I augusti 2009 pep det till i mobiltelefonen hos Stefan Laupa i Stockholm. Bordtennistränaren Jude Mutete från staden Mbale i Uganda hade skickat ett sms. Han undrade när Stefan, som varit med om att skapa en pingisboom där, skulle komma på besök nästa gång.
”Jag jobbar för fullt här hemma, så jag vet inte när jag kommer i väg.”, svarade Stefan snabbt.
Strax därefter pep det till igen i mobiltelefonen. Ett nytt meddelande från Jude väntade:
”Jo, jag tänker döpa min son efter dig. Till Stefan Mutete. Det blir den enda Stefan i hela Uganda.”
En lördag i februari 2010 ägde det katolska dopet rum på en veranda i huvudstaden Kampala till Mbale. ”Stor-Stefan” höll ”Lill-Stefan” tryggt i sin famn; en stolt gudfar hade knutit ett band mellan Sverige och Afrika, och kände att även små insatser för att hjälpa andra kan få stor betydelse.
Sju år tidigare satt Stefan i en minibuss på väg från Kampala. Vid den tiden pluggade han på en folkhögskola i Skåne och skulle utföra fältstudier i Mbale, en stad med nära 90 000 invånare i östra delen av landet. På minibussens tak var ett pingisbord fastsurrat, och i ena handen höll han en plastpåse med tio racketar och fyrtio bollar.
Stefan tillhör en generation som inte nöjer sig med att betala in bidrag till någon hjälporganisation, ha ett fadderbarn eller stoppa pengar i en insamlingsbössa – han och andra vill med egna ögon se att hjälpen fungerar och göra något konkret för fattiga och utsatta människor.
I unga år var Stefan en lovade pingislirare och spelade några matcher i ungdomslandslaget, men han nådde aldrig den yttersta eliten trots hård träning. Efter ett par års universitetsstudier valde han att läsa mer om Afrika på Österlens folkhögskola i Skåne, och en viktig del i undervisningen var fältstudierna i Uganda. På plats i det fattiga östafrikanska landet hade Stefan och studiekamraten Joel Lüning med sig 4 000 kronor att använda till projektet de förberett. Pengarna räckte precis till de tio pingisracketarna, bordet och de fyrtio bollarna som de tog med till Mbale.
Där väntade borgmästaren, lokala idrottslärare och ett hundratal ungdomar för att höra vad främlingarna hade att komma med. Stefan berättade om bordtennisens bakgrund, om sin egen bakgrund och vad idrotten kan ge förutom fysisk träning. Han tog upp dess sociala fostran och kamratskapets betydelse i en klubb. Han lyckades så ett frö och Jude Mutele lovade att ställa upp som tränare. Den första träningen blev ett äventyr. Barnens föräldrar kom med bambupinnar i högsta hugg för att jaga hem sina pojkar och flickor. De skulle i första hand arbeta hemma på gården.
– Jude åkte runt till mammorna och papporna och utvecklade det jag nämnt om att idrott bland annat spelar en viktig social roll för barn och unga – och han lyckades förmedla sitt budskap.
I dag har Mbale Tigers över två tusen medlemmar. Barn och ungdomar tränar där och flera har blivit så duktiga att de fått stipendier för att studera vidare. Tio spelare har rest utanför Afrika för att spela.
– Men det viktigaste är att träningen ökat barnens och ungdomarnas disciplin. Det har i sin tur förbättrat både deras studieresultat och initiativtagande, berättar Stefan Laupa.
Han är uppväxt i lilla Viskafors i Västergötland. Både hans morföräldrar och farföräldrar kom till Sverige från Estland respektive Ingermanland i Baltikum under andra världskriget på flykt undan förföljelse och elände. Mamman och pappan är födda här i landet, men deras ursprung betydde mycket i Stefans barndom.
– Jag minns tydligt hur mamma och mormor packade kläder och mat som skulle skickas till släkten. Givandet var viktigt när jag var liten, och det var helt naturligt att hjälpa dem som hade det svårare än vi. Mina föräldrar är födda här i landet, men hade hela tiden en känsla av hur det kunde vara att leva som släkten i Baltikum. De kände ansvaret att hjälpa.
Den 13 juli 1985 satt Stefan, då sju år gammal, uppe och tittade på ”Live aid”. På musikgalan visade en rad av världens mest kända rockartister solidaritet med offren för en stor svältkatastrof i Etiopien. Stefan blev gripen av bilderna på de svältande barnen, tog en hundrakronorssedel ur sin sparbössa och bad sin mamma att sätta in den på hjälpkontot.
Sedan fyllde pingisen det mesta av hans tid, bland annat var han ledig ett år från gymnasiet för att se hur långt han kunde nå med hård träning. Men han blev ingen ny Jan-Ove Waldner, vann inga OS-guld utan satsade i stället på studierna.
När Stefan var i Uganda första gången mötte han hungrande barn med stora magar. En liten pojke tittade honom djupt in i ögonen och det blev ett sorts uppvaknande.
– Jag insåg att min uppgift i livet är att hjälpa andra, här i Sverige och i länder där människor inte är lika lyckligt lottade. Mötet med den utsvultne pojken frigjorde paradoxalt nog energi inom mig. I dag kan man säga att det ”biståndsarbete” vi utför i pingisklubben binder samman min bakgrund med nuet.
Stefan vill arbeta småskaligt eftersom det är lätt att nå resultat i en sådan verksamhet. Stora organisationer har en viktig uppgift – men det är svårare att snabbt se att det man satsar verkligen leder till något bra, säger han.
– Sedan vill jag inte förneka att jag mår bra när jag tänker på arbetet med pingisklubben och det som sker i Uganda. I allt givande finns det en skärva av något egoistiskt, men det är bättre att två mår bra än ingen. Det är viktigt att få ut något personligt samtidigt som man gör nytta, oavsett om det är i Uganda eller i Sverige. Då blir engagemanget mer långvarigt och man ger inte upp vid minsta motgång.
Stefan tror på en kombination av det kollektiva och det individualistiska. Han menar att alla borde ha ett gemensamt ansvar för sjuka, fattiga och människor som är utsatta på andra sätt.
– Men jag vill också göra något själv, något konkret, för att hjälpa andra. Där tror jag att jag liknar många andra unga. Vi vill ha en personlig koppling och se resultat av våra insatser, inte bara finansiera biståndsprojekt över skattsedeln.
Fotnot: Stefan Laupa är anställd av Norrtulls sportklubb i Stockholm med850 medlemmar.