Chocken var förlamande efter beskedet att lillasyster Totti, sexton år gammal, dött på operationsbordet sedan hon hamnat framför ett tåg i tunnelbanan. När Sanna Detlefsen ett par dagar senare förstod att systern tagit sitt liv blev det känslomässiga kaoset ännu större.
– Varken mamma, pappa, jag eller mina två andra systrar anade att Totti mådde så dåligt. Hon hade antytt för en kamrat att hon funderade på att ta sitt liv – men kamraten höll tyst, säger Sanna.
Hon var nitton år vid självmordet och berättar om det minimala stöd som de anhöriga fick efter den traumatiska händelsen.
– Vi fick klara oss på egen hand. Mamma mådde jättedåligt, pappa försökte vara stark och vi systrar som var kvar i livet stod där mitt i mörkret utan någon att luta oss mot.
Sanna trodde inte att hon skulle kunna bli lycklig igen och att det skulle bli omöjligt att överleva sorgen. Det tog sju år innan hon blev glad på nytt.
– Jag hittade sakta en ny struktur i livet, gick i psykoterapi och träffade andra som förlorat ett syskon i ett självmord. Att hitta ett nytt sätt att leva kan vara svårt. Det är inget man kan förvänta sig att klara av själv, tror Sanna.
Hon och hennes storasyster startade senare grupper för unga som mist någon i samband med ett självmord, och de ordnade också läger där deltagarna fick dela sina upplevelser och sin sorg med andra. Verksamheten pågick i sju år.
Sanna utbildade sig till beteendevetare och arbetar i dag för Linköpings stadsmission. Där leder hon en verksamhet som särskilt riktar sig till barn och ungdomar.
– Ungdomar vill ofta inte prata om hur de mår, särskilt inte om sin sorg och särskilt inte med vuxna. Och de som arbetar inom vården vet ofta inte hur de ska närma sig en ung pojke eller flicka som förlorat en anhörig vid ett självmord. Det leder lätt till en negativ spiral där de känner sig allt ensammare.
Stadsmissionen i Linköping driver bland annat Sputnik, en öppen samtalsmottagning för ungdomar mellan 16 och 25 år. Sputnik arrangerar också temalektioner på gymnasieskolor i Linköping om kärlek, relationer, livskriser, självmord och droger. Det finns även särskilda grupper för unga som mist en anhörig som tagit sitt liv.
– Unga måste få höra att all sorg är unik och att det inte finns ett facit, en mall, för hur man ska reagera. Att få dela sina tankar och erfarenheter med andra i samma situation kan vara till stor hjälp. Den som får hjälp att sätta ord på det som hänt kan förstå, känna och förhoppningsvis gå vidare.
Stadsmissionens verksamhet uppmärksammas i hela Östergötland. Skolor, kyrkor och sociala myndigheter har velat få vägledning i hur unga som förlorat någon i ett självmord kan bemötas.
Sanna Detlefsen är gift och hennes barn är fyra och sex år, samt minstingen som är fyra månader. Hon talar med sin man om känslor och om hur hon mår. Det tänker hon göra även med sina barn.
– Döden och självmord är fortfarande väldigt tabubelagt i Sverige. Jag märker det delvis i min ”gamla” familj där Tottis självmord skapat en sorts frusen sorg. Jag undviker att tala om det som hände.
Sanna tänker ofta på lillasyster Totti, eller Charlotta, som i år skulle ha fyllt 31 år.
– Om vi så bara kan hindra en ung pojke eller flicka från att ta sitt liv är det värt allt arbete och allt engagemang, säger hon.