Då tog han tag i mitt finger och drog upp armen bakom ryggen på mig. Sedan släpade han mig över gatan. Min dotter ramlade omkull i tumultet. Det var både smärtsamt och förnedrande för oss båda.
Jag begärde att få veta polisens namn, men först efter mycket om och men sade han vad han hette. Samtidigt krävde han att få se mitt körkort. Efteråt förstod jag varför. Han tänkte göra en motanmälan om jag anmälde händelsen. För att rädda sitt eget skinn.
Två andra poliser såg vad som hände. Den ena försökte lugna ner sin kollega, som ville ta med mig till polisstationen. Efter en stunds diskussion fick jag gå.
Jag anmälde polisen för övervåld samma dag. Jag angav de andra poliserna som vittnen.
Efter tre månader blev jag kallad till polisen. Plötsligt var det jag som var misstänkt! Polismannen hade gjort en motanmälan mot mig två dagar efter händelsen i fråga.
Jag åtalades för våld mot tjänsteman. Polismannen påstod att jag hade försökt brotta ner honom och att han hade fått ont i handen. Och hans kolleger vittnade till hans fördel. De ljög inför domstolen!
En kvinna som inte var polis vittnade till min fördel. Men det hjälpte inte. Polismännens ord vägde tyngre, trots att de vittnade falskt.
Jag dömdes för våld mot tjänsteman. Men polismannen gick fri. Utredarna talade inte ens med mig, och inte heller med kvinnan som kunde vittna. De utgick från att poliserna talade sanning.
Hans Nielsen, egen företagare, Stockholm
Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Poliserna i Lund kan inte sin Astrid Lindgren. Det var länge sen en artikel gjorde mig så upprörd som "Kan en enskild medborgare få rätt mot polisen?" Behovet att agera blev starkt. Jag vill visa min empati genom att starta eller delta i en insamling om Lajos Régi blir bötfälld.
Kerstin Påvall Ragab, Vaxholm
Jag arbetar som polis sedan 2000. Varje pass gör jag mitt bästa för att kunna ta hand om och utreda exempelvis trafikolyckor med ibland dödlig utgång.
Jag gör mitt bästa för att på ett värdigt sätt underrätta anhöriga om att deras mamma, pappa, barn eller syskon inte kommer hem.
Jag gör mitt bästa för att förmå den kvinna som återigen blivit misshandlad av sin man att bryta upp sitt liv och orka gå vidare med en rättegång.
Jag gör mitt bästa för att en familj ska kunna gå och se en fotbollsmatch.
Jag gör mitt bästa för att försöka stävja narkotikamissbruk på våra gator och krogar.
Jag gör mitt bästa för att försöka hitta de ungdomar som redan är fast i ett missbruk.
Jag gör mitt bästa för att en sjuåring som tar hand om sina knarkande föräldrar ska kunna få den hjälp från samhället den behöver.
Jag gör mitt bästa att försöka prata en människa till sans i stället för att behöva använda våld.
Jag gör mitt bästa för att förmå människor med invandrarbakgrund att förstå att svensk polis inte är detsamma som i deras hemland.
Jag gör mitt bästa för att lugna det gamla paret som haft inbrott i sin bostad.
Jag gör mitt bästa att ta hand om en våldtagen kvinna.
Jag gör mitt bästa för att inte oroa mig över att bli anmäld.
Jag gör mitt bästa för att inte bry mig om en artikelserie i DN som sammankopplar kränkning och övervåld med poliskultur.
Erik Sennersten, ordningspolis
Hittills anmäld fyra gånger, tre gånger
för övervåld och en gång för att ha
vägrat att ta upp en anmälan.
Jag är polis, och jag tycker att DN:s artikelserie var jättebra. Huvudet på spiken!
Kårandan har inte alls förändrats, det är faktiskt så att de flesta poliser fortfarande skyddar sina kolleger i strid med lagen.
Om man är av en annan sort, och faktiskt slår larm om kollegers övergrepp och omoraliska beteende, blir man utfryst och utsatt för en massa skitsnack som förstör ens möjligheter att komma vidare i karriären. Man blir förföljd av de kolleger och chefer som känner sig avslöjade och kritiserade. När man söker ett nytt jobb inom organisationen sprider de ut ryktet att man har "samarbetsproblem".
Kvinnor är särskilt utsatta i detta ryggdunkarnas och jasägarnas paradis. Jag har själv drabbats, så jag vet.
Katarina
Jag läste om Lajos Régi och det polisvåld som han har blivit utsatt för. Fruktansvärt!
Jag kan inte låta bli att tänka på könsmaktsordningen. Det vill säga att svenska män, i detta fall manliga poliser, ofta ser sig som norm och överordnade, och betraktar kvinnor men även invandrare och andra avvikande som underordnade.
Jag ser också ett homosocialt beteende bland dessa poliser som tillsammans stärker sin gruppkänsla genom en rå och tuff attityd som stöter bort och förnedrar andra. Sedan skyddar de sig själva och sin kår genom att hitta på en kollektiv lögn för att slippa straff. (Den kvinnliga polisen har troligen anammat ett heterosocialt beteende, det vill säga att hon jobbar ihop med männen på deras arbetsvillkor.)
Avskyvärt. Bra att ni skrivit om detta i DN.
Ulrika Eriksson, Stockholm
Jag har flera gånger bevittnat oprovocerat övervåld från polistjänstemän mot vänner och släktingar. Ibland har det varit gränsfall till tortyr. De drabbade är ambitiösa och laglydiga människor.
Jag är oftast mer rädd för en polisbil som kör förbi än för ungdomsgäng som skriker och har sig. Faktum är att jag känner mig mer säker i så kallade invandrartäta, "kriminella" kvarter än när jag ser poliser gå förbi. Detta trots att jag är en laglydig medborgare.
Det är synd och skam! Min familj lämnade Iran för att undkomma just sådant godtycke som i dag förekommer frekvent inom polis- och rättsmyndigheterna. En eloge till DN som vågar beröra detta tabubelagda ämne!
Koroush, medicinstudent, Göteborg
En polis som blir dömd för misshandel blir som regel avskedad. Då blir det givetvis svårt för en kollega att vittna. Ingen åker dit, och misshandeln kan fortsätta.
Det vore bättre om bara upprepade överträdelser ledde till uppsägning. Den som har dömts en gång borde omplaceras och få så kallad ART-träning, en behandling som går ut på att man lär sig att hantera sin aggressivitet. Våra ungdomar som inte klarar att hantera sina aggressiva impulser döms ju till ART - varför inte poliser?
Detta att polisen granskar sig själv har kritiserats i många år. Hur länge ska det dröja innan en förändring sker? Och det verkar dessutom finnas en kollegialitet även mellan domstolsväsendet och polisen. Det är väldigt illa när allmänheten inte har förtroende för rättsväsendet.
Betty Wigeman
Det är bra att DN tar upp tvivelaktiga eller klandervärda beteenden inom polisen. Det som gör mig så besviken (men inte särskilt förvånad) är att artikelserien presenteras som en belysning av "poliskultur". Är det meningen att jag och tusentals andra poliser som tycker det är viktigt att följa lagen ska känna igen oss i den här serien? Är detta en skildring av vår vardag?
Det är sorgligt (men patetiskt förutsägbart) att DN väljer den vinklingen. Att kalla de här skildringarna för återgivande av poliskultur är att ännu en gång signera den linje som DN alltför ofta tillhandahåller läsarna: av de slöa, brutala maktmissbrukarna inom polisen kan ingen vänta sig något gott.
Det är karaktäristiskt att de som kritiserar polisen i artiklarna tillmäts hundraprocentig trovärdighet, medan de synpunkter som skulle kunna peka åt ett annat håll presenteras som undanflykter. Var finns den kritiska granskningen av ALLA utsagor? Var finns ett sunt ifrågasättande av den som talar i egen sak?
Hur skulle en skildring av "journalistkulturen" månne se ut? Sanningens och ljusets riddare?
Claes Cassel, polis i Stockholm sedan 1962
Eva Kallai, polisen som vittnade mot en kollega som hade misshandlat en gripen, är en riktig hjälte. Hon har min djupa respekt för sitt ställningstagande.
Den chef som sade att hon skulle hålla tyst är ingen bra polischef. Han är en maffiaboss. Han borde sparkas.
Varje polis som misshandlar en medborgare skapar fyra nya fiender till poliskåren och staten. Våld föder våld. Poliser borde hålla ordning på professionellt sätt. De ska lugna människor, inte använda övervåld.
Lukasz Stanislawski
Så är det dags igen. Polisen ska kollektivt hängas ut som veritab-la våldsverkare och lögnhalsar. En saklig och kritisk granskning av myndigheternas verksamhet är både bra och nödvändig. Däremot måste jag vända mig mot den bild som nu målas upp av hur polisen beter sig.
Det är i polisiära kretsar ett välkänt faktum att kriminella grupper har satt i system att anmäla poliser för att få polisen att avstå från att ingripa mot dem. Psykiskt sjuka människor står för en stor del av det totala antalet anmälningar. Och det finns personer som rent allmänt är missnöjda med en åtgärd som polisen har vidtagit; en anmälan görs för att ge igen eller för att man helt enkelt inte tycker att polisens ingripande var rätt.
Poliser frias ibland, och ibland fälls de. Jag känner poliser som i svensk domstol har blivit oskyldigt dömda för misshandel. Jag har själv blivit anmäld för misshandel trots att jag inte befunnit mig närmare än tre meter från den jag påstås ha misshandlat, och han sade senare att han hade hittat på allting.
Det finns en minoritet poliser som går över gränsen för det tillåtna, och självfallet ska dessa utredas och om de är skyldiga dömas och skiljas från tjänsten. Men jag menar att dessa misslyckade poliser är färre i dag än för tolv år sedan, då jag påbörjade min polisiära bana. Vi har i dag inom polisen en möjlighet att diskutera etik på ett sätt som inte var brukligt förr.
Snälla DN, måla inte ut hela poliskåren som en kollektiv våldshärd.
Peter, polis i Stockholm
Det måste vara något fel när människor inte ska kunna påtala för poliser att de gör fel utan att riskera att bli utsatta för våld eller själva bli anklagade för det ena eller andra.
Polisen bestämmer och har alltid rätt, odiskutabelt. Alternativt får man se till att ha många vittnen, åtminstone fler än antalet poliser. Men de får väl rätt ändå.
Stig Eriksson, Stockholm
Det som står i DN:s artiklar om polisernas yrkeskultur är ju i allt väsentligt sant. Det finns fördomsfulla inslag i poliskulturen. Den dåliga synen på "buset" lever på vissa håll kvar i snacket i polisernas fikarum.
Det är också sant att patrullerande poliser gjorde sig skyldiga till allvarliga övergrepp under 1980- och 1990-talen och att vissa av dem numera har arbetsledande befattningar.
Men mycket har hänt under de senaste 10-15 åren. Vi har lärt oss av erfarenheterna. Poliskulturen har förändrats.
Visst är det fortfarande så att enskilda polismän gör sig skyldiga till övertramp. Men numera sopar vi inte sådant under mattan. Vi har en helt ny syn på etiken inom polisväsendet, och vi har en levande etikdebatt där vi även vågar diskutera de "svårare" frågorna. Fler poliser anmäler kolleger som har agerat fel, och arbetsledarna tar dessa fall på största allvar.
Självsaneringen fungerar inte perfekt. Men den har blivit mycket mer effektiv på senare år, det vågar jag hävda.
Christian Agdur, polismästare i Nacka
Möjligheterna att tillrättavisa en polis som har gjort fel är mycket små i dag. Polischeferna saknar verksamma verktyg för att komma åt felbeteenden, olämpliga åtgärder, kränkningar och brister i moraliskt avseende.
Så snart det finns en enda misstankte om att ett brott har begåtts SKA saken snarast anmälas till ett polisbefäl. Han är i sin tur skyldig att skriva en formell anmälan som ska lämnas till åklagare för prövning.
Det finns inget utrymme för arbetsledaren att själv bedöma om saken kan hanteras på ett bättre sätt, till exempel genom en tillsägelse, en tillrättavisning eller en reprimand kopplad till att den felande polisen ber den drabbade om ursäkt.
Dagens regelverk är kontraproduktivt. Det omöjliggör eftertänksamma och lärorika samtal efter ingripanden som har spårat ur. En polis kan inte medge att han tog i för mycket därför att han blev provocerad eller att han slog till därför att han var jätterädd. Ett sådant uttalande måste ju rapporteras direkt.
Reglerna leder också till att poliser mörkar kollegers övergrepp. Vem vill vara orsak till att en arbetskamrat förlorar jobbet?
Regelverket måste förändras. Cheferna inom polisen måste få bättre förutsättningar att tillrättavisa och stödja enskilda polismän som börjar halka snett.
Hillevi Engström, polis, riksdagsledamot (m) och ledamot av Polisens ansvarsnämnd