- Att förändra poliskulturen är som att vända en atlantångare, säger Carin Götblad.
Hon är högsta chef för Stockholmspolisen, och hon ser ett stort behov av att utveckla polisens sätt att arbeta.
- Absolut! Hela mitt uppdrag går ut på att se till att vi blir bättre och skickligare poliser, och då tänker jag i synnerhet på vårt sätt att bemöta vanliga medborgare. I de allra flesta fall ingriper poliser med respekt, vänlighet och stort tålamod. Men det är ändå viktigt att vi granskas kritiskt, och det finns en del som vi måste förbättra.
Hon berättar att hon blev väldigt ledsen när hon läste DN:s artikelserie om polisernas yrkeskultur.
- Intervjuerna beskrev den utsatthet som många människor känner i kontakten med polisen. Artiklarna handlade också om polisens svåra och många gånger otacksamma uppgifter. Detta är allvarliga saker som jag verkligen bryr mig om.
Många av Carin Götblads underlydande reagerade i stället med vrede. En polisman skrev att DN hade "hängt ut polisen kollektivt som ett gäng veritabla våldsverkare och lögnhalsar". En annan kallade DN:s reporter "polishatare" på en av Polisförbundets hemsidor.
- Poliser blir allt mer utsatta i samhället, säger Carin Götblad. Sådant stärker vi-känslan. De allra flesta tar dessutom väldigt illa vid sig av berättelser om andra polisers övergrepp. Vi känner oss kollektivt anklagade och går i försvar. Det är ett problem. Risken är att vi inte lyssnar på kritik som vi borde ta till oss.
En central del av artikelserien var polisforskaren Rolf Granérs analys av poliskulturen. Han beskriver följande ytterligheter när det gäller polisers sätt att arbeta:
Den ständigt lagtrogna bokstavskonstapeln kontra den i förhållande till lagboken autonomt tänkande polisen som anser att ändamålet helgar medlen och tar sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in "buset".
Den mjuka socialpolisen mot den tuffa actionpolisen som skaffar sig respekt genom att skrämma människor och ser pistolen, batongen, handklovarna och musklerna som de viktigaste verktygen i kampen mot buset.
Den intellektuella polisen, som ogillar fördomar, kontra den anti-intellektuella polisen, delar in människor i enkla kategorier: vi mot dom, de skötsamma mot de kriminella, Svensson mot buset; en gång buse alltid buse, och en sådan kan straffas genom hårda tag direkt på gatan.
- Jag känner igen en del av detta, säger Carin Götblad, även om beskrivningen är starkt överdriven. De autonoma, de tuffa och de anti-intellektuella poliserna - de finns. Men min uppfattning är ändå att de är få, och jag vill hävda att de blir allt färre. De allra flesta poliser är oerhört seriösa.
Hon erkänner att det finns strömningar i poliskulturen som medför att poliser kan bete sig självsvåldigt i förhållande till lagen.
- Det handlar om ambitiösa individualister som tar stort ansvar för uppgiften. Avarten är att de ibland bryter mot en lagparagraf. Men mitt intryck är att detta är en liten grupp.
Hon känner också igen den utpräglat tuffa polistypen som är snabb att ta till våld för att få raska resultat.
- Det är inte den sortens poliser jag vill ha, säger hon. Vi måste ha poliser som vågar agera och ingripa - men dessa poliser måste ha en väldigt hög moral. Och det har de allra flesta.
Carin Götblad ser det som en mycket viktig uppgift att motverka det fördomsfulla vi och domw-tänkandet.
- Detta tänkande finns ju i hela samhället. Men det är också en del av polisens yrkeskultur. Vi måste ständigt bekämpa det - och det gör vi, bland annat inom ramen för polisernas vidareutbildning. Dessutom samarbetar vi med olika minoritetsgrupper.
En moralisk utförsbacke finns inbyggd i poliskulturen, enligt samstämmiga polisforskare. Unga poliser kan bli deformerade av de dåliga kulturdragen; äldre poliser som tänker autonomt, anti-intellektuellt och tufft lär upp aspiranter till att bli mer självsvåldiga, fördomsfulla och brutala än de var när de kom.
- Det är fel att beskriva saken så grovt och dramatiskt, säger Carin Götblad. Vi har ingen moralisk utförsbacke inom polisen numera. Däremot kan ju vissa individer ha sådana problem. Och vi arbetar väldigt aktivt för att motverka dåliga subkulturer. Vi har utbildade handledare för aspiranterna, och vi diskuterar ständigt etik i vår personaltidning och vid våra interna kurser.
Och den beryktade kårandan, då? Den som dels får poliser att låta bli att vittna mot kolleger som kränker människor eller använder övervåld, dels får dem att frysa ut arbetskamrater som faktiskt står upp för sanningen?
- Jag tror att denna dåliga sida av kårandan finns kvar, och det är fullkomligt oacceptabelt. Strukturen sitter i väggarna, och den är inte så lätt att bryta, särskilt inte när miljön där ute blir allt tuffare och kollegan är ens livförsäkring. Men det är betydligt bättre nu än för tio år sedan.
När en polisman ändå avslöjas, åtalas och döms för misshandel - då blir han utstött och stämplad som rötägg av kolleger och chefer. I det läget är det få inom polisen som talar om brister i poliskulturen.
- Till ett repressivt yrke som polisens söker sig även människor som inte bara har goda drivkrafter, säger Carin Götblad. Vi måste bli duktigare på att upptäcka det och agera tidigare. Men det finns också stråk i poliskulturen som handlar om fördomar och dåliga attityder, och sådant måste vi bli bättre på att motverka.
Den benhårda kårandan är delvis en följd av det faktum att en polis som har dömts för misshandel eller något annat allvarligt lagbrott inte bara straffas av domstolen; han eller hon får dessutom sparken.
Så måste det nog gå till även i framtiden, enligt Carin Götblad. Men i mindre allvarliga fall kan hon tänka sig två nya metoder för att hjälpa den felande polisen till rätta: dels tillfällig indragning av polislegitimationen och order om inre tjänst under ett par år, dels psykologhjälp.
Carin Götblad vill också försöka motverka de dåliga stråken i poliskulturen och göra polisen till en mer reflekterande organisation genom att testa en ny modell som innebär att varje polis får regelbunden handledning i jobbet.
- Vi har börjat införa gruppsamtal som pågår ett par timmar var fjortonde dag under ledning av en utbildad handledare. Varje deltagare får träna sig i att ge och ta kritik och reflektera över sina egna arbetsinsatser. Jag tror att många poliser ofta känner frustration och osäkerhet i jobbet. Om de får möjlighet att tala ut med sina kolleger och förbereda sig på svåra situationer, minskar risken att de till sist tappar tålamodet och använder övervåld.
Hon vill dessutom pröva ett nytt sätt att hantera de klagomål på poliser som gäller dåligt bemötande:
- Jag funderar på att helt enkelt bjuda in båda parter till ett samtal om vad som hände. I vissa fall finns det en rimlig förklaring till att polisen agerade bryskt eller otrevligt. I andra fall är det högst på sin plats att han eller hon ber om ursäkt.