Paulina berättar om morgonen då hon inte orkade ta sig ur sängen. Hon hade prov i engelska och klarade hon det skulle hon få MVG, betyget hon slitit för att uppnå.
Trots att väckarklockan ringt låg hon kvar och tittade upp i taket. Hon hade haft ont i magen en tid och hon tog ofta huvudvärkstabletter, nu kände hon sig så orkeslös.
Hennes mamma kom in i rummet och undrade hur hennes dotter mådde. Hon hämtade en termometer, men Paulinas kroppstemperatur var normal.
– Jag försökte ta mig ur sängen, men hela rummet snurrade och jag blev yr. Sedan kräktes jag ochmamma trodde att jag blivit magsjuk.
Det har gått tre år sedan den där höstmorgonen. Då studerade Paulina sista året på gymnasiet och såg fram mot studentexamen.
– Jag var en sådan där duktig tjej som man hör om ibland. Hemma hjälpte jag alltid till, medan mina bröder tittade på teve eller slöade på sina rum. Och jag pluggade mycket varje dag.
I skolan ville Paulina alltid vara bäst, och hon blev förtvivlad om hon misslyckades. Redan i nian jobbade hon extra i en butik – det hade ju hennes äldre bröder gjort.
– Till slut kände jag mig som en fluga i ett spindelnät. Vad jag än gjorde trasslade jag bara in mig ännu mer. Jag berättade inte för någon hur jag mådde utan försökte hålla skenet uppe.
När Paulina fortsatte att må illa och vara yr i flera dagar åkte hon till sjukhuset. Läkaren fanns inga fysiska fel på henne utan trodde att hon var utmattad. Att stressen och pressen varit för stark.
– Han sa att jag skulle ta det lugnt någon vecka för att sedan försöka gå till skolan igen.
Men när Paulina försökte återvända till skolan slog blev hon alldeles svettig. Benen skakade och hon fick sätta sig på trottoaren.
Efter att ha samrått med läkaren bestämde Paulina att börja om i trean nästa höst. Under våren var hon hemma från skolan. Hon vilade mycket, gick allt längre promenader och kände sig ganska stark igen.
Men när hon en dag i slutet av augusti var på väg till uppropet började hjärtat att rusa igen.
– Jag svettades och kroppen blev darrig. Jag gick hem kastade mig på sängen och grät. Allt kändes så meningslöst, berättar Paulina.
Nya besök hos läkaren som inte heller denna gång hittade några fysiska fel. Hon sökte därför hjälp hos en psykolog och gick två år i terapi.
– Det var bra, säger Paulina. Hon fick mig att inse att prestationer inte är allt i livet, att jag duger som jag är och att pressen jag utsatt mig för under flera år troligen skapat psykiska ”ärr”.
– Vissa miljöer utlöser liksom automatiskt fysiska och psykiska reaktioner hos mig. Under terapin fick jag lära mig att vara medveten om hur jag reagerar, och hur jag kan påverka mina tankar i positiv riktning.
Efter att Paulina misslyckats med att återuppta sina gymnasiestudier hjälpte hon till att städa föräldrarnas hus, lagade mat och ibland bodde hon ett par veckor hos sina morföräldrar på landet.
– Hos dem kände jag mig lugn. De är ganska coola som människor, även om morfar inte skulle godta ett så ”modernt” uttryck. Jag tror att mina föräldrar medvetet eller omedvetet lagt en press på oss barn. De har sett framför sig att vi har bra jobb, fina villor och barn.
Paulina tror att kraven blev extra tunga för henne som flicka. Hennes bröder kunde prata med varandra, och spelade fotboll i ett lag. Det var en frizon för dem.
- Jag blev den "duktiga" dottern som skulle vara vacker, klara skolan, hjälpa till hemma och vara en bra kamrat. När jag inte klarade att säga ifrån gjorde min kropp det.
Märkte inte dina kamrater hur du mådde?
– Jag gick på naturvetenskaplig linje och i klassen pluggade tjejerna som besatta. Det var naturligt att stressa för att få höga betyg och bra resultat på proven. Ja, det blev nästan som en sport att vara stressad.
Paulina var bra på att dölja hur hon mådde. Föräldrarna ville självklart inte att hon skulle plugga så hårt att hon mådde dåligt.
– Men jag kände ändå att jag ville att de skulle vara stolta över mig.
Priset blev högt. Först nu – tre år efter kollapsen – läser hon på en folkhögskola för att få gymnasiekompetens. Hon drömmer om att komma in på Bibliotekshögskolan i Borås.
– Jag har alltid gillat att läsa böcker.
På folkhögskolan har Paulina en anpassad studiegång som innebär att hon inte behöver vara lika ofta i skolan som kamraterna.
– Fortfarande har jag svårt med skolmiljöer. Jag mår bättre, men ... i en lektionssal får jag alltid hjärtklappning i början.