Från att ha hållit sig undan kändisskapet till att plötsligt ha 50.000 läsare som följer hennes liv med de tre barnen Olga, 8 år, Igor, 3,5 år och Lo, snart 6 månader. Så kan man sammanfatta journalisten Sanna Lundells bloggkarriär. Att de två yngsta barnens pappa är den folkkära skådespelaren Mikael Persbrandt och att Olgas pappa heter Wille Crafoord har förstås skyndat på succén, trots att varken ex-sambon eller nuvarande särbon märks särskilt mycket i bloggen. Nyligen blev hon belönad med Guldpennan 2009 på Blogg Awards ”för sina skildringar av vardagslivet”.
Sanna Lundell gör ett mjukt men samtidigt bestämt intryck. Hon kommer till intervjun med sonen Lo sovande i vagnen. Det var när hon var gravid med Lo som hon blev tillfrågad om hon ville blogga på föräldrasajten mama.nu.
– Jag kom fram till att det passade mig att skriva om graviditet och mammaliv eftersom jag var i sjätte månaden då. Det var ett bra sätt att tjäna pengar på något som ändå var naturligt för mig.
Men innan hon började tänkte hon igenom hur hon skulle förhålla sig till bloggandet och vad hon ville lämna ut.
– Jag berättar gärna vardagliga småsaker om min familj men det är skillnad på att vara personlig och privat.
Det tog inte lång tid förrän hon hade en snabbt växande skara hängivna läsare. Men Sanna märkte snart att många läsare (mammor ute i landet) och tyckare i pressen förfärade sig över att barnen skulle lämnas ut, att bilder låg och ”skvalpade” på nätet. En del satte också ett likhetstecken mellan bloggen och en dagbok.
– Fast det är inte sant. Mitt bloggego är ganska långt ifrån mitt riktiga jag. Det är klart att det finns små skärvor av det jag skriver hos mig, annars skulle det vara svårt att gestalta det, men det är en helt annan sak.
– Jag bestämde tidigt att bara de som själva vill deltar i min blogg. En del kanske hade hoppats att jag skulle skriva saker om Micke (Persbrandt) och min pappa (artisten Ulf Lundell). Men de måste ju själv få välja om de vill vara med eller inte – och ingen av dem är intresserad. De har ”gjort media” i hela sina liv och är trötta på att förekomma i skvallerspalterna och att citeras åt höger och vänster.
Sanna träffar dessutom sin pappa Ulf Lundell sällan, som enligt henne, ”håller sig för sig själv i sitt hus på landet i Skåne”.
– Ärligt talat, vilken trettioåring skriver långa inlägg om sin pappa?
En konsekvens av bloggandet som hon var oförberedd på var alla kommentarer. Ett enda blogginlägg kan generera hundratals varav en del av dem ”alltid är helt psyko”.
– Det är som att folk kan säga vad de vill när de sitter där på sin kammare, tryggt gömda bakom en ip-adress.
Och trots att Sanna snart insåg att alla någorlunda framgångsrika bloggar har sin andel av ”galningar” tog hon mer illa vid sig än vad hon först ville medge. Så pass att hon slutligen ställde ett krav på att få stänga av kommentarsfunktionen för att fortsätta.
Sanna tycker inte att hon ska behöva utstå att läsa om att hennes barn är fula och att hennes sambo ”är ute och rumlar”.
– Det kändes inte bra att folk skrev elaka påpekanden om till exempel mina barn och hängde ut dem. Tänk om de läser sådant en dag. Jag kände också att jag inte orkade bära folks ilska, det tar min energi och belastar mig.
Ilskan i kommentarerna förklarar Sanna med att många läsare är nyblivna föräldrar och själva går igenom en omvälvande period. Då är det lätt att låta frustrationen få utlopp i ett anonymt kommentatorsfält.
Även om läsarnas aggressivitet inte ändrar hennes sätt att vara, påverkar det skrivandet.
– Om folk hoppar på mig likt en flock med vargar blir texten så småningom mer allmängiltig.
Att många får inblick i hennes liv är inget som skrämmer henne. Då är det mycket värre att göra en intervju, menar hon.
– För där har den som intervjuar tolkningsföreträde. Dessutom ska den uppfattningen om mig läsas av andra. I bloggen väljer jag själv vad och hur jag vill berätta.
Alltså återges inte familjebråket?
– Nej, och om jag gör det så gör jag det generellt, på ett annat sätt.
Och även om Sanna tycker att hon kan skilja bloggen från det övriga livet så är det klart att det spiller över ibland. Det ligger ett ansvar i att alltid vara uppkopplad, alltid leverera en iakttagelse. Det är lätt att göra ett övertramp och berätta på fel sätt om man är trött.
En gång blev Sannas mamma Barbro arg över ett blogginlägg där hon förekommit. Bråket gick över, men händelsen påminde ändå Sanna om hur försiktig hon måste vara med andra och att deras känslor också påverkar henne.
Om Sanna tyckt ”fel” i sin blogg kan hon plötsligt finnas på en utelista i en tidning. En annan gång påstod Hänt Extra att hon blivit kär i en kvinna för att hon bloggat om en vacker kvinna.
– Det är så larvigt alltihop. Jag kan faktiskt inte ta åt mig av det.
Att hantera ”mediemonstret” kräver kunskap. Sanna medger att hon fått med sig en viss vana hemifrån, hennes familj har alltid varit intressant för pressen.
– Men en blogg kan få enorma dimensioner även utan den ingrediensen. Har man minsta tendens till gränslöshet så ligger man risigt till.
En blogg kräver ofta en daglig uppdatering för att hålla kvar läsarna. För att lyckas med detta har Sanna med fiktiva inslag ibland.
– Jag kan ju inte alltid berätta att jag var hemma och såg på film och åt äppelkaka. Det håller inte.
Dessutom kan hon ibland känna att hon fyller sitt liv med aktiviteter ihop med barnen för att ha något att berätta om. Något som smugit sig på efter hand och som hon egentligen inte tycker om.
– Mitt liv ska ju inte styras av bloggen – men jag får ändå konstatera att det händer då och då, säger hon.