Kalle började klä ut sig till prinsessa när han var i treårsåldern. När familjen skulle gå på fest ville han göra sig lika fin som sin syster och mamma.

– Hans pappa hoppar in i duschen. Jag fixar och donar med håret, sminkar mig och målar naglarna. Det är klart att det är mycket roligare att vara med i det, säger Kalles mamma Lena.

Hon berättar gärna om sonens intresse för klänningar eftersom hon tycker det är viktigt att avdramatisera det. Ändå är det så pass känsligt att hon vill att vi byter ut familjens namn.

Många föräldrar har känt sig lättade när de träffat Kalle och sagt att deras söner också varit prinsessor. Det viktigaste är att killar inte ska lära sig att det skulle vara pinsamt att vara tjejig, menar Lena. När Kalles storasyster satte på sig krona och lekte kung var det ju ingen som höjde på ögonbrynen.

– Det beror väl på att det är fulare att vara kvinna. Det anses inte lika potent. En man ska vara potent.

En gång klädde Kalle ut sig till Askungen med långa blå sidenhandskar. Han var i en ålder när kompisarna inte reagerade. Vuxna fick däremot något fascinerat i blicken. Kalle förstod direkt att något var fel.

– Det är ju inte konstigt om folk reflekterar över det här. Men när det blir ett viskande som når barnen blir signalen: ”Du är kons­tig.”

En dag när Kalle kom till dagis med klänning och jeans blev en av fröknarna så nervös att hon fick kortslutning och utbrast: ”Nej meeen! Är du ninjakrigare i dag?” När Kalles pappa hämtade honom på eftermiddagen hade de stoppat ned klänningen i byxlinningen.

Lena berättar om en dråplig scen när de var på barnmaskerad. Kalle hade satt på sig en rosa törnrosaklänning när en kille utklädd till Batman kommer inspringande. Han stannar tvärt när han får syn på Kalle. Så gör han helt om och springer ut genom dörren. ”Hjälp”, tänkte Lena, ”vad ska han nu hitta på?”

Så kommer han tillbaka med ytter­ligare en Batmankille. De sätter kurs mot utklädeslådan, krånglar sig ur Batmandräkterna och rotar fram två klänningar som de drar på sig i stället.

Lena medger att hon blev litet lättad när Kalle, alldeles före skolstarten, tröttnade på klänningarna. Han hade kommit upp i en ålder när barn är väldigt kontrollerande och hon var ju rädd att han skulle bli retad.

– Förmodligen hade han själv känt på sig att nu gäller det att vara som alla andra, tror Lena. Eller så hade hans andra stora intressen – Star wars och svärd – tagit över.

En dag hörde Lena en av hans kompisar säga: ”Kalle, du är som Michael Jackson, både killig och tjejig.” ”Jag är inte tjejig”, protesterade Kalle. ”Jo, men du är killig också”, tyckte kompisen. Då svarade Kalle att ”det finns inget som är killigt och tjejigt”. Så snackade de inte mer om det.

När Lena hörde det blev hon stolt. I grunden handlar det om att barn måste få vara sig själva, ­menar hon. Det har betydelse för hur toleranta de blir som vuxna, både mot sig själva och andra.

– Han får ett bredare register och blir en så mycket mer attraktiv man.