"Frånvaron av jämställdhet visar sig i barnaffärer, blöjreklam, i äldre släktingars tilltal och bemötandet på barnavårdscentralerna. Pappans rätt till sitt barn är ännu inte lika självklar som mammans. Antagligen är det så eftersom pappor aldrig har begärt att få ta lika stort ansvar.
Det är det vi måste göra nu. Vi måste kräva vår rätt till våra barn genom att kräva vår rätt att ta ansvar."
Så skriver Robert Svensson i bokens första pappainlägg. Han slår an en ton som fortsätter genom hela boken. Det här är utan tvekan pappor med de "rätta" åsikterna, dessutom mediepappor som är proffs på att uttrycka sig.
Inget ont i det, berättelserna är välskrivna och intressanta, men totalintrycket kan bli lite mastigt och präktigt. Efter en stund längtar man efter något som bryter den massiva enigheten inom pappaområdet. Kanske är det därför som det nästan känns mer intressant att läsa om killarnas erfarenheter av relationer till kvinnor, av separationer och skilsmässor, än om deras direkta pappaförhållningssätt.
Kanske är det därför som man fångas av det som sticker ut lite mer. Per Hans "OK, jag erkänner - ibland är jag världens sämsta pappa" beskriver hur en pappa som gör sitt bästa emellanåt förvandlas, "liksom en slags Hulk", till en av världens sämsta pappor och män, där hårdhäntheten ibland inte går att hejda. Fredrik Sahlin berättar om hur det kan vara att få två spädbarn på en gång, där den ene dessutom föds med multipla missbildningar. En berättelse som griper tag, mer genom sina allmänmänskliga och föräldramässiga aspekter än genom något specifikt manligt eller pappigt.