Det borde förstås vara tvärtom: julen ska vara avkoppling och julefrid. Men de flesta föräldrar springer som skållade råttor tiden före jul – allt ska göras! Barnen ska få den där julen som man själv drömmer om, de ska tindra av glädje över sina julklappar, huset ska vara pyntat och julmat och julgodis resultat av många lyckligt gemensamma pysselkvällar.
Varpå barnen gråter för att föräldrarna stressar, och till råga på allt kanske julen måste firas med släktingar man inte trivs med eller i större ensamhet än man ville.
– Ja bevare mig, säger Ingegerd Gavelin och ryser.
– Mina barn är vuxna nu, men jag minns ju hur jobbigt det var att få ihop julen. Den borde verkligen avskaffas! Å andra sidan verkar det lyckligtvis finnas en hel del i den nya generationen som har en mer avslappnad inställning till julfirandet.
Ingegerd Gavelin är socionom och föräldrarådgivare, och i höst kom hennes tredje bok, ”Att möta sitt barn – och sig själv. En bok om föräldraskap” (Norstedts). Där försöker hon lyfta fram en inställning till barnuppfostran som inte är så gångbar just nu: att lyssna på barnen.
– Om ett barn skriker behöver man inte nödvändigtvis uppfatta det som ett ”problembeteende”, som det ofta etiketteras. I stället kan man lyssna: vad är det barnet skriker?
Många föräldraråd de senaste åren har i stället handlat om metoder att stoppa skrik, bråk, gråt, sängvätning, sömnsvårigheter.
– Men just det som definieras som ”problem” är ju barnens uttrycksmöjligheter, säger Ingegerd Gavelin.
– Hur ska de annars kunna signalera att något är fel, om de inte kan formulera det i ord?
I sin bok beskriver hon oroliga och ibland olyckliga barn som reagerar på stundtals obegripliga sätt, och hur man som förälder då inte ska rusa i väg, inte agera för snabbt. I stället: sakta in, låt barnet försöka berätta, eller iaktta och försök hitta orsaken.
Bland annat berättar Ingegerd Gavelin om en pojke som började skolan och hade svårt att anpassa sig. När den oroliga mamman tjatade om att komma i tid, läsa läxor och vara uppmärksam i klassrummet sa sonen till slut, olyckligt: ”Det är som att du inte tycker om mig längre.”
– Det var ju bra att han kunde säga det, säger Ingegerd Gavelin, även om det naturligtvis var svårt att få höra.
Men när mamman kunde förklara för sonen att hon visst tyckte om honom lika mycket, att han var precis lika älskad, så blev stressen över skolan betydligt mindre. Allt lugnade ner sig efter ett tag.
– Jag vill bara inge föräldrar hopp. För föräldrar tar tankarna på ”hur det borde vara” så stor plats – man ska inte låta konflikterna ta över. Jag har träffat en mamma till en jättearg sexåring, och mamman tänker ständigt ”tänk om det är något, tänk om det inte är normalt”. Det finns en sån stor oro hos föräldrar, fastän de allra flesta barn mår bra och de allra flesta föräldrar är tillräckligt bra.
Kunskapen om funktionshinder som adhd, asperger och autism har lett till att fler barn får diagnoser, vilket Ingegerd Gavelin inte alls ifrågasätter. Problemet, som hon ser det, är att diagnosticeringen ”spiller över” så att föräldrar och andra vuxna alltför lätt börjar tänka i termer av normalt/onormalt – i stället för att bara lyssna och ta det lugnt.
– Fast jag vill verkligen inte begära att folk ska ta det lugnt, säger Ingegerd Gavelin, jag vill inte att föräldrar ska få ännu mer dåligt samvete!
Så är det ju: dagens föräldrar har ofta ”ta det lugnt” med på den evighetslånga listan över alla måsten. Det är lätt att bara bli mer stressad av ett sånt krav.
Ingegerd Gavelin startade en av Sveriges första föräldramottagningar, i Sundsvall 2002. Nu har hon flyttat till Stockholm och nya lokaler i gamla Sabbatsbergs sjukhus. Där ska hon ha både enskild rådgivning och kurser i mindfulness, som hon uppskattar allt mer.
– Det är en utmärkt metod för föräldrar. Det barn behöver är att vi är tillsammans med dem, och närvarande när vi är det. Jag jobbade länge med sjuka barn, och det enda de ville var att föräldrarna skulle vara hos dem. Det behövs inte mer.
Därmed inte sagt att föräldrarna ska sitta uppmärksamma vid barnens sida hela dagarna eller ens särskilt mycket.
– Det räcker med att man verkligen lyssnar på varje barn i tio minuter per dag utan att samtidigt splittras av något annat. Och sen ska man tänka på att det även behövs lite ”svalkande likgiltighet” – man ska inte lägga ner hela sitt liv i barnen. De behöver vara i fred också, en del problem mår de bara bra av att få tid att lösa själva. Allt handlar inte om relationen till föräldrarna!
Dagens föräldrar ägnar mycket tid och kraft åt sina barn. Ändå kan det bli onödigt jobbigt för både föräldrar och barn när stress och förväntningar blir för stora och barnet inte är som föräldrarna tror att det borde vara.
– Man kan lära barn lyda, men ofta blir det på bekostnad av deras personliga utveckling och växande. Det finns en obehaglig tendens att göra barn till det optimala uppvisningsobjektet – och då reagerar de, dessbättre. Jag har mött barn som på alla sätt markerar att ”jag vill inte vara ditt ansikte utåt” – och de hittar ju våra känsligaste punkter.
”Att möta sitt barn – och sig själv” är en bok som handlar om föräldraskap, inte om barn, även om det finns många fallbeskrivningar av föräldrar-barnkonflikter. Många konflikter beror på att föräldrarna reagerar mer på sina egna uppväxtvillkor än på det barnen faktiskt gör. En mamma som känt sig övergiven när hon själv växte upp kan bli oresonligt överbeskyddande mot sitt eget barn.
– Det betyder inte att man ska skämmas för att man reagerar tokigt ibland eller för att det blir fel. I att vara vuxen ligger ju att vi ska kunna tänka efter och ångra oss. Meningen är ju att barnen ska växa upp och kunna ha nära relationer med andra. De ska kunna ta ansvar för sig själva, det är det vi lär dem när vi ibland råkar göra fel, ångrar oss och visar det genom att be om ursäkt.
Få – om ens några – vuxna har ju haft en oproblematisk barndom, så det brukar finnas en hel del känslomässiga fällor att trilla ner i. Men Ingegerd Gavelin ser det inte som ett problem.
– Nej, föräldraskap är ju världens chans! Man återupplever sin egen barndom, och man kan faktiskt växa ifrån sina egna problem om man bara vågar inse dem – och det är då barnen också växer. Föräldraskap är till för barnen, men det utvecklar föräldrarna enormt.
Därmed inte sagt att föräldrarna ska abdikera från sin vuxenhet eller begrava sig i sina egna barndomskänslor och tappa taget om sitt eget barn. De vuxna ska tolka världen åt barnen, inte tvärtom.
– Vi ska berätta våra erfarenheter för barnen och beskriva världen som vi ser den – och sen ska vi låta dem göra sin egen resa. Vi vet faktiskt inte alltid vad som är bäst för våra barn, de är egna personer.
Det låter lätt när Ingegerd Gavelin beskriver föräldraskapet: lyssna och ta det lugnt. Och i de fallbeskrivningar hon tar upp i boken löser sig det mesta. Men i verkligheten då, när varken barn eller föräldrar reagerar sådär välstrukturerat?
– Nä, allt löser man inte. Men mycket – och framför allt behöver man inte oroa sig så mycket. Min bok är en tröstebok, inte en måstebok.