Från sin egen uppväxt i ett arbetarhem känner Renzo Aneröd igen sig i ilskan, frustrationen och vanmakten som han uppfattar att många ungdomar bär inom sig.

– Likheterna mellan en ung nazist och en ung invandrarkille här i Göteborg är större än vi tror – och nu riktas vreden mot dem som man tror har det bättre än en själv.

Renzo Aneröd har skrivit tre romaner och gjort fyra uppmärksammade dokumentärfilmer om varför unga lockas av extrema rörelser. Han själv kunde lika gärna ha valt en kriminell karriär eller använt våld för att förändra samhället, säger han. En gång funderade han på att kidnappa Pehr G Gyllenhammar, då chef för Volvo.

– Det var mest fantasier, men visar ändå var en ung kille som är förbannad på vuxenvärlden kan hamna. När jag möter en radikal muslimsk extremist, en nazist eller en djurrättsaktivist känner jag igen mig i ilskan och hatet.

– Rörelser med en svartvit världsbild – där det är lätt att peka ut vänner och fiender – lockar till sig frustrerade människor som söker ett sammanhang. Särskilt unga lockas av ensidiga budskap.

Renzo Aneröd växte upp i ett arbetarhem i Göteborg. Hans farmor diskuterade ofta politik och i hennes bokhylla fanns romaner av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och andra arbetarförfattare.

I sina egna böcker och filmer söker sig Renzo till subkulturernas värld och till de unga som upplever sig vara satta på undantag.

Romanen ”Vildsvinet” handlar om en kurdisk familj som hamnat i Gårdsten i Göteborg på flykt från Irak. Barnen har mardrömmar om förföljelserna de utsatts för. Den unge Zanko väljer kriminalitetens och våldets väg för att klara sig i sitt nya hemland, och han lockas av muslimska fundamentalister.

– Jag försökte förstå varför en del invandrarkillar blir kriminella och extrema islamister. Vilka är drivkrafterna? De här killarna känner inte att de har någon framtid här i Sverige och att de aldrig kommer att få några bra arbeten. Då är det lätt att bli lurad att tro att brottslighet eller religiös fundamentalism är en snabb väg till lycka.

I boken ”Fiender” ställs frågan varför en del unga svenskar blir nazister, medan andra söker sig till motpolen och blir antifascister. Och varför hamnar vissa i kriminalitet?

– Den nedmonterade välfärden drabbar ungdomar särskilt hårt, svarar Renzo. Några flyr in i missbruk av drogen GHB, andra hittar tryggheten i gänget där alla har samma etniska rötter och en del dras till extrema politiska rörelser. Alla hittar de en egen förklaring till sin utsatthet och övervinner sin rädsla i gruppens gemenskap.

Renzo Aneröd gick i en överklass-skola i den välmående stadsdelen Örgryte i Göteborg och minns hur han fick uppsöka en talpedagog för att öva bort sin dialekt. Han fick lära sig att säga ”kyrka” i stället för ”körka”. Då insåg han vad klasstillhörighet innebär.

I grundskolan gillade Renzo historia och samhällskunskap, i lågstadiet och mellanstadiet var han bland de bästa i klassen.

– Men jag fattade tidigt att de elever som var sämre än jag ändå skulle klara sig bättre. De skulle få jobb genom sina föräldrar och deras kontakter. Där någonstans föddes en ilska inom mig, samma ilska som jag senare mött hos många unga.

Renzo Aneröd började skolka alltmer och rökte hasch. Han sökte sig till flumvänstern, slogs med unga nazister och rörde sig i Göteborgs subkulturer. Han stötte på skinnskallar och husockupanter … och gick med i Kommunistisk ungdom. Men där var de flesta medelklassbarn med palestinasjalar runt halsen, berättar han.

I gymnasiet läste Renzo på den fordonstekniska linjen, men hoppade av. Senare läste han in en gymnasiekompetens på komvux och jobbade extra med att lossa bananer i Göteborgs hamn. Frust­rationen över ett samhället han upplevde som orättvist växte.

– Jag kunde ha valt fel väg den gången, kanske blivit kriminell. Men bildade i stället ett band som spelade ”röd makt-musik”. Jag fick ut min ilska genom våra texter, och hoppades att de klassystrar och klassbröder som lockades av den nazistiska vit makt-musiken skulle börja lyssna till vår musik.

– Jag började också med thai-boxning, även det en väg att hantera aggressionen.

Efter att ha läst sociologi på universitetet arbetade Renzo några år som ungdomsledare. Han förde samman unga nazister och invandrar­ungdomar.

– Där var svenska killar med föräldrar som förlorade jobbet under 90-talets ekonomiska kris. Där var invandrarkillar vars föräldrar aldrig fått jobb. Alla såg sig som förlorare och trodde att ”de and­ra” hade pengar och var lyckade. När de träffades och fick lyssna till varandras berättelser upptäckte de hur lika de egentligen är.

Han tror inte att en ung nynazist blir mindre arg om rektorn förbjuder honom att ha en t-tröja med propaganda på. Och en ung muslim känner inte mer samhörighet med Sverige när svenska medel­klassbarn samlas i en skola och ”invandrarkidsen” i en annan.

Renzo talar om de små insatsernas betydelse, om möten människor emellan. Han tror inte på jättekonferenser där talare efter talare med stora ord lägger fram sina teorier om hur vi ska få ett integrerat samhälle där alla människor blir sedda.

– Om vi ska få färre att i vanmakt och frustration välja våldets väg måste vi se till att alla som vill kan få meningsfullt arbete. Det är det allra viktigaste receptet, säger Renzo Aneröd.