”Min dotter utsattes för ett sexuellt övergrepp av en pedofil. När jag första tiden tänkte på att han hade vidrört hennes nakna kropp blev jag tokig. ’Skär av penisen på alla pedofiler’, det var min önskan. Men nu är jag mer förstående – dock inte för­låtande. Jag inser att han som begick ett övergrepp mot min dotter har en allvarlig störning. Det gör mig kanske inte mindre ledsen, men något mindre arg. Jag tror att alla pedofiler behöver vård.Vi kan ju inte låsa in tusentals personer för resten av deras liv.

Anna-Karin

”Jag har dragningen, har alltid haft. Jag är skeptisk till att det skulle gå att ”bota”, då skulle vi kunna ändra sexuell läggning och göra homo till hetero och tvärtom. Men som sagt, vänner, jobb, andra intressen gör att jag inte lever ut det. Fast jag får leva som evig singel, eftersom jag inte vill ligga med någon alls. Alltför riskfyllda situationer undviker jag så klart. Ser till att inte bli ensam med flickor. Självklart blev jag ”lekt med” som liten. För det var lek och jag tyckte om det och tycker fortfarande om minnet av det som hände. Fast det sexualiserade tyvärr barn för mig och det är nu svårt att göra ogjort. Så det är ju en erfarenhet som jag önskar att jag inte hade.Skam? Javisst. Mer sorg kanske. Att inte kunna ha en sexuell relation till de kvinnor som jag i övrigt älskar. Blir rädd och kall ibland, när det känns som om det syns utan­på.

Medelålders man

” Såg ett debattprogram i vintras. Fullt med starka män som skyddade barn på ett dagis mot en pedofil som bodde i närheten. Jag blev verkligen skrämd av den attityden i programmet att dessa högerextremister gjorde goda gärningar. Pedofiler kan hjälpas ur sitt beteende, men ej med fascistiska metoder där de hängs ut och/eller förföljs och misshandlas.

Lennart

”Ända sedan puberteten har jag för­stått att det är något fel på mig. När alla killar i klassen snackade om vilka tjejer som var snyggast var jag utanför. Jag förstod inte vad de snackade om, kände ingenting för jämnåriga av det motsatta könet. Så en dag blev jag varm och konstig och fick stånd när jag såg en liten flicka gå förbi mig. Jag tyckte att hon var så vacker. Jag insåg att mina tankar och känslor var förbjudna, och sedan den dagen är mitt liv som ett fängelse. Jag vet att jag aldrig kommer att få leva ut min sexualitet, att den är olaglig och moraliskt förkastlig. Jag har ALDRIG rört ett barn, inte ens varit i närheten av det. När det talas om pedofiler tänker de flesta på män som brutalt våldtar pojkar eller flickor. Jag har ett vanligt jobb, vanliga vänner och föräldrar som tycker om mig. Jag bor i en mindre stad där många känner varandra. Nu läste jag om en behandling på Karolinska sjukhuset. Ska pröva att kontakta dem. Hoppas på ett nytt liv!

Adam (33 år)

” Jag blev utsatt för en pedofil för femtio år sedan. Det har påverkat hela mitt liv. Jag har svårt med relationer till både män och kvinnor. Har svårt att lita på andra människor. När jag var barn talade man inte så mycket om bearbetning av trauman och terapi och sådant. Jag fick en klapp på axeln och en uppmaning om att gå vidare och glömma det som hade hänt. Så blev det inte.

Ogift och barnlös

” Naturligtvis är kvinnor inte lika vanligt förekommande i statistiken, men de finns dock där. I mitt fall var det min mamma som förgrep sig på mig i mina småbarnsår och det har naturligtvis gett mig stora bekymmer som vuxen. Ett barn är av naturen beroende av vuxna i sin omgivning för att överleva och har därför ett naturligt förtroende för vuxna – och det förtroendet får aldrig missbrukas. Det som vi utsätts för i barnaåren ger tyvärr alltför stora skador i själslivet med, för många, lång terapeutisk behandling.

BB

”Jag vill bara ge ett annat perspektiv på hur en pedofilrättegång i dagens Sverige kan gå till. Det är enligt min erfarenhet inte alltid som pedofilen anklagas på flera plan och döms av såväl anhöriga, domare och advokater, utan tvärtom hålls om ryggen av domaren och ges rättigheter och privilegier som de anhöriga och offren inte åtnjuter. Min då treåriga dotter utsattes, tillsammans med fyra andra barn, för sexuella övergrepp av vår då­varande granne.Domaren inledde rättegången med att påtala vikten av att det inte fick bli en hätsk stämning gent­emot den åtalade och manade till lugn i rättssalen. Allt gott och väl så långt. Sedan spårade dock allting ur rejält. Den åtalade började vid flera tillfällen gråta, och då fick vi ta långa pauser så att han kunde samla sig igen. En morgon var han så upp­riven att han hade svårt att svara på frågorna och då övergick domaren i stället till att fråga hur han mådde och vad han hade ätit till frukost! När sedan vittnes­målen från barnen skulle visas på video, fick alla anhöriga gå och sätta sig i ett pytte­litet rum, där vi nästan satt på varandra. Anledningen var att den åtalade inte ”klarade av” att vi var i samma rum. Av förklarliga skäl var jag vid tillfället så upprörd att jag inte kom på tanken att påtala det felvända i detta. När rättegången till slut av­slutades frågar domaren om den åtalade hade något han ville säga. Han sa att han ville be alla om förlåtelse under ett evigt snyftande. Vi som anhöriga fick dock ingen möjlighet att säga något, utan var tvungna att sitta där och ta emot en ursäkt som jag definitivt inte ville ha. Jag hade i alla fall velat ha möjligheten att replikera och säga att jag ALDRIG kommer att förlåta vare sig honom eller mig själv för vad han har gjort mot min dotter.

A.