Vad är det då som skiljer Yael och Roger från andra föräldrar? Inget särskilt tycker de själva men de för många små kamper i vardagen.
– Jag fick ångest första dagen på dagis med Kim, då dukades det bara fram tåg och bilar. Jag frågade efter böcker men det var som att det inte fanns, säger Roger.
De har inget emot att Kim leker med bilar men vill inte att han ska känna att han förväntas göra det.
– Fröknarna kunde ju bara ha frågat vad han tycker om.
På bordet ligger boken ”Så gör prinsessor”, en av Kims favoriter. Men om Kim vill leka prinsessa blir han nog ganska ensam om det, tror Yael.
– Prinsessor har fått så låg status. Det är liksom lite för flickigt för både pojkar och flickor.
När storasyster köpte en rosa kjol ville Kim också ha det men han har inte velat ha den på förskolan ännu.
Roger har själv haft en traditionell uppväxt och tänkte inte så mycket på saken förrän hans första söner var några år gamla.
– När jag och deras mamma skildes började jag fundera mycket på hur saker ser ut. Hur kvinnor tar hand om relationer och hur tidigt allt grundläggs.
Nu är Rogers söner 16 och 18 och Yaels döttrar 10 och 12. De bor hos Yael och Roger varannan vecka.
– Det är nog lite jobbigt för dem att slitas mellan våra idéer och resten av världens, säger Yael.
Hennes döttrar ser ut precis som andra tjejer i deras ålder, berättar hon, men de är snabba med att ifrågasätta normer och ta diskussioner. Nyligen reagerade äldsta dottern när en lärare sa att hästar bara är för tjejer.
– Jag blir väldigt glad över sånt. Även här hemma hugger de direkt om jag lagar mat för ofta, till exempel. Jag har ögonen på mig hela tiden.
Roger berättar att hans äldsta son sa häromdagen ”Vad skönt för Kim som får välja själv hur han vill vara”.
– Men sen är det ju inte så att Kim väljer själv. Första dagen när han kom hem från dagis började han skjuta med galgar, säger Yael.
– Och bara man tar hissen ner så börjar världen delas upp, håller Roger med. Någon kliver in och frågar direkt ”pojke eller flicka?”. Vi försöker säga att ”Det är en Kim”, men folk ger sig inte. Det är som att alla måste veta könet för att veta hur de ska prata med ett barn.
– Vi brukar skämta om att svara att vi inte har kollat, att vi blundade när vi bytte blöja. Men vi säger att han är en pojke. Folk menar ju inget illa, säger Yael.
Könsstrukturerna sitter så djupt inrotade att hon själv kan bli helt utmattad ibland, förklarar hon.
– När jag leker med Kim försöker jag att inte kalla vargen för ”han” och inte lägga pipig röst på flickdockorna, men det är så svårt, man kan bli helt genomsvettig, säger hon och skrattar.
– Paaappa, ropar Kim från rummet innanför. Han dyker upp med rufsig kalufs och två nötta tyggrisar som han bär i svansarna. Alla tre får sitta i Rogers knä och vakna till.
– Folk tror ofta att han är en flicka. Han älskar sitt halsband och leker för det mesta ganska lugnt med mjukdjur.
Oroar ni er ibland för att han ska hamna utanför om han avviker för mycket?
– Nej, faktiskt inte. Barn är så anpassningsbara och kämpar för det mesta rätt hårt för att passa in. Det är ju sorgligt förstås men det kommer nog Kim också att göra.
Släkten kommer inte längre med några könstypiska julklappar men ibland blir det motsättningar, berättar Yael.
– Man väljer väl sina fajter med den äldre generationen. Men sist vi var samlade var det någon som sa något om att tjejer inte kan leka tre. En sån sak tycker jag inte att man kan låta passera när barnen sitter med.
På sina arbetsplatser hamnar båda nästan dagligen i diskussioner kring kommentarer som de tycker är könsstereotypa.
Hur orkar ni, vore det inte skönt att bara följa med strömmen?
De tittar på varandra och tänker efter.
– Nej, det handlar väl om att visa sig själv respekt. Jag måste göra det jag tror på, inte bara ta den lätta vägen, säger Roger. Yael håller med.
– Det känns inte som ett val riktigt. Vi är ju så här.
Kanske ännu mer motströms känner sig Evelina och Erik i ett litet samhälle på Hallandsslätten. Deras fyraåring Agnes kommer springande i röda byxor och en grön tröja med bilar.
– Mamma, kan jag få dunderhonung?
Hon får en sked ur en specialburk och visar att hon kan lyfta sin pappa från golvet, samtidigt som hon visar sina kulspetspennetatuerade hjärtan på armen och pratar på om dagiskompisarna.
– Hon är väldigt aktiv, det lugna och ”flickiga” har aldrig riktigt legat för henne, säger Evelina.
Tills Agnes fyllde tre år var hon hemma med sina föräldrar och lärde sig inget om flickigt och pojkigt. Sedan hon började på förskolan har det blivit annorlunda.
– Ganska direkt sa hon: ”Nej, jag leker inte med bilar längre. Det är det bara killar som gör.” Det är så tråkigt att hon inte kan göra det som hon tyckte så mycket om förut. Hon vill ofta ha klänning nu, och det förstår jag, för då säger fröknarna genast ”Å vad fin du var i dag …”
Evelina tror att många vuxna uppmuntrar barn in på ”de rosa och blå motorvägarna” utan att märka det själva.
– Jag hör ofta folk beklaga sig: ”Vår son är helt gaalen i traktorer och bilar, vi vet inte vaad vi ska göra …” Men jag tror ju att det är de själva som spär på det där. Det blir så lätt bara ”Kolla, en traktor!” i stället för ”Titta på djuren!”.
Själv anstränger hon sig för att visa Agnes både traktorerna och djuren.
– Jag önskar att hon kunde fortsätta leka med allt. Det finns så många begränsningar i samhället.
Som liten kände Evelina ofta att hon inte passade in i normen.
– Jag ville till exempel spela trummor men fick börja med blockflöjt. När killarna fick gå över till trummor fick jag byta till altflöjt. Då gick jag hem och sa ”Det är inget kul med musik”.
I hennes famn sover sonen Morgan med skrynkliga ögon som en kattunge. Han är bara en vecka gammal.
– Redan på sjukhuset blev han kallad ”stora starka karln”.
Evelina ser det som en större utmaning att ta hand om en pojke.
– Det blir nog svårare för honom att behålla hela sitt känsloregister. Pojkar lär sig att inte gråta och inte prata för mycket om känslor.
Hon ser det som att ojämlikheten drabbar män hårdare än kvinnor.
– När man pratar om det tittar man ofta på lönekuvert och karriärer. Men det är få som tänker på dödsbädden ”Å, varför var jag inte mer på jobbet.” Det är supersorgligt att män inte får lära sig att prioritera relationer. Så ensamt!
Det är också konstigt att många oroar sig mest för sina döttrar när de är ute på stan, tycker hon, fastän pojkarna oftare blir utsatta för våld. Evelina tittar ner på den lilla sovande människan.
– Jag oroar mig redan mer för Morgan …
Evelina, Erik, Agnes och Morgan heter egentligen något annat.