Det händer inte så ofta att någon intern säger att han är helt oskyldig till det brott han dömts för, berättar fängelsepastorn Susanne Rodmar.
- Däremot känner många sig kränkta över att de blivit misstrodda när det gäller detaljer, och över att de anklagats för mer än de gjort sig skyldiga till. Speciellt de som dömts flera gånger brukar uppleva att rätten inte bryr sig så mycket om vad de säger.
Men ibland träffar Susanne personer som säger att de blivit helt oskyldigt dömda. Hon lyssnar till deras berättelser, tar inte ställning om det är sant eller inte. Ändå kan hon förstås ha en känsla av att hon tror, eller inte tror, på det den dömde berättar.
- Det händer att jag verkligen upplever att det här är fel, den här människan är oskyldigt dömd. Det kan kännas väldigt frustrerande eftersom jag inte kan göra så mycket mer än att lyssna och försöka förmedla hopp.
Susanne Rodmar arbetar sedan 1999 på Österåkeranstalten utanför Stockholm. Där finns både häkte och anstalt. Hon jobbar även på lokalanstalten Storboda.
Till de häktade kommer Susanne när de bett särskilt om det. På anstalterna gör hon regelbundna besök, går runt och talar med internerna. Den som vill ha ett privat samtal med henne behöver bara säga till.
När Susanne träffar en intern vet hon inte vad han är dömd för. De intagna väljer själva hur mycket de vill berätta för henne.
- De flesta berättar mycket. Det blir ofta väldigt djupa samtal direkt, det är inte ovanligt att de berättar sådant som de aldrig sagt till någon annan. Det är som att fasaden redan rasat, de har inget att förlora. Min känsla är att de flesta talar sanning. Det finns inte så mycket att vinna på att ljuga, jag har ändå inget inflytande över rättsprocessen.
Ibland är det svårt att veta vad "sanningen" egentligen innebär. Det internen säger kan vara sant för honom, det är hans version, säger Susanne.
- Vi fängelsepräster kan säkert vara naiva ibland. Det är möjligt att jag kan bli manipulerad. Men det får man bjuda på i så fall. Jag tror att vi präster har en viktig funktion genom att vi lyssnar och inte ifrågasätter det som sägs. Den vi möter får möjlighet att tala helt fritt, och berätta hela sin historia med alla detaljer utan att bli emotsagd. Ibland kommer det fram saker efter hand. Men min upplevelse är att de flesta säger som det är från början.
En del av de interner som Susanne möter är dömda för våld mot kvinnor - ibland utan bevis, där ord står mot ord. Bland de fallen finns vissa män som inte behandlats rättvist, känner Susanne.
- Jag har en känsla av att kvinnor tidigare haft så svårt att bli trodda, men att det nu delvis har svängt. Nu känner män att de inte får försvara sig. Det känns som om domstolarna är rädda för att bli anklagade för att inte lyssna på offret, och att det då i stället kan bli så att man bara lyssnar på kvinnan medan den anklagades liv nagelfars.
Som präst har Susanne absolut tystnadsplikt. Ingenting kan få henne att röja det som sagts till henne i förtroende.
- Man får frågor om det ibland. Som "tänk om någon berättar en sak som innebär att en annan person sitter oskyldigt dömd". Det skulle naturligtvis vara svårt, men det rubbar ändå inte tystnadsplikten. Och i verkligheten ställs man inte ofta i sådana situationer, jag har så gott som aldrig varit med om det själv.
Att uppleva sig vara oskyldigt anklagad, och oskyldigt dömd, för ett allvarligt brott måste vara en av de svåraste saker man kan vara med om, tror Susanne.
- I häktet är många väldigt upptagna med skuldfrågan. På anstalten, sedan man dömts, är det mindre vanligt. En del som säger sig vara oskyldigt dömda "fastnar" i det och återkommer till det i samtalen med mig. Men de flesta verkar resignera, vissa blir deprimerade.
En del som upplever sig oskyldigt dömda kan förmedla en känsla av att de ger upp allt, berättar Susanne. "Det är ingen idé att säga sanningen, ingen tror ändå på mig." De känner ofta också att de inte fått hjälp från sina advokater, som inte verkat speciellt intresserade av deras fall. Att erfara att man faktiskt kan bli dömd utan att vara skyldig kan göra att man tappar tilliten totalt.
- Då försöker jag ge hopp, stötta dem i att de kommer att kunna gå vidare och få upprättelse. Ibland har jag blivit ombedd att hjälpa till mer konkret. Tyvärr har jag inte den möjligheten. En del kan nog bli besvikna. Men vi präster är inga jurister, och det är viktigt att man inte lovar mer än vad man kan hålla.