Sara Hamberg har precis flyttat från sin släkt. Släkten Hamberg i Raftälven, en liten by i Krokom kommun, Jämtland. Till skärgårdskommunen Värmdö utanför Stockholm. Nu stannar hon kvar i stan om kvällarna och fikar med sina nya vänner. De som ser henne som enbart "Sara" och inte som "lillsyrran" - eller som "hon som får sitta vid barnbordet när släktingarna kommer på middag".
Men de nya vännerna känner å andra sidan inte till livet i Raftälven där det bor runt 80 personer varav Sara är släkt med en stor del.
Sara Hamberg är 20 år. Hon möter vid busshållplatsen intill en kurvig, smal väg. Vi pulsar i snön uppför en brant backe till sommarstugan där hon och hennes pojkvän bor.
När det inte är dimmigt, som den här dagen, går det att se havsbukten på andra sidan kullen, förklarar hon. Omgivningarna påminner om Raftälven som hennes pappa kallar för Guldkusten eftersom byn har en sjö med långa, breda stränder.
Vi stampar av snön från fötterna och går in. Stugan är liten och varm. Gitarren i hörnet är hennes pojkväns. De flesta sakerna och möblerna tillhör honom och hans familj eftersom det är deras stuga.
- Så synd att jag inte har ett fotoalbum så att jag kunde visa bilder på dem där hemma.
Raftälvens invånare består till stor del av tre släkter. Sara hör till en av dem, som också binds ihop med en annan släkt via hennes halvsyskon.
Två av hennes halvsyskon har under de senaste åren flyttat hem till byn igen med sina familjer, efter att ha bott på annat håll.
Sara har egentligen fyra halvsyskon. Två av dem är släkt med henne på mammas sida, två på pappas. Hon växte upp med en från vardera sida, båda halvbröder.
Halvsyskonen är mellan tio och tjugo år äldre än Sara och flyttade från byn långt tidigare än hon själv, men de har alltid funnits där för henne, tycker hon. Hennes ena storebror, som bor i Varberg med sin familj, är den som peppar henne att göra saker som hon tvekar inför. Som att flytta till Stockholm och börja studera etnologi vid universitetet.
- Jag var nervös för att allting skulle bli så nytt. Men han drev på mig. Det har mina bröder alltid gjort.
Saras föräldrar bor i ett hus på en stor gård. På gården finns ytterligare ett hus där hennes farbror bor. Han och Saras pappa är som bästa vänner och farbrodern har spelat kort med Saras föräldrar tre kvällar i veckan i minst 20 år. Han tillhör familjen, tycker Sara.
Hennes mormor tillhör också familjen. Hon bor i ett servicehus i en annan, större by. Sara och hennes mamma brukar ofta hälsa på henne och när Sara skulle flytta till Stockholm sa mormodern "Ska du verkligen åka så långt? Jag vill ju ha er alla samlade här".
- Jag blev rörd för jag har alltid trott att hon vill att vi ska gå våra egna vägar. Men mormor är gammal, 95 år, och det är kanske därför hon vill att vi ska finnas där.
Sara gör ingen skillnad på vilka som är släkt och vilka som är vänner i byn.
- Jag vet vilka jag har "blodsliga" band till, men jag tänker inte alltid på släktförhållandena eftersom jag alltid har haft människorna i byn runt omkring mig, både som släkt och goda vänner.
Vad är släkt?
- Jag tycker att släkt är en grupp människor som träffas regelbundet och står varandra nära. Familjen är kärnan i släkten. Den kan jag vända mig till om jag mår dåligt, har kört på en tenta eller bara vill prata. Släkten står mig inte lika nära som familjen, men jag kan ändå få hjälp av släktingarna vid praktiska problem, kanske om jag behöver bostad över en natt.
Saras mormor är inte hennes biologiska, eftersom Saras mamma är adopterad. Den biologiska mormodern är död och Sara känner inget behov av att få veta vem hon var.
- Varför skulle jag det? Jag har ju min riktiga mormor. Min biologiska mormor var bara en tant som jag inte kände.
Hur skulle du reagera om du fick veta saker om henne?
- Jag skulle förmodligen bara tänka att hon var en kvinna, som vem som helst. Jag tycker inte att jag behöver fundera över det.
Spelar inte blodsband någon roll?
- Nej, det viktiga är vilken relation man har till släkten. På pappas sida har jag flera kusiner som bor några byar bort och som jag nästan aldrig träffar. De betyder inte så mycket för mig.
Men blodsbanden kom faktiskt att spela roll en gång när Sara gick på gymnasiet. Hon hade blivit god vän med en tjej i klassen som senare visade sig vara hennes tremänning, via Saras biologiska mormor.
- Jag nästan skrek det till henne i telefonen. "Vet du vad? Vi är släkt!" Vi blev helt exalterade för nu hade vi ju blodsband också.
Sara funderar över varför släktskapet plötsligt blev viktigt.
- Man blir stolt eftersom ens släktingar är en del av en själv. Precis som jag är stolt över Jämtland när jag är här nere i Stockholm.
- Jag och min kompis blev inte bättre vänner av att vara släkt, i dag har vi ingen kontakt alls.
När Sara bodde i Raftälven var nästan alltid de två av hennes halvsyskon som bor i området, och deras familjer, hemma hos Sara och hennes föräldrar.
- Ungarna stojade jämt och även om jag vill finnas för dem som mina syskon har funnits för mig så kunde det bli för mycket ibland. Då ville jag vara i fred.
Det får Sara vara nu. Hon bor 65 mil från sin släkt som under uppväxten har funnits inom en radie av några kilometer.
Hon pratar i telefonen med sina föräldrar några gånger i veckan, men sällan med resten av släkten.
- Det är tråkigt att inte ha samma koll som förut på alla människor i byn. Men samtidigt har jag blivit mer självständig av att flytta därifrån.
Hon studerar, träffar sina vänner, spelar teater i en kårförening och går ut och festar i helgerna.
De nya vännerna ser henne som den hon vill vara, medan släkten ser henne som den hon alltid har varit: den yngsta, som har fått all uppmärksamhet.
- Jag är nog mer ödmjuk när jag är med mina kompisar än när jag är med dem där hemma. Jag försöker tänka på att inte prata så mycket om släkten med vännerna.
Medan Sara bodde i Raftälven hade hon en klar bild av hur livet skulle bli. Hon skulle gå ut gymnasiet, flytta i väg, utbilda sig, jobba lite, skaffa barn när hon var mellan 25 och 30 år och så småningom återvända till Raftälven.
Men nu tvekar hon.
- Jag har släppt de tankarna. Just nu vill jag inte flytta hem och jag vill inte binda upp mig genom att säga att jag ska flytta hem. Jag vill fortsätta att studera eller resa.
Saknar du släkten?
- Ja, jag kan sakna släkten. Men å andra sidan går det fort att åka tåg hem. Jag tror inte att släkten betyder mindre bara för att jag flyttat från den. Tvärtom, nu blir det roligare att ses. Men att lämna släkten var nog viktigt för att kunna bli vuxen. Jag börjar känna mig vuxen nu.