Kerstin Ljungström arbetar sedan trettiotalet år som organisationskonsult, och hennes inriktning är konflikter på arbetsplatser. En period var hon personalchef på Riksrevisionsverket.

När en arbetsplatskonflikt hotar att "äta upp" människorna och lamslå jobbet anlitas hon för att lösa upp den. Eller åtminstone göra de inblandade medvetna om vad som händer.

- Konflikter finns överallt och är inbyggda hos alla människor, säger hon. Arbetsplatsen är inget undantaget reservat. Alla har sin egen upplevelse av hur världen ser ut, vilket gör att vi delvis lever i var sitt universum.

- Det innebär att varje situation som vi delar med varandra ser ut
på olika sätt utifrån våra egna perspektiv. Vi har olika behov helt enkelt, konstaterar Kerstin Ljungström.

Hon berättar om Pelle, en kvalificerad handläggare som stenhårt drev sin egen uppfattning i fråga efter fråga. Han lyssnade inte på vad någon annan hade att säga i arbetsgruppen som bestod av ett femtiotal medarbetare.

Hans samtalston, röstläge och kroppsspråk gjorde att man uppfattade honom som ständigt "på" och arrogant, särskilt mot dem som hyste en avvikande mening.

Det skulle bli värre. Pelle blev alltmera öppet aggressiv. Han talade nedsättande, också om sina chefer, och kom med halvkvädna hot av
typen "om du inte gör som jag säger så &".

- Människorna i gruppen mådde allt sämre, men ingen tordes säga ifrån direkt. Några valde att falla in i hans jargong. En del var rädda, andra såg ett tillfälle att skaffa egna fördelar. Men de flesta drog sig undan, olustiga och tillplattade.

Pelle luktade sig till deras strykräddhet och konflikträdsla. Och han utnyttjade sin förmåga skickligt.

Det var inte bara Pelles aggressivitet som var orsaken till konflikten, menar Kerstin Ljungström. Det som bidrog var bristen på tydliga arbetsbeskrivningar, vilket i sin tur ledde till oklarheter i de anställdas bild av vad som skulle uträttas, hur och av vem.

Glappet utnyttjade Pelle till att göra sig till en stark informell ledare. Han tog för sig och använde de medel han hade, varav aggressiviteten var ett.

- Jag känner igen beteendet från Gubbängen där jag växte upp. Den aggressive omgav sig med ett hov, precis som Pelle, säger Kerstin Ljungström.

Pelle straffade dem som inte var med honom genom gliringar och tjyvnyp, vilket gjorde att aggressionerna i arbetsgruppen eskalerade. Till sist utfördes inget vettigt arbete och det fanns ingen annan utväg än att flytta på Pelle. Efter det kunde gruppen börja fungera normalt igen, även om det tog tid att läka såren.

Aggressioner på jobbet kan ha verkliga eller inbillade orsaker, personliga eller yrkesmässiga. När man känner att aggressionerna blir ohanterliga måste man säga ifrån - och det tydligt, förklarar Kerstin Ljungström.

- Låter vi aggressiva människor dominera jobbet och oss själva, utan att säga ifrån på skarpen, bidrar vi till att aggressiviteten kan fortsätta. Det kan vara fruktansvärt obehagligt att göra det, men någon måste våga.

- Alla har en roll, inte bara den aggressive.

Kerstin Ljungström talar av egen erfarenhet. Vid ett tillfälle drev hon ett projekt tillsammans med en man. Denne var blind och döv för hennes behov, tankar och åsikter. Han visste helt enkelt bäst, men var omedveten om hur han handlade och lät.

- Han förmedlade inte välvilja
eller förståelse för mina åsikter och yrkeskunskaper, vilket är en förutsättning för ett bra arbetsklimat. Till slut upplevde jag att mina förslag inte var vatten värda. Trots att jag innerst inne visste att de var minst lika bra som hans. Jag låste mig, det blev tvärstopp i hjärnan.

Samtidigt byggde Kerstin Ljungström upp en egen motvilja mot kollegan. Till slut tog hon mod till sig och sade vad hon tyckte och tänkte, och hur negativt det var att jobba med honom.

Mannen blev förvånad över hennes reaktion, och menade att han bara var engagerad i jobbet. Kerstin Ljungström förklarade att det inte kunde fortsätta så här, och efter många turer kom de överens om att hon skulle säga ifrån när han "drog i väg". Det fungerade någotsånär, men tog mycket kraft.

- Jag fick intala mig själv att det måste gå att samarbeta, och vi kunde slutföra vårt projekt. Men frågan är om det var värt priset, eftersom jag mådde allt sämre - trots överenskommelsen.

Kerstin Ljungström har ett känsligt väderkorn för aggressioner, och känner direkt om det finns "aggressiva övergrepp" i en grupp. Det har att göra med upplevelser från den egna barndomen.

Hon berättar om en uppväxt där våld och aggressioner hörde till vardagen. Pappan var aggressiv och hotade och slog henne och syskonen både för sådant de hade gjort, och sådant de inte hade gjort. Med den erfarenheten blir man bra på att avläsa och känna igen stämningar, menar hon. Ingen människa ska behöva vara rädd på jobbet. Det låter sig sägas, och hon är väl medveten om att rädsla är vanligare än man tror.

- Vissa skapar sig maktpositioner med hjälp av aggressivitet. De har ett utvecklat väderkorn för andras konflikträdsla och utnyttjar detta hänsynslöst för egna syften.

Den som har denna strategi spelar medvetet på andras rädsla, anser Kerstin Ljungström. Det är en härskarteknik som bygger på att man läser av andras obehag för aggressioner, och gör att man inte alltid behöver spela ut hela registret. Det kan räcka med antydningar. Sedan gör de rädda människornas egna fantasier resten.

- Det räcker med att sätta bollen i rörelse.

Samtidigt förklarar Kerstin Ljungström att aggressivitet är något djupt mänskligt som är kopplat till vår överlevnad. Därför gör den inte halt vid arbetsplatsen. Men eftersom vi lär oss att aggressivitet är något "fult" undertrycks den. Den svenska modellen är inte känd för öppna konflikter, menar hon, utan kännetecknas av förhandlingar och lågmälda samtal. Vi håller tyst och hoppas på att stormen ska blåsa över.

Ska vi då leva ut aggressioner på jobbet lite oftare? Nej, det kan i stället göra problemet mycket större, anser Kerstin Ljungström. Men att tro att konfliktfrihet på jobbet är detsamma som en bra arbetsplats, är en chimär. I en levande organisation måste det finnas meningsskiljaktigheter. Åsikter måste få brytas mot varandra men inte urarta till öppen eller dold fientlighet.

- Om det inte finns tydliga åsiktsskillnader ibland är det ett symtom på att människor inte engagerar sig. Att påstå att allt är frid och fröjd kan vara detsamma som en kollektiv lögn. Vi måste få ha tillgång till hela vårt register, också energin i aggressiviteten. Det driver oss framåt, menar Kerstin Ljungström.