- Det är den blodförtunnande medicinen, förklarar han när kommer tillbaka. Hjärtat är slut. Jag vet inte hur mycket till det orkar.
Lennart Richholtz, arbetarkille från Söder i Stockholm, var 20 år när han sommaren 1952 antogs som officersaspirant på F 5 i Ljungbyhed, flygskolan i Skåne. Det var en tid när flygaspiranter massrekryterades till flygvapnet. "En flygaspirant från varje korvkioskkö i landet" löd stridsropet. Flygvapnet grundades 1926 och blev särskilt attraktivt för adelsofficerare från armén som inte gillat vad de sett av första världskrigets smutsiga skyttegravsstrider.
På 40-talet beslutade regeringen att flygvapnet skulle växa kraftigt. Flygvapnets dåvarande chef Bengt Nordenskiöld fick politikernas gehör för uppfattningen att Sveriges överlevnad berodde på flyget. I slutet av 50-talet var Sverige världens fjärde största flygvapenmakt.
- När jag kom till Ljungbyhed var det som att komma in i en sluten värld, man bugade och sa ja, annars blev man inte befordrad, berättar Lennart Richholtz.
Han döptes snabbt till Risky Whisky Hallontratt, eftersom han, till skillnad från kollegerna, inte drack sprit.
- Spritkulturen var väl inarbetad. Logementen kallades Fyllan, Villan och Bakfyllan och det var inte ovanligt att hitta höga officerare krälande i backen tidigt på morgnarna, fulla som ägg. Det som gjorde mig oroad var att jag visste att några av dessa befäl skulle sitta bredvid mig uppe i luften nästa dag, säger Richholtz.
Flygvapnets egen statistik visar att det fanns fog för oron. Med jämna mellanrum kallades aspiranterna till uppställning på flottiljen, musikkåren spelade psalmerna 66 och 124. En granrisklädd lastbil rullade sakta ut mot grindarna, med en kista insvept i svenska flaggan på flaket. På 50-talet omkom mellan tjugo och trettio piloter varje år i haverier. Var tredje J 29 Tunnan totalhavererade.
- Det var som en krigspsykos, alla var livrädda hela tiden och söp sig fulla för att slippa tänka på att det kunde vara deras tur nästa gång. När det infördes regler om att bara ta en sup kvällen före flygning skaffade man bara större glas.
Lennart Richholtz har sparat tidningsklipp och rapporter som skvallrar om planens tekniska brister: horisontgyron låste sig, bränsleledningar gick av, plan hann aldrig testas innan de sattes in. Lennart Richholtz blev allt mer engagerad i flygsäkerhetsfrågor. Han såg flygvapnets egna utredningar, knapphändiga rader, "kortare än verserna på gravstenarna", där i stället för de verkliga orsakerna - tekniska brister, sprit - uttrycket "mänskliga faktorn" angavs som haveriförklaring. De dödas anhöriga fick därför inga skadestånd.
När Richholtz barndomskamrat Olle Weman en vinterdag i slutet på 50-talet med sitt plan plöjde en två hundra meter lång gata i skogen i Östhammar och omkom fick Richholtz nog.
- Jag sa till mig själv på begravningen: Nu jävlar Lennart, nu gör du någonting så att Olles död inte blir meningslös.
Richholtz bestämde sig för att bli flygingenjör. Som sådan kunde han arbeta för och utveckla flygsäkerheten. För att finansiera sina studier på Chalmers i Göteborg fortsatte Richholtz att flyga. Han var kontrollflygare med löjtnants grad och hade flygtillägg. Bland hans uppgifter fanns haveriutredningar. De utredningar Richholtz skrev var mer detaljerade än de som flygvapnet dittills producerat. Richholtz skrev en intern rapport 1962 där han kritiserade flygvapnets haveriutredningar.
Den rapporten förvandlade den klassresa han dittills gjort, till en klassresa tur och retur. Lennart Richholtz rapporter blev besvärande för flygvapnet, som plötsligt riskerade att tvingas betala stora ersättningar till de döda piloternas anhöriga.
- Mina chefer slöt sig samman som en man och gjorde mig till fiende, bara för att jag påpekat att de gjort fel.
Richholtz blev marksatt, som det kallades. Han protesterade mot beslutet. Att inte få flyga var förödande för Lennart Richholtz ekonomi, eftersom flygningarna gav extrainkomster som finansierade hans studier.
Richholtz återinsattes i flygtjänst, marksattes igen, protesterade igen. En ond cirkel inleddes. "Tjatet om flygtjänst har på sistone tagit sig kverulanta och paranoida uttryck av det slag att man blir tveksam om hur det står till där uppe. /.../ Själv har jag icke sett Richholtz eller fått någon egen uppfattning om honom" skrev en läkare från flygvapnet om Richholtz 1966. Läkarens rapport placerades i en akt om Richholtz som fick rubriceringen "Paranoia".
Richholtz ville nu lämna flygvapnet. Men det kunde han inte eftersom myndigheten vägrade att ge honom betyg. Utan tjänstebetyg var det omöjligt att komma vidare i karriären för en statstjänsteman på 1960-talet. Lennart Richholtz blev flygvapnets fånge.
Han var 30 år och hade inget val: han var tvungen att slåss för sin heder. Han lät en rad läkare, fristående från flygvapnet, undersöka honom. Samtliga förklarade honom såväl psykiskt som fysiskt frisk. "Enligt undersökning under maj-juli 1969 av överläkare G Franklin, psykiatriska kliniken Norrköping, föreligger enligt denne från psykiatrisk synpunkt intet hinder för att R placeras i flygtjänst. Påverkar detta flygstabens ställningstagande från 1968?" skrev chefen för flygstabens personalavdelning i ett internbrev 1970.
Richholtz gick ut i pressen och berättade om de undermåliga haverirapporterna, om sitt arbete för ökad flygsäkerhet, om hur åren av flygförbud ruinerat honom. Det gav resultat. I början av 1970-talet fick Richholtz ett symboliskt studiebidrag av regeringen, vilket gjorde att han kunde börja om på Chalmers. Som färdigutbildad fick han av dåvarande statssekreteraren Anders Thunborg en skräddarsydd tjänst som materielexpert på Försvarets materielverk i Linköping.
I Linköping var han med i en grupp som tog fram kompositmaterial, den plast som Jas-planet då började byggas i. Men såren efter 60-talets många och långa strider med chefer och kolleger på flygvapnet fanns kvar hos Richholtz. Han släpptes aldrig in, eller orkade anstränga sig för att hitta en avspänd plats i arbetsgemenskapen.
- Ingen hälsade på mig, de kom in och frågade om hjälp med någon graf eller kurva ibland, och lämnade rummet. Facket sa att de tyvärr inte kunde hjälpa mig. Jag var helt utfryst och fick med tiden allt meningslösare arbetsuppgifter.
Kanske för att Richholtz fortsatte att kräva sin rätt. Han ville ha ersättning för de skador han lidi. Hans ekonomi var förstörd. Han hade inget eget hem längre. Han ville ha skadestånd för utebliven lön mellan 1960 och 1970, han ville få sitt flygtillstånd tillbaka. Han fick varken det ena eller andra.
I juni 1981 skrev DN-reportern Cecilia Steen-Johnsson i en krönika på tidningens kultursida att flygvapnet "verkar föredra att vänta tills Richholtz definitivt är knäckt. De inblandade myndigheterna tycks hellre gå över lik än erkänna att de har gjort fel. Man trasslar in sig i en härva av lögner för att skydda alla inblandade. Detta är en lojalitet som kräver människooffer. /.../ I fallet Lennart Richholtz har det nu gått så långt att bara ett extraordinärt ingripande kan förhindra att tragedin fullbordas." (DN 4/6 1981)
I mitten av 1980-talet brast Lennart Richholtz hjärtklaff. Han fick operera in en ny, tillverkad av kolfiber.
- Samma material som Jas-planet är gjort av. Jag var egentligen redan död, men har överlevt med hjälp av min egen teknologi, säger han lakoniskt.
Lennart Richholtz blev sjukpensionär med låg sjukpension. Han fick en del haveriutredningsuppdrag av norska staten, men inget skadestånd av den svenska.
År 1997 meddelade justitiekanslern att Richholtz pension skulle höjas med 1 800 kronor: "Det är ett indirekt medgivande om att den kritik som Richholtz framfört varit befogad", avslutades den notis i Svenska Dagbladet som förmedlade nyheten.
Inga ursäkter, inget skadeståndsbelopp, bara ett "indirekt medgivande om att den kritik Richholtz framfört varit befogad". För en person som under mer än halva sitt liv tvingats ställa omgivningens gillande inom parentes för att slåss för det han tyckte var rätt, och som en följd av det fått den nedlåtande etiketten "rättshaverist" klistrad vid sitt namn, var JK:s senkomna utlåtande inget som fick Lennart Richholtz att ta fram champagnen.
- Jag vet att jag låter helt oresonlig, säger han, men om jag skulle ha ersättning för mitt lidande måste beloppen bli skyhöga.
- Vi är ju några som har drabbats av den här sortens trakasserier för att vi följt vårt samvete och sagt ifrån när fel begåtts. Egentligen är det sådana som vi som gör att samhället kan bli bättre. Om vi aldrig återupprättas... vad var det då jag riskerade livet för där uppe i luften? Vad är det då vi ska försvara?