Kalle är van vid att flyga flygplan. Han har över sextio fysiska mil mellan sin mamma och sin pappa, och den psykiska distansen mellan dem är ännu större. Så här sade Kalle till Mattias för några månader sedan:
- Mamma och morfar säger att du är tokig och att du en är en tjuv. Är du det, pappa?
Lena och Mattias har gemensam vårdnad om sin pojke, men hon har stämt honom för att få ensam vårdnad. Hon har också polisanmält honom för misshandel, och trots att åklagaren har lagt ned förundersökningen och slagit fast att "brott ej föreligger" spelar anklagelsen en viktig roll i det drama som Kalle med sina fyraåriga sinnen ännu bara anar vidden av.
Denna artikel går inte ut på att ta ställning i den juridiska striden mellan Mattias och Lena eller förklara den ena eller den andra skyldig eller oskyldig. Den handlar om en pappas upplevelser av det elaka spel mellan frånskilda föräldrar som leder till att somliga barn förlorar sina fäder.
- Vissa kvinnor använder falska anklagelser om våld eller till och med incest för att få myndigheterna på sin sida och tvinga pappan att släppa taget om barnen, säger Mattias. Vi är många som kämpar och lider. Och tänk på alla barn som blir av med sina pappor!
Mattias träffade Lena i december 1995 när han arbetade som överläkare vid ett sjukhus i Norrland. Hon flyttade hem till honom i maj 1996.
- Vi hade det bra, berättar Mattias. Vi hade samma intressen: friluftsliv, löpning, skidåkning, segling.
Några månader senare gjorde Mattias ett lyft i karriären; efter femton år som läkare i fyra olika städer fick han äntligen ett bra jobb i Stockholm. Paret förberedde sig för att flytta - men då upptäckte Mattias att han hade fått en konstig knöl på halsen.
Den visade sig vara elakartad. I december samma år opererades han, och efter flytten till Stockholm genomgick han under 32 dagar en smärtsam strålbehandling.
Han började aldrig på sitt nya jobb, märkte knappt att våren och sommaren gick; enligt läkarna hade han 20-30 procents chans att vara vid liv tre år senare.
Hösten kom. Mattias började känna sig bättre, men då upptäckte han ännu en cancerknöl på halsen. För att samla sig inför den andra operationen gjorde han en helgresa till Åland tillsammans med Lena - och då tog Kalle chansen att bli till.
När pojken växte i Lenas mage genomgick Mattias ännu en tuff strålbehandling. Det var en svår tid; kärleken tog mycket stryk.
Kalle föddes i juli 1998. Lena var mammaledig under hösten. Mattias var sjukskriven.
- Vi hjälptes åt med Kalle, berättar han, men båda hade börjat tvivla på relationen. Under våren 1999 studerade Lena och jobbade extra ganska mycket. Då tog jag hand om Kalle. Han var väldigt pappig redan då.
I maj samma år flyttade de isär. Mattias var fortfarande sjukskriven. Kalle bodde hos Lena, men Mattias var ofta där för att ta hand om honom när Lena var borta.
- Kärleken var slut, berättar Mattias, men jag hade en egen nyckel och sov över ibland. Jag var pappa helt och hållet på mammans villkor.
Vid nyår började han känna sig starkare. Han begärde att få ta hem Kalle till sig och umgås med honom på i förväg reglerade tider.
- Det var då Lena började sabotera vårt umgänge. Gång på gång ändrade hon sina planer i sista stund, och jag fick alltid rätta mig. Det hände ständigt att hon och Kalle var bjudna till hennes släktingar när han hade sin pappadag. Och hon påstod ofta att han var väldigt sjuk när han äntligen skulle få komma till mig - men något dygn senare var han plötsligt frisk igen.
I maj 2000 krävde Mattias att Kalle skulle få bo växelvis hos båda, en vecka i taget.
- Lena blev ursinnig, berättar han. "Du är inte klok! Kalle är mitt barn!" skrek hon. Han skulle absolut inte ens få sova över hos mig. Så länge jag gjorde som hon ville var allt okej. Men när jag ställde krav blev hon som förbytt.
Tre månader senare flyttade Lena tillbaka till Norrland. Hon gjorde det plötsligt, och hon tog Kalle med sig - mot Mattias vilja och utan att i förväg berätta vad hon tänkte göra.
- Plötsligt var de försvunna - jag hade ingen aning om vart de hade tagit vägen!
En dag låg ett brev från en advokat på Mattias hallgolv. Advokaten meddelade att Lena ville ha ensam vårdnad.
Även Mattias skaffade sig en advokat. Alla fyra möttes, och under hot om vårdnadstvist gick Mattias med på att hans umgänge med Kalle begränsades till två gånger sju timmar varannan helg. Pojken skulle hämtas och lämnas på flygplatsen utanför den stad dit Lena hade flyttat.
- Jag vågade inte stämma Lena, för då skulle jag kanske inte få träffa Kalle alls. Jag försökte i stället samarbeta med henne.
Mattias visste det ännu inte, men Lena hade redan gått till domstol och ansökt om ensam vårdnad. Hon hade också polisanmält honom för misshandel. Händelsen skulle ha ägt rum drygt tre år tidigare, våren 1997. Mattias skulle då ha tagit strupgrepp på henne efter att ha svalt sömntabletter och druckit whisky.
Lena påstod sig inte ha fått några skador, men hon hävdade att det hade gjort ont. Hon anklagade också Mattias för att ha utsatt henne för psykisk misshandel under sambotiden.
Med stöd av sin egen polisanmälan begärde hon sedan skyddade personuppgifter hos skattemyndigheten. Hon hävdade att Mattias hade hotat henne och att hon var livrädd, och den beslutande skattedirektören gjorde som hon ville; i väntan på resultatet av polisens utredning försvann både Lena och Kalle från alla offentliga register.
Tack vare denna sin nyvunna status som skyddsbehövande kvinna lyckades Lena också genomdriva att Kalle folkbokfördes på hennes nya adress - utan Mattias medgivande och trots att den gemensamma vårdnaden egentligen krävde hans underskrift.
Fjorton dagar senare drog åklagaren slutsatsen att Mattias troligen inte alls hade begått något brott. "Från polisiär synpunkt finns inget som tyder på att det föreligger något konkret hot mot sökanden", skrev polisen till skattemyndigheten, som i sin tur genast tog bort den sekretess som gällde för Lenas och Kalles personuppgifter.
Lena överklagade aldrig detta beslut.
Mattias har anmält fallet till justitieombudsmannen. Han hävdar att Lena steg för steg har genomfört en planerad aktion med målet att skaffa sig makten över Kalle och göra hans pappa till en marginell figur. Han anser att myndigheterna låter sig utnyttjas av mammor som vill göra sig kvitt barnens pappor.
- Hotade och misshandlade kvinnor ska självklart ha skydd, säger han. Men jag har aldrig hotat eller misshandlat Lena eller tagit strupgrepp på henne. Anklagelsen ingår i en smart strategi. Om hon hade bott kvar i Stockholm och Kalle hade varit skriven här - då hade hon inte haft någon större chans att mobba ut mig ur hans liv. Men på det här viset är hon på god väg att lyckas.
Nu väntar Mattias på huvudförhandlingen i tvisten om Kalle. Vårdnadsutredningen är snart ett år försenad; Lena har förhalat den. För varje månad som går rotar sig Kalle ännu mer i Norrland, och i samma grad ökar Lenas chanser att vinna i rätten och få behålla pojken hos sig.
Mattias får enligt domstolens preliminära beslut bara träffa Kalle var tredje vecka. Han ska hämtas på sitt daghem, och drygt fem dygn senare ska han lämnas tillbaka till Lena på Arlanda.
- Hon saboterar inte umgänget helt och hållet, förklarar Mattias. Det vore otaktiskt med tanke på vårdnadstvisten. Men hon försvårar vår kontakt i stort och smått. När jag ringer för att få prata med Kalle skruvar hon upp volymen på teven. Och hon ändrar ofta våra avtal utan varsel, jag vet aldrig om det blir så som vi har sagt.
Mattias säger att han har fastnat i livet. Han grubblar. Sover dåligt. Gråter. Undrar hur länge han ska orka. Vågar inte gå in i någon ny kärleksrelation.
- Det var nog tack vare Kalle som jag överlevde cancern, säger han, och nu strider jag för hans rätt att ha kvar sin farsa. Men jag känner mig helt slut ...
Han har skrivit ett brev till Kalle som han har deponerat hos pojkens gudfar.
- Jag beskriver i brevet hur mycket jag älskar Kalle och hur hårt jag har kämpat för att få behålla kontakten med honom. Han ska få läsa det när han har blivit vuxen. Om jag dör. Eller om jag faktiskt drivs därhän att jag blir en så kallad smitarpappa.