Är beröring något gott i sig? Att det verkar helande och läkande är sant i många situationer. En sjuk och förtvivlad människa mår bevisligen bra av att känna en annan hud och kropp mot sin. Den kroppsliga kontakten lugnar, skapar gemenskap och skänker tröst, enligt bland andra forskaren Kerstin Uvnäs Moberg.
Men att beröring i sig skulle ha ett värde är något Anita Jacobson-Widding, kulturantropolog och professor emeritus vid Uppsala universitet, vänder sig emot.
- Att se beröring isolerat är en förenkling och riskerar att leda fel. Det är dags att göra rent hus med föreställningen om att kroppslig beröring mellan människor har ett egenvärde. Allt beror på socialt sammanhang och kultur, makt och underkastelse och inte minst vilken inbördes position och relation personerna har.
För att kroppslig beröring ska vara positiv och leda till något gott - både för den som ger och för den som tar emot - måste minst två villkor vara uppfyllda, enligt Anita Jacobson-Widding. Ett är jämlikhet. Det andra är att tillhöra samma slags gemenskap. Personerna ska vara på samma nivå, så att den ena inte är underställd den andra och står i ett beroendeförhållande. Hon ger ett exempel. Om chefen lägger armen om axeln på en underställd medarbetare kan det vara för att visa makt, men också för att bygga en känsla av intimitet och närhet. Relationen är ojämlik.
- Chefen vill uppnå, uttrycka eller markera något och använder sin kropp för att skapa en situation av närhet och förtrolighet. Eftersom den underställde är beroende av sin chef kan det vara svårt att värja sig, trots att man känner sig illa till mods eller rent av kränkt. En situation av grav ojämlikhet råder, som ytterst vilar på maktmissbruk. Sexuella trakasserier är ett talande exempel.
Det behöver dock inte nödvändigtvis handla om medvetet maktmissbruk och manipulation. Chefen kan tro att han eller hon skapar öppenhet och gemenskap genom att visa egna känslor av närhet.
Anita Jacobson-Widding menar att även då uppstår falsk förtrolighet där den ena dikterar villkoren medan den andra tvingas spela med. Alternativet till underkastelse, att säga ifrån och kanske tvingas till en konfrontation, kan få negativa konsekvenser.
Lever vi i ett hög- eller lågberöringssamhälle?
Det kan vara svårt att svara på, säger Anita Jacobson-Widding. Jämfört med länderna runt Medelhavet har vi kanske inte så mycket kroppslig kontakt till vardags.
- Jämfört med hur det var ställt för ett sekel sedan har vi säkert en mera avspänd och öppen attityd. Ett inslag av fysisk beröring som blivit allt vanligare är omkramningen och kindpussandet. Detta är en utifrån lånad sedvänja utan förankring i vår tradition.
- Jag vill inte gå så långt som att påstå att det skapar en falsk känsla av närhet. Det handlar inte heller om makt. Men det är onekligen rätt lustigt när vilt främmande människor eller flyktiga bekanta ivrigt kramar om varandra på ett sätt som mera hör hemma i länder runt Medelhavet än här upp i Norden.
Under många år har Anita Jacobson-Widding forskat om beröring och hierarkiska system i afrikanska samhällen. Hon levde periodvis i byar i Kongo och Zimbabwe.
- Vi föreställer oss gärna att så kallade naturfolk har närmare till fysisk kontakt än vi i väst. Forskning visar att i samhällen med mycket starkt betonad släktskap, exempelvis Zimbabwe och Kongo, är hierarkin avgörande. På många håll i Syd- och Sydostasien är förhållandena desamma.
- En son kramar inte om sin far hur som helst. Sonen befinner sig i den närmast underliggande generationen och har lärt sig att han inte kramar pappan eller går till honom med kärleksbekymmer. I kraft av ålder och position inom klanen har pappan en auktoritet som sonen inte kan gå runt. Däremot är det fritt fram för sonen att krama farfar eller morfar, eller att gå med problem till dem. De kan till och med äta ur samma skål, vilket är uttryck för intimitet.
Anita Jacobson-Widding drar en parallell till svenska förhållanden. En ung tonårsflicka eller pojke kan bli oerhört generad om mamma eller pappa kramar om dem inför andra. Också föräldrarna kan bli generade över en intim beröring som var hur naturlig som helst när barnet var mindre. Då kan det vara lättare att krama om mormor eller morfar.
Ett annat exempel från Zimbabwe gäller kvinnors närhet till sina små barn. Under de första ett och ett halvt till två åren är bandet mellan mor och barn mycket starkt, barnet är som en förlängning av mamman själv. Sedan händer något, banden tunnas ut. Om barnet ramlar och slår sig tar mamman inte automatiskt upp och tröstar och kramar det.
- Jag fann detta märkligt och när jag frågade svarade kvinnorna att barnet kan ju tro att det fortfarande är en baby. Västerländska mammor skulle inte handla på det sättet. Även långt efter det att de har slutat amma sina barn har mammorna och barnen en mycket tät kroppslig kontakt.
Likheter i synen på hierarki är stor, oavsett om vi befinner oss i Afrika eller Europa. Anita Jacobson-Widding tar ett annat exempel från Afrika. Männen i den kongolesiska byn där hon bodde brukade sitta under ett soltak och samtala utan någon särskild inbördes rangordning. När det var dags att inta måltiden däremot - att äta är en mycket intim handling i de flesta kulturer - formerade de sig enligt ett strikt hierarkiskt system. Den yngre hövdingen var väldigt noga med att sätta sig så att ingen underställd kom i närheten eller kunde ha kroppslig kontakt med honom. Han ville undvika att hans auktoritet ifrågasattes. De äldre männen kunde dock umgås mera avspänt med de underställda. De var säkrare i sin roll, deras auktoritet i klanen var oomstridd.
Själv har hon upplevt något av samma sak. När hon för tjugo år sedan var nyutnämnd professor kunde hon känna sig hotad - nästan kränkt - om en student spontant slog armarna om henne. I dag när hon är pensionerad och behöver inte känna sin ställning och status hotad.
- Jag tror att vi har att göra med subjektiva känslor av avstånd, intimitet och integritet som är universella. Se bara hur unga svenska direktörer eller chefer på olika nivåer placerar sig i en lunchmatsal. De sätter sig tillsammans. Det är en markering. I all fysisk beröring, varhelst den äger rum, finns samma inslag av makt, jämlikhet, närhet, avstånd och intimitet. Detta gäller världen över. Vad som varierar är kulturella uttryck och sätt att organisera samhället.
Det första villkoret för god kroppslig beröring är jämlikhet. Ett annat och i princip lika viktigt villkor är känslan av enhet, att personerna delar ett slags gemensamt jag. Pingstförsamlingen i Knutby är i det avseendet ett aktuellt och tydligt talande uttryck för det. Medlemmarna upplever sig inte bara som individer, de är lika hög grad en del i en grupp och kan, lite hårdraget, sägas tillhöra en och samma kropp.
- Att de kramas och håller om varandra och sluter sig samman beror inte bara på det extrema yttre trycket som råder. Hos dem, och bland andra starkt sammanhållna grupper, råder en känsla av att tillhöra samma organism - ett "sense of expanded self" - ett utvidgat själv. Denna känsla är oerhört betydelsefull. Beröringen blir en bekräftelse på tillhörighet, ja utan fysisk beröring kan tillhörigheten gå förlorad. Det är inte unikt för dem i Knutby eller andra religiösa grupper. Ta en fotbollspublik eller deltagarna i ett politisk möte. De uppgår i en större "kropp", skrattar, gråter, kramas tillsammans.
En slutsats är att vi alla har samma slags grundläggande behov av beröring vare sig vi lever i Sverige, Zimbabwe eller någon annanstans på jorden. Vi kan ha olika utgångspunkter, men vår längtan delar vi.
Samhällets organisation kan variera, liksom det kulturella kringverket. Och för nästan alla är huden den gräns som markerar delaktighet och autonomi, den gräns som får eller inte får överskridas.