När Erik Centerwall kom till parken med sina barn tystnade mammorna. Han hade gått dit för att barnen skulle få leka och för att han skulle få lite vuxenkontakt.
– Jag kände mig som en inkräktare i en värld som då inte tillhörde männen.
Året var 1975. Och pappor som delade ansvaret med mammorna sågs inte som några ”riktiga” män.
– Mycket har hänt sedan dess. För allt fler pappor är det i dag naturligt att ta ansvar för barnen och hemmet. Jag minns att jag då, i slutet av 70-talet, hade en kompis i norra Stockholm, långt ifrån där vi bodde. Han var hemma med sina barn och vi ringde varandra för att få stöd i vår ensamhet, berättar Erik.
Han är en av dem som allra bäst kan överblicka hur den svenska mansrollen och papparollen förändrats under de senaste decennierna. Redan 1966 var han med på ett seminarium i en källarlokal i Uppsala där kvinnofrågan diskuterades. Det var först långt senare som det började talas om jämställdhet och genus.
Genom åren har Erik arbetat med sexualupplysning på RFSU för bland annat unga män, startat manscentrum, skrivit böcker och rapporter och varit flitigt närvarande i debatten.
– När jag växte upp på 1950-talet kunde män inte gå ut med en barnvagn utan att bli hånade, än mindre delta i hushållsarbetet. Lite så var det fortfarande när jag fick mina första barn. I dag ser jag ofta pappor som umgås helt naturligt med sina barn. Min son Love har till exempel tagit hälften av ansvaret för sitt barn, berättar Erik.
I mitten av 1970-talet växte det fram en rörelse i Sverige som försökte skapa nya och alternativa mansideal. Det fanns en stark längtan efter att få vara nära sina barn, få tillgång till sina innersta känslor och inte behöva konkurrera med andra män i karriärsvängen.
Men de nya tankarna väckte ont blod hos en del. Begrepp som ”mjukismän”, ”velourpappor” och i värsta fall ”bögpappor” användes när det inte fanns några seriösa argument för varför män inte skulle ta ansvar för jämställdheten.
– Jag reagerade starkt när män som ville ta ansvar hånades. Det gör jag fortfarande. Även ”velourpapporna” försökte så gott de kunde. En programledare i teve som uppträdde i mjukiskläder och lekte med barnen skapade en schablonbild som är seglivad.
– Diskussionen om velourpappor tror jag faktiskt försenat utvecklingen mot verklig jämställdhet. Många män har inte vågat ta ansvar för barn och hem av rädsla för att betraktas som omanliga och ”icke-macho”.
Erik Centerwall har fyllt 67 år. Han har fyra vuxna barn, och barnbarn. Han säger att han försöker vara en god pappa, farfar och man.
Vad vill du säga till pappor som inte tar sitt ansvar?
– Det är en stor förlust för barnen och för dem själva. Att ta ställning till faderskapet är viktigt: Jag orkar det här, jag klarar det här … Förr var rollen som pappa inget som män över huvud taget reflekterade över.
Det har gått lång tid sedan Erik för fyrtiofem år sedan en solig dag var ute med barnen som satt i vagnen med var sin glass i munnen. De åt dem inte tillräckligt snabbt och overallerna blev kladdiga. Erik tänkte att det kunde han torka bort när de kom hem.
– Då kom det fram en kvinna, rynkade på näsan och verkade tycka att barnen var vanskötta. På den tiden var barnen uteslutande en kvinnlig angelägenhet. Som tur är har vi nått en bit längre i dag – men det återstår mycket innan pappor och mammor har lika villkor, säger Erik.