Pojken heter Cosmo. Han var ett år gammal när bilden togs. Nu har han fyllt elva.
Kvinnan heter Malin. Hon är Cosmos mamma. Hon bor med sin son i en lägenhet i en av Stockholms södra förorter där hon arbetar som lågstadielärare.
Mannen heter Michael. Han är Cosmos pappa. Han bor sedan tre år i en egen lägenhet i Stockholm.
Där har Cosmo varit en enda gång.
De tre fotografierna är de enda fysiska spåren av pappan i pojkens rum. Avtrycken i Cosmos vardag är också enstaka och obetydliga; högst ett par gånger om året träffas de, sällan på Michaels initiativ, ofta flera timmar senare än avtalad tid.
Spåren i Cosmos hjärta är desto djupare. Saknaden skaver särskilt svårt varannan fredag när många av hans kompisar ska i väg till sina pappor och Cosmo blir ensam kvar på gården.
Då är han butter. Då drar han sig in i sitt skal. Sätter sig vid skrivbordet och tänker. Kollar på en film.
När han såg den om Tsatsiki, pojken som saknar sin grekiska pappa, blev han väldigt tyst. Han gick och funderade i flera dagar.
- Det är en skön känsla att tycka om sin pappa, säger han. Och det är faktiskt både lite skönt och lite sorgset att sakna honom. Jag är ju ändå glad att han finns, det är det som är lite skönt. Det som inte känns skönt är att jag inte riktigt vet var han finns ... Jag tänker på honom tre fyra gånger i veckan ungefär, och jämt när mina kompisar åker till sina pappor får jag den där sorgsna känslan i hjärtat. Man vill ju åka till sin egen pappa då och ha honom nära sig.
Ibland blir Cosmo väldigt arg.
- Ilskan är obehaglig, säger han. Den sitter också i hjärtat, och den handlar oftast om pappa. Han var ju som mammas barn, liksom. Det var därför han blev utslängd. Jag är arg på honom för att han inte skärpte sig. Hade han gjort det så hade han ju varit här nu.
Cosmo ser sträng ut.
- Det är något som fattas. Pappa kunde trösta mig när jag ramlar, vara snäll mot mig lite oftare. Kärlek, helt enkelt. Det får jag ju av mamma. Men det var faktiskt båda som fick till mig!
Malin träffade Michael på den västindiska ön Barbados. Hon var 20 år gammal, han 33 och pappa till två pojkar och en flicka. Barnen bodde hos mamman.
Kärleken var ögonblicklig. De förlovade sig och flyttade ihop. Först bodde de på ett vandrarhem, sedan i en lägenhet i ett stort hus vid kusten utanför Bridgetown. Malin var lycklig. Hon ville stanna på Barbados, men efter sex månader gick hennes uppehållstillstånd ut, och något nytt fick hon inte.
Hon tvingades att ta farväl av Michael, och uppfylld av oro reste hon hem till Sverige. Men en månad senare sågs de igen på Arlanda, och tack vare kärleksförhållandet till Malin fick Michael faktiskt stanna i Sverige.
De bosatte sig i ett hyreshusområde söder om Stockholm. Den 22 oktober 1991 födde Malin Cosmo.
- Vi hade det bra i ett halvår, berättar Malin. Han var alltid snäll och kärleksfull mot både mig och Cosmo. Men ganska snart började jag irritera mig på att han inte tog ansvar. Han lät sig inte påverkas av att han hade fått barn. Han gick hemifrån när som helst och höll inte våra avtal. Om jag gick in i duschen och bad honom att se efter Cosmo kunde jag hitta honom sovande i sängen när jag kom ut. Han var charmig men omogen och självisk på ett omedvetet sätt.
Michael flöt omkring lite som han ville. Flera gånger i veckan åkte han in till Stockholm och sov hos kompisar.
- Han var säkert otrogen, säger Malin, men jag brydde mig inte så mycket. Han var som en tonårspojke. Till sist tröttnade jag och bad honom att flytta.
Michael muttrade lite men packade ihop sina saker och flyttade hem till en annan kvinna som han hade träffat. Något år senare födde hon deras första barn, och efter ytterligare två år deras andra. Sedan tröttnade även hon. Då flyttade han vidare till nästa kvinna som i sin tur blev gravid.
Cosmo har alltså sex halvsyskon, tre på Barbados och tre i Sverige. Malin har kontakt med två av de andra tre mammorna; en gång har Cosmo fått besöka sin storasyster och sina två storebröder på Barbados, och fyra gånger om året träffar han sin lillasyster och sin lillebror som bor i Uppland.
- I början var Michael med vid de där träffarna, berättar Malin, men det funkade inte. Stämningen blev så osäker, ungarna blev rivaler - de tävlade ju om hans uppmärksamhet. Så nu ses vi utan honom. Han följde inte med till Barbados heller. Han ville inte.
Malin och Michael har fortfarande gemensam vårdnad om Cosmo. Hon har många gånger bett honom att komma och hälsa på sin pojke lite oftare. Hon tycker att han i alla fall borde kunna skriva brev, skicka vykort eller skaffa sig en e-postadress. Han svarar visst, visst. Men inget blir av.
Jag frågar Cosmo vad han skulle vilja göra tillsammans med Michael om han hälsade på.
- Vi kunde gå på restaurang, käka och prata. Shoppa lite. Men han kanske inte kan. Han kanske tycker att han måste göra en massa andra saker. Gå på fester och sånt.
På onsdagar och lördagar tränar Cosmo gymnastik. Tränaren är en av de få manliga förebilder som finns i Cosmos liv; han spelar en viktig roll. En gång när Cosmo hade varit lat och tränaren tappade tålamodet och fräste att om han inte skärpte sig kunde han ju låta bli att komma tillbaka - då blev Cosmo riktigt förskräckt.
Nu missar han sällan en enda träning.
- Jag ska snart börja tävla i trampett, berättar han stolt, och varje jul och sommar har vi uppvisning. Mamma brukar komma och titta, men inte pappa Fast en gång när jag gick i sommarskola med Cirkus Cirkör - då kom han och kollade. Det kändes lite extra kul att han var där. Mamma är jag ju van vid.
Jag ber honom att beskriva sin pappa. Han tystnar och vänder blicken inåt. Efter en halv minut svarar han.
- Han är brunsvart och ganska lång. Han har långa locks och hårband och örhängen. Oftast har han jeans och jeansjacka på sig. Och han är snäll. Jag vet inte riktigt var han bor. Man måste åka tunnelbana dit.
Cosmo har tydliga drag av sin pappa, och det är han nöjd med.
- Vi rör oss likadant, och jag kommer också för sent ibland Jag vill bli exakt precis som pappa när jag blir stor - fast jag ska bo ihop med min pojke och hans mamma, och vi ska ta hand om honom ordentligt.
Om Cosmo fick bestämma skulle både Malin och Michael bo tillsammans med honom, nära mormor och gammelmormor.
- Fast jag vet ju att de inte vill bo ihop. Men jag tycker i alla fall att Michael ska bo i en lägenhet här i Botkyrka nånstans så att jag kan cykla till honom när jag vill Jag tror jag ska föreslå det. Fast jag vet inte riktigt när. Jag undrar vad han skulle säga. Lite pirrigt skulle det vara.
När jag frågar Cosmo om han skulle vilja ha en låtsaspappa svarar han först nej. Men sedan ändrar han sig.
- Jag vill ju liksom ha någon mer än mamma En låtsaspappa kunde kanske ge mig en lillebror och vara som en riktig pappa och ge mig lite trygghet och så.
Cosmo tycker att det är bra att journalister skriver om barn som saknar sina pappor, och han vill gärna vara med i tidningen. Men han är lite orolig för vad hans egen pappa ska tycka.
- Det är nog lite jobbigt för honom att jag berättar att han liksom struntar i mig och att jag saknar honom så himla mycket. Men det jag säger är ju sant. Så det får han tåla!
Cosmos pappa Michael har läst den här artikeln och gått med på att den publiceras. Han har också blivit erbjuden att ge sin version av historien, men han har svarat att han avstår från att uttala sig.