Ibland känns det som om vi lever i en tid då bara den utåtriktade kraften räknas. Det är fullt ös som gäller. Man ska ta för sig och pressa det bästa ur alla situationer och relationer. Det är muskler räknas - kroppsliga, mentala och finansiella.
Men vi kan skönja ett större behov av att diagnostisera, inte bara vuxna som "utmattningsdeprimerade", utan också de barn och ungdomar som inte passar in ett rationellt och effektivt samhälle. På dem sätts förkortningsetiketter. Lämpligare vore kanske att undersöka de miljöer de unga växer upp i och anpassa dem till deras olika behov.
Kring detta resonemang handlar docenten i socialmedicin och barnläkaren Lars H Gustafssons bok.
Han är själv pappa till åtta barn och har tidigare skrivit bland annat "Leva med barn", "Upptäcka livet" och "Lotsa Barn". Den här gången skriver han om barns och ungdomars sårbarhet. Han tar läsaren med på elevsamtal och till miljöer som de flesta föräldrar känner till.
Han pekar på vuxnas benägenhet att ge barn service och förmåner i stället för närhet och äkta engagemang. Och han visar hur barn ropar på att få bli sedda för dem de är, inte för vad de "borde vara" för att passa in.
Lyckligtvis hittar barn och unga sinnrika överlevnadsstrategier. Och lyckligtvis kan Lars H Gustafsson beskriva dessa på ett sätt utan att lägga skuld eller ytterligare börda på dem som i arbetet eller i vardagen har ansvar för unga människors liv. Tvärt om faktiskt.