Youssef Skhayri kan vara belåten med sin filmdebut. När "Ett öga rött" nyligen hade premiär på en rad biografer runt om i landet var både recensenter och publik nöjda.
Handlingen är fritt inspirerad av Jonas Hassen Khemiris succéroman om 15-årige Halim som bor i Stockholm. Halim skriver en dagbok på en form av egenkonstruerad förortssvenska. I filmen spelas han av Youssef Skhayri.
- Språket är viktigt. Jag tror att mitt formades mycket tillsammans med grabbarna i kompisgänget. Vi snackade med varandra, lärde av varandra och hittade på nya ord, säger han.
Youssef Skhayri är 17 år och född i Sätra i södra Stockholm. Där bor han fortfarande kvar med sin familj som ursprungligen kommer från Marocko. I höstas började han läsa samhällsekonomi på gymnasiet.
Redan som mycket liten pojke var det naturligt för honom att han skulle kunna läsa och skriva när han blev äldre.
- Mamma och pappa körde bil, det skulle jag också lära mig. Mamma och pappa läste och skrev, det skulle jag också göra en dag. Det var något helt naturligt och något jag inte funderade över.
Youssef Skhayri berättar att han lärde sig läsa och skriva i skolan. Han kommer inte ihåg hur det gick till, men säger att han tyckte att en del bokstäver var ovanliga. Som "x", "z" och "y". De användes inte så ofta, även om hans förnamn börjar med ett "y".
- Jag lärde mig inte läsa på en sekund, det gick steg för steg. En dag i ettan tänkte jag: "Shit! Ok, nu kan jag läsa."
En av de första böcker Youssef läste var "Uno val" eller "Valen Uno", han minns inte den exakta titeln. Det var en sådan där liten minibok.
- Mamma, hon heter Rashida, har alltid hjälpt mig med läxorna. När jag var liten läste hon högt för mig. Det var mysigt att sitta i hennes knä eller intill henne.
Youssef Skhayri talar arabiska. Han kan också skriva och läsa hjälpligt på sina föräldrars modersmål, även om böcker är svåra att ta sig igenom.
- Att läsa och skriva är viktigt för mig. Det är svårt att klara sig i samhället om man inte kan det. Man blir utanför, menar Youssef.
För barnboksförfattaren Pija Lindenbaum, som skrivit de populära böckerna om Gittan och nu senast boken "Kenta och Barbisarna", betyder de tidiga läsupplevelserna i barndomen mer än hon ibland kan se själv.
När hon tittar i boken "Gittan och Gråvargarna" inser hon att bilden där Gittan går mellan trädstammarna har en direkt koppling till Mumintrollet som springer i skogen i "Vad hände sen?" av Tove Jansson.
- Jag gillade otäcka böcker när jag var liten. När Mumin springer i det där svarta var det väldigt farligt och konstigt. Den boken betydde mycket för mig och det är kul att se i efterhand att den faktiskt gjort avtryck.
Pija, som är född 1955 i Sundsvall, är säker på att hon inte kunde läsa när hon började skolan.
- Jag minns att jag absolut inte ville lära mig i förväg. Jag var motvillig för jag tyckte att det var så mysigt att lyssna till när de vuxna läste högt för mig. Jag ville så gärna fortsätta sitta där i knät hos någon vuxen och bli läst för.
Oftast var det mamma Barbro som läste för Pija. Pappa Gösta var ofta bortrest i jobbet, precis som papporna i Pijas bok "Else-Marie och småpapporna".
- Jag minns känslan av att försjunka i det där lyssnandet. När någon berättar blir det en annan dimension än när man läser själv.
Men även Pija lärde sig läsa. I ettan var det figurerna "Li" och "Lo" i en läsebok som lärde henne, minns hon. Och de små bokstavsböcker som varje barn i klassen hade.
- Böckerna hade små fack med urklippta bokstäver. Det var roligt att bilda ord på bänkarna med de där bokstäverna, men jag tyckte det var ganska tjorvigt att läsa för det gick så långsamt. Och så är det än i dag. Jag har inte samma flyt som andra vuxna har, jag har någon slags ordblindhet som också visar sig när jag skriver. Jag läser mer som ett barn.
Hur gick det då med högläsningen? Mamman fortsatte att läsa även efter det att Pija hade lärt sig.
- Men i begränsad omfattning. Mest på somrarna.
Idén till en barnbok börjar oftast med texten, berättar Pija Lindenbaum. Hon skriver först.
- Sedan föder texten bilder, som till en början bara är streckgubbar, och så hoppar jag så där fram och tillbaka mellan text och bild.
Som Svenska Akademiens ständige sekreterare sedan 1999 presenterar Horace Engdahl den 10 december varje år vinnaren av Nobelpriset i litteratur. Nu senast den turkiske författaren Orhan Pamuk.
Svenska Akademien grundades 1786 av kung Gustav III med uppgift att främja det svenska språket och litteraturen.
Horace Engdahl är född 1948 i Karlskrona, och är mycket språkbegåvad. Förutom svenska talar han engelska, tyska, franska och ryska.
Han lärde sig att läsa när han var sex år. Han kommer inte ihåg exakt hur det gick till, men framför allt skedde det nog genom undervisningen i skolan.
- Jag kan fortfarande svagt återkalla häpnaden när jag plötsligt begrep hur det hela fungerade. Jag minns också den kittlande känslan att stava sig igenom ord jag aldrig hade sett i skrift förut och som ändå hade en mening, eftersom jag kunde dem. En känsla av makt och triumf.
Han minns inte säkert vilken som var den första bok han läste själv, men det kan ha varit Tove Janssons "Vad hände sen?", den bok som även fastnade hos Pija Lindenbaum.
- Annars läste min mamma högt för mig, mest sagor.
Landslagsspelaren Victoria Svensson satt ofta hemma vid köksbordet i Rånnaväg i Västergötland och skrev tillsammans med sina två äldre systrar, Lotta och Ann-Sofie, när hon var liten. Systrarnas lust att lära när de gjorde läxor fördes över på femåriga Victoria.
- Jag blev nyfiken och satt och klurade med bokstäver och de hjälpte mig. Jag lärde mig att skriva mitt namn och sedan mammas och pappas och så där. Jag tyckte att det var kul, säger hon.
Vicoria, som är född 1977, kunde läsa flera ord när hon började skolan, men inte hela meningar. Känslan av att kunna läsa själv var skön, minns hon.
- När vi skulle läsa högt i skolan stakade jag mig först fram, jag var jättenervös. Men högläsning blev sedan ett av mina bästa ämnen.
Båda mamma Lena och pappa Jan läste högt för barnen, men det är framför allt stunden med systrarna som Victoria minns bäst. När Lotta, som är sju år äldre, satt i sängen innan de skulle sova och läste högt ur Pippi Långstrump till exempel.
- Det var mysigt. Pippi gillade jag mycket. Hon var en så stark, glad och rolig person. Skulle jag få barn någon gång är det Astrid Lindgrens böcker jag skulle ta fram.