På söndag firar Pia Östensson att hon varit drogfri i 34 månader.
– Jag är 45 år och har knarkat bort en stor del av mitt liv. Jag hade inte fattat att man kunde bli fri från drogerna, och att det är underbart att vara det, säger Pia.
Hon var bara 12 år när hon rökte hasch första gången. Snart började hon också sniffa. Lite senare i tonåren började hon umgås med amfetaminmissbrukare, och ville själv prova.
– Det var för att jag sett att mina vänner verkade må så bra när de hade tagit det. Och så var det ju för mig också i början. Jag började direkt med att injicera amfetaminet. Det var som att komma hem, det kändes som om alla problem bara löste sig. Men, det får ju konsekvenser – det fattade jag inte då.
Pia blev snabbt beroende av amfetamin och hon fortsatte också med hasch. Missbruket slet på kropp och psyke. Långvarigt amfetaminmissbruk ger bland annat oro, ångest, irritabilitet och nedstämdhet.
– Och så knarkade jag sönder mitt hjärta. Jag fick dubbelsidig lunginflammation och hjärtat påverkades av bakterier. Jag opererades 1991 och fick en ny hjärtklaff från en gris.
Efter operationen höll Pia upp med drogerna i ett halvår, men mådde då mycket psykiskt dåligt.
– Jag började igen. Jag trodde inte att jag skulle kunna leva utan knark, att jag skulle kunna fungera över huvud taget.
År 2008 dog Pias kille, hennes stora kärlek sedan 17 år, i hjärnblödning. Efter det knarkade hon så mycket som möjligt i två månader. Sedan hände något. Pia, som dömts flera gånger för olovlig körning och ringa narkotikabrott, avtjänade ett straff och bestämde sig för att nu skulle hon fixa det, hon skulle bli drogfri.
Och så blev det. Med stöd av bland annat ett tolvstegsprogram lyckades Pia avstå från narkotikan.
– Att förstå att beroendet var en sjukdom gjorde det enklare. En sjukdom som går att göra något åt, och där man själv som vid andra sjukdomar måste ta ett ansvar för sin behandling.
Pia fick också kontakt med stödföreningen Musketörerna i Rågsved, där före detta missbrukare och anhöriga hjälper andra att komma på rätt köl igen.
– Det har varit min räddning, säger Pia. Att känna att jag behövs. Och jag är mycket ute i skolorna och berättar om mitt liv. Kan jag rädda bara en enda ifrån samma elände som jag haft så är jag glad.