Stéphane, däremot, jobbar runt 50 timmar på en firma utanför Paris, som textar och dubbar filmer och tv-serier.
Varje dag pendlar han med bil, en timme i vardera riktningen, eller skoter, på halva tiden.
Strax före nio på morgonen går han. Först halv nio på kvällen är han tillbaka. Då har barnen redan gått och lagt sig. Otänkbart för de flesta svenska föräldrar.
- Som mest blir det en snabb godnattsaga, medger han.
- Men det stör inte mig. När jag kommer hem är jag ofta ändå så trött att jag mest har lust att ta det lugnt med Sophie.
Mor- och farföräldrar får, tillsammans med barnflickor, sköta mycket av barnomsorgen.
I slutändan brukar alla bli rätt nöjda i alla fall, konstaterar Sophie leende.
- Barnen får en nära kontakt med farmor och farfar, mormor och morfar. Och jag och Stéphane får mer tid över för vårt arbete - och, faktiskt, också för att vara med barnen.
- I och med att våra föräldrar passar dem så pass mycket under veckorna så behöver vi inte känna att vi måste stressa i väg med barnen hem till farmor eller mormor på lördagen eller söndagen. På helgen kan vi i stället ägna oss åt att i lugn och ro umgås med varandra, bara vi fem.
Familjen är central för Sophie och Stéphane Chirol. Både Sophie, som är uppvuxen med två systrar, och Stéphane som var enda barnet, har alltid velat ha många barn. Faktum är att de kan tänka sig ett fjärde.
Hemmet ska vara stort och livligt. Och det ska - kanske lite förvånande för en småbarnsfamilj - ligga inne i Paris.
Stéphane är uppvuxen två mil utanför stan. Där var familjen hela tiden beroende av bilen.
- Här är vi på gångavstånd från nästan allt vi behöver. Våra kvarter är som en liten by, nästan som på landet. Men mer bekvämt.
DN hälsar på hemma hos familjen Chirol. Framåt nio på fredagskvällen håller Léonore och Clothilde på att byta om, borsta tänderna och säga godnatt. Lydiga, men lite fnissiga och nyfikna. Tidigare på dagen har de lekt sig trötta på den lilla blomsterprydda innergården.
Väggarna i det lilla vardagsrummet med den inbjudande röda soffan pryds av döttrarnas och kompisarnas inramade glitterteckningar av prinsessor och andra sagoväsen.
I grannskapet finns många barn.
- Vi är långt ifrån ensamma om att ha tre, konstaterar Sophie.
- Det är påtagligt många stora familjer i Paris nu för tiden.
Flerbarnsfamiljer får längre föräldraledighet, högre barnbidrag och fler rabatter: till exempel halva priset på buss och tunnelbana. På museer går de gratis.
Mot förmodan tycker Sophie att det är enkelt att ta sig fram med småbarn i Paris - även om bortskämd svensk konstaterar att traditionella barnvagnar knappast är något för tunnelbana och buss. En annan nackdel är de smala och ofta hundskitsbemängda trottoarerna.
- Men det finns många parker. Där kan barnen träffa andra barn på ett helt annat sätt än om man har en egen trädgård. Och då träffar även vi föräldrar andra vuxna. Nu har både vi och ungarna fullt av vänner här i kvarteret, framhåller hon.
- Dessutom gör vårt lokala nätverk kring barnpassningen att vi har svårt att flytta härifrån, även om vi egentligen snart skulle behöva en större bostad. Det finns alltid någon granne, annan förälder eller barnflicka som kan rycka in och ställa upp om det kniper.
Plats på dagis är mycket svårt att få. I stället löses barnpassningen med hjälp av ett sinnrikt lapptäcke av inblandade.
De stora flickorna hämtas i skolan halv fem på eftermiddagen. På måndagarna av sin farmor och farmorsmor - 60 respektive 85 år gamla!
- De kör fem mil hit och fem mil hem bara för att hämta barnen i skolan. De är väldigt förtjusta över att kunna behålla den kontakten med barnen, säger Stéphane.
På tisdagarna hämtar mormor. På onsdagarna är de hemma med Sophie. På torsdagarna har de fritidsaktiviteter, dit en annan familjs barnflicka tar dem, innan Sophie hämtar dem vid halv sju.
Skolan, där franska barn börjar redan vid tre års ålder, är till en början som ett slags dagis, fast med mer disciplin. Och stora klasser på 25 elever har oftast bara en lärare.
Känns det inte svårt att lämna ifrån sig så små barn till så långa skoldagar med så få vuxna omkring dem? Borde inte barnen få fortsätta leka fritt längre?
- Det där är en väldigt svensk fråga, skrattar Sophie, som har svenska grannar och blivit informerad om svensk barnuppfostran.
- Det tål att tänka på. Men för oss är det naturligt, vi är ju uppvuxna med det.
En del föräldrar skickar barnen till skolan redan vid två års ålder. Inte minst för att skolan är en mycket billigare typ av barnomsorg än dagis eller barnflicka.
Många tyckte att Clothilde, född i januari, skulle börja redan när hon var två. Men det tyckte Sophie och Stéphane var för tidigt. Hon var så liten, behövde få utvecklas i fred, och sova mycket.
Både Léonore och Clothilde tyckte ändå att första året var jobbigt nog, säger de. Särskilt i matsalen, där det var skrikigt och stökigt och alldeles för få vuxna.
- Jag tror att skolan skulle behöva mindre barngrupper. Men fördelarna med att börja tidigt överväger nog ändå. Barnen leker mycket, och gör spännande grupparbeten, arbetar mycket med färger, och sjunger. Samtidigt som de får lära sig att respektera vissa gränser.
Josepha, nio månader, delar barnflicka med en annan familj.
Barnflickan är subventionerad både av staten, genom avdragsrätt, och av staden Paris. Netto för Chirols blir knappt 4 000 kronor i månaden. Dessutom har familjen en städerska, två gånger i veckan, tre timmar per gång. Hon stryker, städar och byter lakan. För det betalar de netto 85 kronor i timmen.
Men trots all uppställning är Sophie de flesta kvällar ensam om barnens middag, läxor, bad och nattning.
Stéphane gör frukost åt flickorna. I övrigt träffar han dem mest på helgerna.
Ändå menar han att han spelar en helt annan roll i familjen än hans egen fars generation.
- I dag är pappan verkligen på ett nytt sätt delaktig i umgänget med barnen och i hushållsarbetet, hävdar han.
En liten grimas från Sophie följs av hennes torra men kärleksfulla konstaterande att vad gäller hushållsarbetet inskränker det sig i hans fall mest till barnens frukost och hans och hennes middag sent på kvällen.
- Nåja, i görligaste mån. Mycket mer än min pappa i alla fall, insisterar han.
På helgerna försöker Stéphane ta igen den förlorade tiden. Det är han som oftast tar med barnen på utflykter och cykelturer.
En bra pappa måste hinna och orka hitta på roliga saker utanför hemmet med barnen, tycker han.
- Kommer söndagskvällen utan att vi gjort något tillsammans känner jag mig inte som en bra far. Jag tycker ju redan i vanliga fall att jag inte hinner träffa dem tillräckligt, säger han.
Sophie får mest skuldkänslor när hon är trött på kvällarna.
- Då händer det att jag skriker åt dem, fast jag inte vill. Men jag känner mig inte skyldig för att jag inte är hemma på heltid.
Någon gång händer det att Sophie och Stéphane ger sina två stora döttrar en liten dask, för att markera gränser.
Barnaga - inom rimliga gränser - är inte förbjuden i Frankrike. Det är inget något av dem är stolt över.
- Men jag har inte heller skuldkänslor. Det har hänt mycket sällan, och nu när de blivit stora och resonliga så gott som aldrig, säger Stéphane.
- Det är klart att barnet kan uppleva det som förödmjukande. Men å andra sidan kan ord ibland vara minst lika våldsamma och traumatiserande.
Chirols träffar ändå barnen mer än många andra franska föräldrar. Sophie har haft tur som hittat ett deltidsjobb. Deltid i svensk mening, att man slutar vid två-tre på eftermiddagen, existerar knappt i Frankrike.
- I det här landet kommer de flesta i gång och jobbar först mellan två och fem, konstaterar hon.
Själv brukar hon äta lunch vid datorn för att hinna gå hem "redan" vid sex halv sju.
- Det är ju i den här åldern man ska passa på att umgås med barnen så mycket som möjligt, lära känna dem. När de blir femton sexton kommer de ju att ha mindre lust att hänga med oss.
Många chefer har fortfarande ofta en underlig inställning till föräldraskap och kvinnor i arbetslivet, tycker Stéphane:
- Mina chefer verkar tycka att alla som inte arbetar över 50 timmar i veckan är svikare.
Pappaledigheten i Frankrike är två veckor. Mammaledigheten är i princip en månad före beräknad nedkomst, och två och en halv månad efter.
- Man kan vara ledig längre, med mindre av lönen. Men då är risken att du förlorar din plats i organisationen, säger Sophie.
Framtiden på arbetsmarknaden oroar många föräldrar, konstaterar Stéphane.
- Men vi försöker intressera våra barn för allt möjligt, och är ganska säkra på att de kommer att hitta rätt.
Redan nu planerar Léonore och Clothilde att bli skolfröken, frisör, advokat och veterinär. På fritiden går de kurser i dans, teater, grekisk mytologi och krukdrejning.
Mer oroliga är Stéphane och Sophie för pedofiler. Barnen får inte gå själva till och från skolan. Äldsta dottern får handla i närmsta affären, på vilkor att hon inte behöver korsa någon stor gata.
- Jag tror det är viktigt att ge dem viss frihet, även om vi kan bli nervösa, säger Sophie.
- Det går ju inte att skydda barnen mot allt.