– Sedan mobilerna kom är det många som larmar men få som vet något konkret om vad som inträffat eftersom de inte stannar. Det gör att vi får allt svårare att veta var olyckan inträffat och vilka insatser som krävs, säger han.

– Man tycker att det är allt ansvar man behöver ta. Problemet är att ingen som ringer kan svara på frågor om skador, om någon är fastklämd eller har förlorat blod.

Att människor kan vara rädda för att göra livräddande insatser måste man respektera, menar han.

– Men man bör åtminstone stanna för att ge oss den information vi behöver.

Ibland räcker det att hålla ett öga ett öga på chockade människor som riskerar att irra ut i vägen och bli påkörda. Finns det redan folk på olycksplatsen är det en bedömningsfråga om man behövs.

– Är det bara enstaka personer på platsen kanske de behöver stöd. Det kostar ju inget att fråga om de behöver mer hjälp.

Den som kan stanna för att filma en olycka är skyldig att först erbjuda sig att hjälpa till, tycker Tommy Norlander.

Henrik Olinder, som arbetar med kriskommunikation vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, menar att benägenheten att larma utan att själv hjälpa till går långt tillbaka i tiden.

– Förr i tiden var man tvungen att rycka in. Men i det moderna samhället har hjälpen blivit professionaliserad, säger Henrik.

I dag betalar vi skatt och har lagt ut hjälpen på entreprenad för att hjälpen ska skötas professionellt av sjukvården, brandkåren, polisen.

– Det enda vi med säkerhet vet i dag är att om något händer så ska vi ska larma. Det har vi blivit uppfostrade att göra.

Att folk inte hjälper till på en olycksplats hänger ihop med en ökande rädsla att göra fel, menar Henrik Olinder.

– Och man kan ju faktiskt göra för mycket och fel saker. Vi är också ovana att möta skadade och kanske till och med döda människor.