Han kallar åttiotalisterna nedskärningsgenerationen, den första som inte har kunnat räkna med att få det bättre än sina föräldrar.
– Ett fast jobb och en egen bostad, det är sådant som många i min ålder bara drömmer om, säger Gustav Fridolin. Många bor i andra hand och kämpar stenhårt med utbildningen eller med en stressig projektanställning för att livet ska bli tryggare. Det påstås att vi unga föraktar villa-Volvo-vovve-idealet, men det är arbete, bostad och familj vi önskar oss allra mest!
Arbetslöshet är ett fullt realistiskt scenario för åttiotalisterna, påpekar han. Det är förödande för självkänslan att sakna en vettig uppgift, och bakom hörnet lurar utslagning och hemlöshet.
– Jag hör inte till dem som tror att hungriga vargar jagar bäst, att den som växer upp i kris åstadkommer mer än den som växer upp i trygghet. Jag tror tvärtom att trygghet är grunden för människans skaparkraft. När vi vet att vi kan resa oss upp igen vågar vi satsa.
Han växte upp i skånska Vittsjö norr om Hässleholm. När han blyg och vattenkammad gick till uppropet i första klass hösten 1990 hade bank- och finanskrisen på allvar börjat skada Sveriges ekonomi.
Han gick i trean när hans mamma drabbades av stroke.
– Efter några veckor började hon jobba igen, hon sade att hon inte hade råd att vara sjukskriven. Så hon fick en propp till. Hon var svårt sjuk i flera år, och jag märkte att de som slet för att ta hand om henne bara blev färre och färre.
I mellanstadiet upplevde han andra effekter av krisen och av den dåvarande finansministern Göran Perssons hårdhänta sanering av statsfinanserna.
– Flera av mina kompisars föräldrar fick plötsligt väldigt gott om tid och väldigt ont om pengar … Vi samlade in underskrifter mot att klasserna skulle bli större – men det var lönlöst, vi var nästan fyrtio elever i klassrummet i vissa ämnen. Och det hjälpte inte att vi protesterade mot att fritidsgården Oasen skulle läggas ner. Den försvann.
Det är kopieringsmaskinen han minns bäst från skolan i Bjärnum.
– Den gick ständigt varm. Dåliga kopior fick ersätta läroböckerna.
Det var Birger Schlaug, språkrör för Miljöpartiet under 1990-talet, som fick honom att bli politiker.
– De som styrde Sverige då valde att lägga över problemen på oss som var unga. Vi var fyra kompisar som tyckte att Birger Schlaug lät trovärdig när han talade om att nedskärningarna skulle slå hårdast mot dem som hade det svårast.
Som sextonåring blev Gustav Fridolin språkrör för Grön ungdom, och han var bara nitton år när Miljöpartiets väljare gav honom jobb som riksdagsledamot.
Året var 2002. Han började genast samla rapporter och statistik, utredningar och tidningsurklipp i en särskild låda, och den blev så full efter ett par år att städarna i riksdagshuset undrade om han aldrig skulle rensa i den.
Han skrev tjogvis av motioner med rapporterna i lådan som underlag. Och nu, när han inte längre är politiker utan folkhögskolelärare och journalist, har han skrivit en bok som bygger på samma material och heter ”Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation”.
– Visste du att de som arbetar inom skolan, vården och omsorgen är 100.000 färre nu än vad de var 1990? Att 250 fritidsgårdar har försvunnit och att 450.000 grundskoleelever saknar bemannat skolbibliotek? Att vi nu har 8 procent färre lärare än 1991, och att elevernas skolprestationer har försämrats i samma takt?
Åtstramningspolitiken under 1990-talet har skapat svåra generationsmotsättningar, hävdar han.
– När man är ung, sjuk eller gammal är man beroende av den offentliga sektorn, och det var den som krymptes. Jag önskar att den nuvarande regeringen kunde låta bli att göra om det misstaget nu när vi rusar in i nästa kris. Den som hyvlar bort ännu mer av de ungas trygghet tar på sig ett stort ansvar. Använd skattemedel för att stimulera ekonomin och de unga i stället!
Men måste en bantad offentlig sektor leda till misär? Kan inte människor vara solidariska genom grannsamverkan och familjeband, föreningar och privata lösningar?
– Visst måste otrygga människor hjälpa varandra. Men om man varje dag möter utslagna och hemlösa måste man koppla bort sina solidariska reflexer, annars orkar man inte. Av rädsla för att själv bli utslagen håller man utslagna på avstånd. Och har man det bättre än andra är det förbannat lätt att inbilla sig att man också är bättre.
I dagens samhälle måste var och en köpa sin lycka, säger han.
– Under högkonjunkturen har fantastiska förmögenheter samlats hos ett litet antal redan rika, och samtidigt har allt fler unga fått en allt lägre disponibel inkomst. Jämlikhet är inte längre ett mål för politiken. Sverige spricker.
Gustav Fridolin är själv en ovanligt lyckad åttiotalist, en sådan som marknadsförarna och trendanalytikerna kanske tänkte på när de målade bilden av en kräsen och cool generation som sticker ut genom sitt självförtroende och sticker vidare till nästa projektjobb eller nästa kärleksrelation om jobbet eller sexet blir för trist.
Men den beskrivningen av åttiotalisterna stämmer inte alls med rapporterna i Gustav Fridolins låda, och inte heller med alla de samtal han har haft med sina generationskamrater.
– Jag ser många unga som gör allt för att inordna sig för att kanske ändå lyckas få ett jobb och en bostad. De är i grunden rädda och försöker knyta egna små skyddsnät, bland annat genom att gifta sig. De pampiga bröllopen är ritualer för att besvärja otryggheten.
En gång var Gustav Fridolin bjuden på en fest för att fira värdinnans nya bröst.
– Är man så mån om sitt utseende – då bär man nog i grunden på en stor osäkerhet.
Han påminner om att andelen unga som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har tredubblats sedan 1989.
– Nedskärningarna har gjort åttiotalisterna rädda. Somliga av de utslagna verkar ha lämnat arbetsmarknaden för gott, och många har i förbittring irrat ut i rasismens träskmarker.
Han ser rasismen som sin generations största folkrörelse.
– Rädda människor blir lätt rasister, säger han. Det finns minst fem tusen, kanske så många som femton tusen ungdomar som mer eller mindre regelbundet besöker rasistiska hemsidor, och många av dem verkar vara åttiotalister.
Ordet solidaritet är viktigt för Gustav Fridolin.
– Solidaritet handlar om att vara en del av något större. Jag känner till exempel en instinktiv närhet till människor som hjälper flyktingar. Bakom EU-begreppet ”bördefördelning” gällande ”flyktingströmmarna” döljer sig verkliga människor som knackar på din dörr och behöver din hjälp.