- Luca Brasi vilar bland fiskarna, konstaterar en av den döde mafiosons kolleger.
Don Corleone är själv en mästare i konsten att använda gåvor som hot. När hans gudson Johnny Fontane vill ha en filmroll för att få fart på sin karriär och regissören mr Woltz säger nej - då skickar Don Corleone i väg en underhuggare som skär huvudet av regissörens älskade travhäst Khartoum.
Mr Woltz vaknar nästa morgon och upptäcker hästhuvudet under täcket i sin egen säng som en blodig gåva. Samma dag får Johnny Fontane den eftertraktade filmrollen.
Verklighetens mafiosi på Sicilien blev så inspirerade av "Gudfadern" att de två gånger gjorde precis som Don Corleone. I maj 1991 hittade en byggentreprenör i Palermo ett ångande hästhuvud i firmabilen, och tio år senare fick en företagare i Siracusa samma bisarra budskap om villkorslös underkastelse.
- Ett avskuret hästhuvud är en stark symbol. Den betyder ungefär att mottagaren bör gå med på maffians begäran, annars är det hans huvud som rullar nästa gång, förklarar Maud Webster, historiker och författare till faktaboken "Maffians värld, historien om Cosa Nostra".
Hon har själv bott på Sicilien, och hon vet hur rädd en sicilianare kan bli om han får en present av den lokala maffian - även om det handlar om något han gärna vill ha.
- Den som får något av en mafioso står i skuld och kan när som helst bli uppringd och ombedd att utföra en gentjänst, till exempel ge en mördare ett falskt alibi eller hjälpa till när någon ska hotas eller dödas. Och ingen vågar tacka nej till en gåva från maffian - gör man det kan man verkligen råka illa ut, säger Maud Webster.
"Mad Sam" de Stefano, ockrare i 1960-talets Chicago, gav en gång ett dyrbart armbandsur till en politiker som var skyldig honom hundratusentals dollar. Orden "To Bob from Sam" var ingraverade i guldboetten.
Ockraren fick frågan varför han gav bort en så fin present till en gäldenär.
- Om jag blir tvungen att nacka honom blir jag inte misstänkt av polisen, svarade Mad Sam.
Genom en gåva kan man alltså bli kränkt, hotad eller indragen i en relation man inte vill ha. En av DN:s reportrar fick en gång en fantastisk rosenbukett av en före detta älskare som hade varit dum.
- Jag körde hela buketten i matberedaren, berättar hon. Sedan lade jag sörjan i en påse och skickade i väg den på posten till karlsloken - han skulle inte tro att han kunde bli förlåten så lätt! Jag njöt av både doften och hämnden ...
Etnologen Julio Ferrer fick ett paket på posten som innehöll en mindre angenämt doftande sörja: kattskit. Han hade nämligen skrivit en bok i vilken han hävdade att vi människor har mycket gemensamt med djuren, att biologin spelar stor roll för hur vi beter oss - och sådana påståenden väckte ont blod på 1980-talet, då de flesta beteendevetare ansåg att allt vad människan gör orsakas av kulturen och den sociala miljön.
- Jag jämförde människor med babianer, och därför blev jag kallad biologist och fascist - jag som har suttit i ett av Francos fängelser.
Julio Ferrer är också en ansedd insektsforskare, och han byter skalbaggar med kolleger på andra kontinenter. En jul fick han ett paket från en vän i Sydafrika.
- Jag öppnade paketet och hittade en levande hona av släktet Svarta änkan, en dödligt giftig spindel. Och hon hade fått ungar på vägen till Sverige - tre hundra livsfarliga spindlar kryllade omkring i lådan!
Den franske antropologen Marcel Mauss studerade i början av 1900-talet en rad traditionella samhällen i Polynesien, Melanesien och Nordvästamerika. Han beskrev dem som gåvoekonomier, och var och en i dessa samhällen hade följande skyldigheter: att ge, att ta emot och att återgälda.
Den som bröt mot dessa regler ansågs fientligt sinnad.
Ömsesidigheten, reciprociteten, var en grundbult i ekonomin. I sitt klassiska verk "Essai sur le don" ("Gåvan") återger Marcel Mauss följande maoriordspråk:
"Ko maru kai atu. Ko maru kai mai. Ka ngoke ngoke" ("Ge lika mycket som du får, och allt blir till det bästa.")
Men med hjälp av dyrbara gåvor kunde man också skaffa sig en högre position i samhället. Detta utnyttjade hövdingarna; genom överdådiga skänker befäste de sin makt.
Dessa sociala grundregler för utbyte av gåvor, formulerade av Marcel Mauss, gäller även i moderna industrisamhällen som det svenska, även om ekonomin styrs av betydligt krassare krafter.
Den som aldrig ger anses snål. Den som vägrar att ta emot en gåva blir misstänkt för att vara ovänlig. Den som aldrig ger tillbaka förlorar sina sociala kontakter. Och det kan vara förödmjukande att få en gåva som är mer värdefull än den gengåva man har råd att ge.
Enligt Åke Daun, professor emeritus i etnologi, är reciprociteten - ömsesidigheten i givandet - av historiska skäl särskilt viktig för människor med rötter i svensk kultur.
- Vi vill ha symmetri i våra relationer, säger han. Vi vill inte stå i skuld och inte vara till besvär. Vi delar på notan och tar med oss lakan när vi ska sova över hos vänner - vi vill ha omedelbar utjämning.
Klasskillnaderna har under senare sekler varit mindre i Norden än i resten av Europa. Jämlikhet har varit ett viktigt ideal. I bystämmorna ingick alla självägande bönder, stora som små. Och den svenska ståndsriksdagen, där även bönderna var representerade, var ett tidigt uttryck för ett rättvisetänkande som saknades i många andra länder.
Det är detta kulturella särdrag som har gjort det möjligt för socialdemokraterna att dominera svensk politik, enligt Åke Daun. De mindre bemedlade ska inte behöva vara beroende av välgörenhet, för gåvor från de rika till de fattiga befäster det faktum att de rika har högre status i samhället. Nej, de verkligt behövande ska i stället ha rätt till socialbidrag och bostadsbidrag, och tanken är att de ska kunna ta emot pengarna utan att skämmas.
- Socialdemokraternas välfärdspolitik har till och med inneburit att även välbärgade medborgare får barnbidrag, sjukersättning och ålderspension. Allt för att de fattiga inte ska pekas ut och behöva känna att de förlora ansiktet, säger Åke Daun.
För barn och deras föräldrar är presenter centrala ting. Mycket av det som kallas barnuppfostran handlar om konsten att ge och ta emot. Detta har Hans Ruin, småbarnspappa och professor i filosofi vid Södertörns högskola, tänkt mycket på:
- Den moraliska grunden i vår gåvokultur blir synlig när man ser hur mycket vi sysslar med att lära våra barn att visa generositet enligt vissa regler och tacksamhet enligt vissa riter - ordet "tack" hör till de första vi lär dem. Det är som om vår egen heder stod på spel.
Men att ta emot en gåva på rätt sätt handlar inte bara om att visa de rätta, yttre tecknen på tacksamhet.
- Jag kände stolthet nyligen när min sjuåring visade uppskattning för en gåva som jag omedelbart förstod att han inte tyckte om. Å ena sidan kan man tycka att han hycklade. Men samtidigt visade han att han hade nått en mognad som innebar att han kunde se givaren bakom gåvan, säger Hans Ruin.
Hyckleriet pågår också på mellanstatlig nivå. När Pakistans arméchef som tack för gästfriheten vid sitt besök i Stockholm i augusti 1995 gav Sverige tre rashästar som gåva - då vågade inte den svenska arméledningen tacka nej, trots att asiatiska hästar enligt smittskyddsreglerna inte fick tas in i Sverige.
De pakistanska fullbloden slaktades och brändes så snart de trampade svensk mark, och den allt mer plågade arméchefen Åke Sagrén försökte dölja detta för sin pakistanska kollega. Men sanningen kröp fram, och trots att Åke Sagrén for till Islamabad för att be om ursäkt sade Pakistans dåvarande premiärminister Benazir Bhutto så här i svensk teve:
- Vi är chockade och rasande över slakten. Hästarna var ju så vackra!