Hon och hennes familj brukade göra sommarresan - en flytt på 25 meter - i maj varje år, och sedan flytta tillbaka in i det stora huset på hösten.
- Det var roligt och spännande att flytta ut, det minns jag. Sedan var det i och för sig roligt att komma tillbaka till stora huset också. Där var det varmare och skönare på vintern.
För Orvar Löfgren, professor i etnologi vid Lunds universitet, är flytten till sommarköket en bild av resandets idé.
- Att en så kort fysisk förflyttning kan skapa en känsla av frihet, nästan av att en ny tillvaro är möjlig. Det säger något om vad resor kan innebära: en nästan rituell övergång från vardagen till det annorlunda, säger han.
Orvar Löfgren har sedan länge intresserat sig för resor och vad de betyder. Bland annat har han skrivit om hur centrala resedrömmar är i människors fantasiliv.
- Att fantisera om resor, eller att minnas resor man redan har varit på, är en av våra vanligaste dagdrömmar, menar han.
Orvar Löfgren menar att det finns en stark föreställning i dagens samhälle som går ut på att man måste förflytta sig för att det ska hända något på riktigt i ens liv.
- Att ha semester i lägenheten räcker liksom inte, för de flesta i alla fall. Man måste i väg. Man måste uppleva. Och det man upplever ska vara någon annanstans, aldrig hemma.
Men att det ska vara så är ingen självklarhet, menar Orvar Löfgren.
- Det finns gott om exempel på människor som inte vill resa, som inte har något behov av det. Samtidigt talas det i dag så mycket om att resandet är en självklarhet, något som alla måste vilja, annars är man konstig.
Resedrömmarna skapas i ett komplicerat samspel mellan den enskilda människans längtan, och det omgivande samhället. Det handlar om en komplicerad process där människors önskningar påverkas och förstärks från många olika håll. Massmedier och reklam, böcker och filmer, alla hjälper till att, som Löfgren uttrycker det, "möblera vår längtans rum".
- Till sist räcker det med en bild av en palm vid en strand - genast ser man "Söderhavsdrömmen". Drömmen om det jordiska paradiset, den perfekta tillvaron. Där sanden är behaglig, vattnet är varmt och allt man behöver finns till hands. Men det var inte så länge sedan som ingen skulle komma på tanken att sätta sig på en strand för nöjes skull.
Hur går då en sådan förvandling till? Löfgren menar att det ofta har börjat med konstnärer, som upptäckt de estetiska kvaliteterna i en viss miljö. I Söderhavsfallet kan man ta Paul Gauguin som exempel, som med sin sena konst introducerade idén om Söderhavet som paradis i bred skala. Vilket sedan togs upp i filmer och böcker och sedan spreds vidare som en längtan i samhället.
- Drömmarna är inte svårväckta. De väcker uppenbarligen något hos många av oss. Kanske hänger det ihop med att människor hela tiden letar efter nya ting att dagdrömma om.
- Efter en tid tar sig resedrömmen konkreta former. Man kanske inte kan ta sig till Söderhavet, men man kan i alla fall hitta en sandstrand. Om inte i Sverige, så vid Medelhavet. Det blir en lågbudgetversion av den ursprungliga drömmen. Men den kan vara stark och lockande ändå.
Eller ta exemplet med den svenska västkusten. När en kurort öppnade i Varberg talades det om att det visserligen var en trevlig plats, men omgivningarna var ju så fula. Den svenska västkustens karga klippor ansågs ogästvänliga och avskräckande. Det krävdes en rejäl insats av konstnärer som började måla dem som vackra, innan turister började resa dit för att njuta av traktens skönhet. Samma förvandling genomgick de norska fjällen i slutet av 1800-talet. Först efter att alpromantiken uppstått i konst och litteratur började man se bergen som något annat än skrämmande tillhåll för banditer och farliga djur.
I dag anses de vara höjden av naturlig skönhet, och lockar turister i mängder.
För etnologen Orvar Löfgren är ett centralt inslag i resedrömmen också föreställningen om att man, i alla fall för en stund, kan få förvandlas till en annan.
- När man kommer till en plats, där ingen vet vem man är, kan man leka med sin identitet - man skulle i princip kunna vara vem som helst. Man drömmer om hur livet skulle kunna vara, vad man skulle kunna göra och vem man skulle kunna bli. Sedan blir det väl sällan någon större förändring i praktiken. Men det är en lockande tanke för många.
Ett annat perspektiv på varför människor så gärna reser kommer från Bengt Sahlberg, numera pensionerad professor i turismvetenskap. Medan etnologen Löfgren talar om resedrömmarna som kulturella skapelser vill Sahlberg gå längre in i människans natur. Människan är i grunden en mobil varelse, säger han; ett nomadbeteende ligger i våra gener.
- Människor tycks ha ett uppdämt behov av att resa. Så fort man får möjlighet reser man för att tillfredsställa det behovet. Och jag menar verkligen att det gäller alla - driften är gemensam. I alla fall under vissa perioder i livet har människor en stark drift att bryta upp, att röra på sig för att se nya miljöer och möta andra människor, säger Bengt Sahlberg.
Sedan är det en annan sak att många inte har faktiska möjligheter att göra längre resor. Men, menar Sahlberg, i alla tider har resandet varit viktiga händelser, även i samhällen som i övrigt varit stationära. I det tidiga svenska jordbrukssamhället reste man varje år till marknaden, eller till kyrkomöten. Det var viktiga händelser, där de unga ofta mötte sin blivande partner.
I dag är fritidsresandet i ett globalt perspektiv ojämnt fördelat. Medan i princip alla svenskar i dag har rest utanför landets gränser är motsvarande andel av indier knappt fem procent. Men, poängterar Sahlberg, just nu pågår en reseboom utan like i många av Asiens länder.
- När människor får råd ger de sig ut för att resa, säger Bengt Sahlberg.
Varför reser man då? Av många skäl, förstås, men i grunden handlar det om att man vill se hur världen ser ut. Man skulle kunna säga att man reser för att utforska världen och sig själv, enligt Bengt Sahlberg. Han påminner också om hur man förr i Sverige, när det var sällsynt att resa utanför landets gränser, i stället reste mentalt, hemma i fåtöljen.
- Man samlade frimärken från hela världen, och fantiserade om länderna som de kom ifrån. Man läste reseskildringar och drömde sig bort.
Bengt Sahlberg talar om hur forskning har pekat på att de flesta människor har mentala kartor över världen, där vissa saker eller platser så att säga sticker upp. Kanske Egyptens pyramider, Eiffeltornet, eller något annat som man fastnat för, av vilken anledning det än må vara.
- När man sedan får möjlighet vill man åka till de platserna. Stämma av de mentala kartorna mot verkligheten.
För varje förändring i resandets infrastruktur har människor gett sig av längre och längre, menar Sahlberg. Han påminner om hur cykeln en gång revolutionerade människors rörelsemönster. Ett exempel är Norrlands inland där cykeln innebar att man plötsligt kunde åka långa sträckor bara för att träffa nya människor och för att få nya upplevelser. I förbifarten löstes också en stor del av inavelsproblematiken. Efter cykeln kom bilen, tågen och sedan flyget. Först till Medelhavet, sedan längre ut i världen - till Asien, Sydamerika.
Kulturforskare talar gärna om att dagens människor, i alla fall i stora delar av den så kallade västvärlden, lever i ett upplevelsesamhälle. När de grundläggande fysiska behoven är tillfredsställda försöker man i stället fylla tillvaron med så mycket innehåll som möjligt. Och detta innehåll består ofta av just upplevelser.
- Ofta är det varianter på gamla beteenden, sådant som förr var en nödvändighet men som nu kommer tillbaka som förströelse. Som jakten, vilket för de flesta nu för tiden bara är ett nöje. Man kan också tänka på att det i Sverige i dag finns fler hästar än när hästar användes i jordbruket. Men nu är de en del av upplevelse- och underhållningsindustrin. Samma sak är det med förflyttningarna. Vi har alltid rört på oss, men nu sker det i nya former, och för att tillfredsställa vårt behov av livsförhöjande upplevelser. Ett annat viktigt inslag i resandets psykologi handlar om att skilja ut sig från mängden, menar Bengt Sahlberg: att visa att man inte är som de andra.
- Många använder resor som ett sätt att uttrycka sig. Som ett varumärke. Man framhåller kanske inte att man ska åka charter till Kanarieöarna - däremot berättar man gärna om att man ska vandra i Tibet. Det handlar om att skapa och bekräfta bilden av sig själv.
Orvar Löfgren talar om resedrömmarna som en kulturell skapelse. Bengt Sahlberg hävdar att resedriften är nedärvd. Samtidigt pekar även han på de trendmässiga inslagen som styr vart enskilda människor väljer att åka, och på vilket sätt de reser, och varför. Reser man för att koppla av eller för att få upplevelser? Till natur eller storstad? För att förbättra sin hälsa eller för att utsätta sig för risker? Sådant varierar över tiden, och påverkas starkt av vilken generation och social klass man tillhör.
Men oavsett vilket är en sak säker, menar Bengt Sahlberg: resor är livsviktiga.
- När man frågar gamla männi-skor vad de kommer ihåg av livet, då svarar de ofta med att nämna just resor. Man kan relatera till dem när man talar om livet i övrigt. "Det minns jag så väl, det var året då vi reste till Vietnam...". Resor är händelser som ofta lämnar outplånliga intryck.