Var femte svensk, 16 år eller äldre, ändrar inredningen i sina hem 2–3 gånger per år eller mer. Kvinnor ändrar oftare än män. Det visar en mätning Synovate genomfört på DN:s uppdrag.
En av dem som ofta ändrar och bryr sig mycket om inredningen är Pethra Stahre. Hon är sjuksköterska och bloggar om inredning. Intresset beror på att hon upplever att bostaden erbjuder stabilitet i en ständigt förändrad värld.
– Jag har flyttat så mycket och bott utomlands att jag närt den där längtan efter en enda plats. En oas där jag kan stänga av och hitta det som är jag i en ständig ström av intryck, säger Pethra Stahre när vi besöker hennes faluröda villa med vita knutar utanför Göteborg.
Behovet av en fast punkt har blivit viktigare med åren. Under arton månader frivilligarbetade Pethra med vattenhygien och hälsa i fattiga områden på Filippinerna. Där insåg hon att hemmet först och främst är ett skydd för väder och vind. Men hon såg också att det har en estetisk funktion, oavsett människors ekonomiska resurser.
– Alla familjer, det spelade ingen roll hur fattiga de var, ansträngde sig för att göra det fint. Det finns inbyggt i alla människor att vilja dekorera, säger Pethra.
Själv anstränger hon sig verkligen för att hitta sitt eget uttryck i inredningen. Men hon poängterar att det handlar uteslutande om att hon ska trivas själv. Hon känner ingen press att vara originell eller skilja ut sig från den stil som finns i heminredningsmagasinen.
Hon inreder inte för att hennes hem ska uppfattas som eftertraktat av andra. Någon var tredje svensk, 16 år eller äldre, anser är viktigt i den Synovatemätning DN Insidan presenterade i går.
– Det är inte viktigt alls. Hemmet är till för mig själv och för att jag ska må bra, säger hon.
Det behövdes en del övertalning innan Pethra beslutade att släppa in oss.
– Det finns inredningstidningar som säger ”visa mig ditt hem och jag ska säga dig vem du är”. Men jag vill inte visa upp mitt hem på det viset. Det känns obehagligt att folk jag inte känner kan se hur jag har det hemma och bedöma mig utifrån hur jag valt att inreda.
Dalmatinern Venus följer med oss runt i huset. Hon är döv och tror att vi försvunnit om vi går i ett annat rum. Venus är snäll men väldigt ouppfostrad. Det gör att hon blir något av ett charmigt yrväder bland antika möbler och designklassiker.
Eftersom huset ligger på en höjd och har fönster i alla väderstreck, har vi en milsvid utsikt över skogar, fält och andra hus från köksdelen där vi sitter. Morfars ramar, maken sänggavlar, Pethras tavlor, asiatiska skåpluckor, figurer från den hinduistiska mytologin.
Att fler låter olika stilar mötas på det här viset beror på att det inte längre är viktigt att hålla sig inom sin ”klass” eller ”stil”, menar Pethra.
– Mette-Marit i Norge och Daniel i Sverige har ju verkligen visat att det till och med är möjligt att gifta in sig och bo i ett slott.
När vem som helst kan vara en kvinna eller man av börd, blir det också tillåtet att blanda högt och lågt i hemmen, menar Pethra.
– Men många designtidningar delar fortfarande in människor i olika stilar: shabby chic, minimalist, miljötänk, loppis.
Det kan handla om att man vill tillhöra och känna sig trygg, resonerar hon. Det är samma fenomen som när vi går med i en Facebookgrupp ”Vi som gillar julmust”.
Eftersom Pethra gillar att blanda, bekänner hon sig till stilen ”eklekticism”. Man kan säga att hon har ett eklektiskt förhållande till livet.
– Det är inte en stil som någon har satt sig ned och ”skapat”. Den har uppstått i samhället ur en impuls som kommer av globaliseringen och alla intryck vi får från andra länder.
Samtidigt är det litet paradoxalt att hur vi än väljer att inreda, så passar det in under någon mer eller mindre etablerad ”stil”.
– Det är därför det inte längre går att vara unik i sin inredning.
Hur tänker du när du besöker någon som har en stil du inte gillar?
– För tio år sedan kanske jag hade reagerat på något sätt. Men i dag tycker jag det är jätteviktigt att inte värdera människor utifrån stil. Det finns annat som betyder så mycket mer. Vi är ju individer och befinner oss i olika faser i livet. Låt folk göra sin grej.
Men det finns väl gränser?
– Hur då? Jag kan tycka att något är smutsigt eller äckligt, det är ju inte så kul. Om det är någon som bryr sig så tycker jag förstås att det är kul om vi kan mötas i ett intresse. Men annars bryr jag mig inte.
Även om hennes man Mikael också är intresserad av inredning, är det mest Pethra som står för detaljerna i inredningen.
– För honom är hemmet som identitet inte lika starkt som för mig. Han håller sig mer till det praktiska, renoverar, bygger och påtar i trädgården.
Innan de träffades var ”funktion” inte lika intressant för Pethra som det är i dag. Nu inser hon att det måste vara både och. Pethra pekar på en gammal ljus träpall som hon ville måla vit.
– Mikael blev upprörd. Han har haft den där pallen sedan han var liten och tycker att det är absurt att alla gamla saker ska målas vita, oavsett vad som var avsikten när möbeln skapades.
Han är också mer för den avskalade designkänslan och har fått Pethra att uppskatta vit väggfärg eftersom tavlorna framträder bättre.
Är det bra eller dåligt att behöva kompromissa?
– För mig har det varit utvecklande. Min historia blandas med hans och något nytt uppstår.
Pethra var intresserad av inredning redan som barn. När hennesmamma sagt godnatt på kvällen kunde hon möblera. Så när mamma gick in och väckte henne på morgonen snubblade hon på möblerna som stod på nya ställen.
Både Pethra och Mikael är medelinkomsttagare.
Är det inte dyrt att vara så intresserad av inredning?
– Man kan göra mycket med saker från loppis. Har man ett öga för färg och form, behöver det inte vara dyra saker för att det ska bli fint.