade där han återigen förklarade att han inte längre tänkte tjänstgöra på ockuperat område. Han har begärt andra arbetsuppgifter. Han vill fortsätta sin militära karriär vid sidan av studierna i politisk filosofi vid universitetet i Tel Aviv.
- Jag är sionist och patriot, men min patriotism omfattar inte ockupationen, säger han när jag träffar honom på ett livligt Tel Aviv-kafé.
Han har varit sex år i armén - först två år som värnpliktig soldat, sedan två år som officer innan han blev reservofficer med två månaders tjänstgöring per år. År 1996 var han ett par månader i Libanon som befäl för ett pansarkompani, men det var först år 2000 som han fick uppdrag att tjänstgöra på ockuperat område.
- Det var före intifadan, säger han, så det var ganska lugnt. Men jag gillade inte de uppgifter vi hade där - att agera polis och jaga ungar som kastade sten och hunsa vuxna civilpersoner. Det är inte en armés uppgift, enligt min uppfattning.
I mars-april 2001 tjänstgjorde han i Gaza, och det blev den definitiva vändpunkten för honom.
- Det var en helt ny situation, jag blev chockad av att se hur vi förde krig mot den palestinska civilbefolkningen - utan hänsyn till vad som hände med människorna. Det fick mig att för första gången ifrågasätta vad vi höll på med. Dessförinnan hade jag aldrig ens snuddat vid tanken att vägra. Jag älskade armén, den var en viktig del av min identitet.
Rami kom till Gaza med de första stridsvagnarna. Han var biträdande chef för en pansarbataljon som hade till uppgift att bevaka stängslet som skiljer Gaza från Israel. Deras huvuduppgift var att röja bort träden på insidan av stängslet, där väpnade palestinska motståndsmän kunde gömma sig. Med stridsvagnar som skydd drog jättelika schaktmaskiner in i odlingarna och slet upp rad efter rad av fruktträd och olivträd.
- Ingen ägnade en tanke åt vad det betydde för de familjer som levde av dessa odlingar. Jag hade läst en artikel om detta av Gideon Levy i Haaretz, och nu när jag såg hur det gick till bara vägrade jag delta. Jag pratade med bataljonschefen som var god vän till mig, och han lät mig i tysthet få andra arbetsuppgifter.
En dag var bataljonschefen upptagen av andra saker och bad därför Rami att ta över befälet, vilket han varken kunde eller ville vägra. Palestinierna hade börjat skjuta granater mot de israeliska soldaterna, och fler och fler soldater sattes in för att skydda röjningsoperationerna.
- Jag stod på en kulle för att övervaka operationen när en soldat ropade att han såg beväpnade människor i den citrusodling som skulle tas bort. I kikaren såg jag folk med stora väskor över axeln. När de hörde stridsvagnarna närma sig började de febrilt plocka ner så mycket frukt de kunde i sina stora väskor, innan de flydde därifrån. Det knäckte min motivation fullständigt, men jag kunde inte stoppa operationen.
Just den insikten, att inte ens han, utifrån sin befälsposition, kunde påverka hur uppdraget genomfördes, ledde till hans beslut att vägra.
- Men jag vill betona en sak: att röja bort träden är helt logiskt ur militär synvinkel, för att öka säkerheten för de egna trupperna. Vi möttes ju av väpnat motstånd från en fiende som höll sig gömd. Det jag inte kunde acceptera var godtycket, att det stod oss fritt att avgöra hur stora områden som skulle skövlas. Armén gör det den anser lämpligt, helt utan humanitära hänsyn.
Ingen ockupation kan genomföras på ett humant sätt, och den israeliska armén är inte värre än andra arméer i samma situation - tvärtom, understryker Rami.
- Det är ockupationen i sig som saknar moral. Det handlar om att ta total kontroll över människors vardagliga liv. Motståndaren demoniseras, i de israeliska soldaternas ögon är varje palestinier en potentiell fiende, inte en medmänniska. Man identifierar sig totalt med armén, det är en psykologisk mekanism som är omöjlig att värja sig mot.
Men Rami hade tappat sin motivation och fick svårt att kommendera de andra soldaterna att göra sådant som han inte ansåg försvarbart.
- Jag funderade länge på hur jag skulle göra, beslutet att vägra var långtifrån självklart. Det innebar att jag skulle vända mig emot mina kamrater, ta avstånd från det de gjorde och trodde på. Till slut tog jag kontakt med mina befäl och sa att jag inte ville vara med längre. De lyssnade och ställde lite frågor, men argumenterade inte emot, för de förstod att jag hade bestämt mig.
När Rami sedan skrev på protestbrevet och anslöt sig till Courage to refuse blev han utkastad ur armén. Ett år senare blev han inkallad på nytt till sin gamla tjänst, som om inget hade hänt. Han vägrade då att inställa sig och dömdes till en månads fängelse. Nu har han fått en ny placering, utanför de ockuperade områdena. Men han har ännu inte kallats in till tjänst.
- Jag fortsätter naturligtvis att försvara mitt land, säger han, både som soldat och som vägrare. Ockupationen utgör ett reellt hot både mot palestinierna och mot staten Israel.