Redan under 1800-talets slut hade socialdarwinistiska och rasbiologiska tankar börjat infiltrera synen på hur befolkningens hälsa skulle försvaras, och folkstammens sundhet upprätthållas. Hälsa sågs som en plikt. Som god samhällsmedborgare skulle man använda sin fritid till att rekreera sig, så att man kunde fullgöra sin moraliska plikt som arbetare.
”Dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa väckas”, hette det i makarna Myrdals debattskrift ”Kris i befolkningsfrågan”, som kom ut 1934. Under mellankrigstiden hade omsorgen om hälsan, som tidigare varit en individuell angelägenhet, kommit att ses som en del av social- och välfärdspolitiken.
En kampanj för ökat mjölkdrickande drogs i gång, med mjölkens hjälp skulle barnen bli glada och välväxta och arbetarna starka och friska. Skolbespisning infördes, husmödrar fick i handböcker lära sig hur man konserverar frukt och grönsaker så att vitaminerna bibehålls. Nationella samlingar gjordes kring riksmarscherna och svenska folket morgongymnastiserade i hemmet till radions manande röst.
Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, skriver i boken ”Kroppens tunna skal”: ”Socialhygienen sammansmältes med en ny typ av social ingenjörskonst, som inte bara ville skapa en frisk människa utan en ny människa: sund, stark, rationell, villig att underordna sin oförnuftiga kropp den förnuftiga samhällskroppen.”
WHO:s hälsodefinition från 1946 blev upptakten till den nya folkhälsopolitiken. Hälsa skulle inte bara definieras som frånvaro av sjukdom utan kännetecknas av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. I Sverige byggdes de sociala skyddsnäten ut. Hälsan blev en del i välfärdspolitiken, och folkhälsan ett samhällsansvar.