Under många år har Gaston Palacios, 58, drabbats av återkommande depressioner. Men med hjälp av samtalsterapi och mediciner har han kunnat komma ur dem.
Den senaste gången blev det annorlunda.
– Jag hamnade i ett apatiskt tillstånd, där jag inte orkade äta, dricka, leva. Kroppen orkade inte mer, vare sig mentalt eller fysiskt. Jag kände att jag inte kunde klara av det själv, säger Gaston.
Han blev inlagd på avdelning 6 på S:t Görans psykiatriska klinik i Stockholm, där filmaren Maud Nycander under samma tid spelade in sin dokumentär ”Sluten avdelning”. Gaston är en av huvudpersonerna i filmens andra del som sänds på söndag.
Gaston, som är konstnär, är född i Chile och kom till Sverige 1976, några år efter militärkuppen. Senare kom hans syskon och hans mamma också till Sverige.
– Många av mina vänner och släktingar i Chile dödades, berättar Gaston. En del bara försvann. Innan jag flydde levde jag gömd i Chile i ungefär sex månader. Vi var nästan 20 personer som gömde oss i en liten lägenhet på 25 kvadratmeter, ständigt rädda för att bli upptäckta, fängslade och dödade.
För Gaston känns det självklart att hans bakgrund har spelat en roll för hans depressioner. Minnena och sorgen över det som hände har blivit övermäktiga, säger han.
När Gaston lagts in på den psykiatriska avdelningen föreslog överläkaren ganska snabbt ect, elbehandling, för att häva hans djupa depressionstillstånd. Gaston var mycket tveksam.
– Min familj också, berättar han. Min mamma tyckte att det lät hemskt med elektricitet, min bror blev upprörd. Min syster var orolig för att jag skulle associera behandlingen med tortyr – elektricitet var en av de mest fruktade tortyrmetoderna i juntans Chile. Och det hade nog betydelse för min tveksamhet.
Gaston bad släkten att ta reda på så mycket som möjligt om elbehandling. Hans systerdotter i Barcelona satt en hel kväll och läste om ect på nätet.
– Sedan ringde hon och sa att hon kommit fram till att det var den bästa behandlingen i mitt läge. Själv läste jag en broschyr som jag fått på avdelningen. Min depression gjorde att jag hade extremt svårt att koncentrera mig, jag läste långsamt, långsamt, men tog mig igenom materialet och blev mindre negativ till behandlingen.
Det tog nog en vecka innan Gaston bestämde sig för att tacka ja till ect, säger han. Då hade han också fått höra om positiva erfarenheter från sina medpatienter.
– Fast jag var rädd inför den första behandlingen. Jag litade på personalen, men hade ändå oroliga tankar om att de inte skulle kunna kontrollera strömstyrkan.
Gaston fick sammanlagt tolv elbehandlingar. Under den första veckan kände han ingen förändring.
– Efter ungefär tio dagar märkte jag att jag började fundera på olika, vardagliga saker som jag skulle kunna göra framöver. Jag tänkte plötsligt på en framtid igen. Det var det första tecknet på att jag började bli bättre. När jag mådde som sämst fanns ingen framtid, säger Gaston.
Gradvis återvände krafterna och livsmodet. I dokumentären får man följa Gaston genom behandlingen och se förändringen.
Men inte förrän drygt en månad efter den sista behandlingen kände Gaston sig riktigt bra igen.
– Jag hade bestämt mig för att ändra min livsstil, bli mer disciplinerad. Nu planerar jag mina veckor. Jag är noga med att ta mina mediciner regelbundet, äta regelbundet, sova ordentligt och motionera, och jag har börjat med yoga.
Sedan några år går Gaston också i samtalsterapi på Röda korsets behandlingscentrum för flyktingar.
– Tidigare visste jag inte att det fanns sådana specialmottagningar. Det betyder mycket att träffa människor som förstår vad mina erfarenheter innebär.
Gaston har kunnat minska på sina mediciner och är mindre trött än förut. Nu planerar han för en ny konstutställning, den första på länge.
Många har frågat honom varför han ställt upp på att vara med i dokumentärfilmen, berättar Gaston.
– För mig känns det meningsfullt att kanske kunna hjälpa andra i en liknande situation. Man tror inte att man ska hamna i en sådan sits. Jag trodde inte att det skulle hända mig, men det kan hända alla.
Är man i en djup depression och inte vill leva, då ser man inga alternativ, säger Gaston.
– Jag vill visa att det finns alternativ, att man kan få hjälp.
Det är vanligt att människor är rädda för att hamna på en psykiatrisk avdelning, tror Gaston. Han själv hade legat inne för depression på samma avdelning en gång tidigare, året innan.
– Båda gångerna kände jag mig väldigt trygg när jag kom dit. Personalen var så engagerad i mig och mitt liv, så angelägna om att jag skulle må bättre, säger Gaston.
– Jag tror att man måste ha något speciellt när man jobbar i psykiatrin, en särskild känslighet, ett intresse för människor. Och det hade verkligen de flesta som jag mötte.
När det gäller elbehandling har både Gaston och hans släktingar ändrat sin inställning.
– Behandlingen räddade faktiskt mitt liv, säger Gaston.