Vi besöker kursgården, som har anor från 40-talet, när det står ikonmåleri på schemat.
Stillheten blir påtaglig redan när vi svänger av från den hårt trafikerade E 4:an och färdas de sista kilometerna genom det pastorala landskapet vid Vätterns sydspets.
När vi kommit fram och stiger ur bilen hörs motorvägens brus i bakgrunden. Vi bestämmer oss för att gilla läget, se det som en sund påminnelse om att en retreat handlar om ett tillfälligt steg åt sidan, att dra sig tillbaka under en begränsad period och sedan återvända till vardagslivet eller ”motorvägen”.
– Det är en plats att backa undan till för att hämta kraft. Sedan ska man tillbaka till det normala, resonerar en retreatdeltagare.
Ingen behöver säga vad de heter eller jobbar med. Alla väljer själva vad de vill berätta om sig själva eller svara på för frågor.
På så vis skapar tystnaden ett ”rättvist” möte. Ingen behöver veta vem som är chef och vem som är arbetslös. Ingen tar mer plats och ingen behöver heller bli förminskad.
Det gör att det kan vara svårt att veta vilka som åker på en tyst retreat. På just den här ikonmålerikursen är dock kvinnor i femtioårsåldern i klar majoritet. Wettershus har en ekumenisk, samkristen inriktning. Det betyder att olika trosriktningar är välkomna.
– Vi märker att gruppen ”sökande” människor har ökat, de som inte har en tydlig tro när de kommer, säger förståndaren Andreas Sköldmark.
Dagen börjar med väckning. Men någon alarmsignal är det inte tal om. I stället går Margareta Hagelberg upp litet tidigare än alla andra för att sjunga utanför våra dörrar.
– Meningen är att varje stund kan vara en njutning. Även väckningen på morgonen, säger hon.
Margareta Hagelberg hade aldrig hållit i en pensel när hon testade att åka hit efter en längre sjukskrivningsperiod för några år sedan.
– Sjukdomen gjorde mig medveten om att man måste ta vara på varje stund här på jorden. Du vet inget om hur ditt liv ser ut nästa sekund.
Intresset för ikoner finns i släkten. Hennes mormor var ryska och förde med sig ikoner när hon flydde till Sverige 1918.
– Själva hantverket är bra för mig eftersom jag tillåts göra fel. En ikon kan alltid rättas till efteråt. Det har tagit mig hela veckan att inse det så att jag kan slappna av, säger Margareta Hagelberg, som njuter i fulla drag av tystnaden.
Hon har ett jobb där hon ständigt måste vara koncentrerad vid mötet med andra människor.
– Det gör att jag behöver den här kravlösheten, att inte ens behöva säga vad jag heter.
Margareta har åkt hit en period varje år de senaste åren. Första gångerna blev hon pressad av tystnaden.
– Jag tyckte det blev för nära och intensivt att sitta där och tugga när vi satt mitt emot varandra vid bordet. Nu upplever jag det på ett helt annat sätt, som att man delar en måltid.
Tystnaden gör att maten smakar mer när de andra sinnena får en chans att träda fram, menar hon.
Vad händer om man sätter i halsen och behöver hosta?
– Då gör man det. Om det behövs reser man sig och går ut. Man gör det som passar. Det är bara du själv som tror att det behöver bli pinsamt.
På middagen sitter jag mitt emot Magdalena Malmvall Nisses. Vi äter i tysthet men ger varandra ett litet leende emellanåt.
Magdalena kommer hit ett par gånger varje år. Hon är så biten att hon sitter i ateljén långt in på natten.
– Eftersom jag jobbar i reklambranschen som grafisk formgivare och målar privat, så gillar jag det här att jag måste vara noggrann. Jag målar så yvigt annars, säger hon och slår en skvätt vitt vin i en burk med äggtempera.
Vinet har en konserverande inverkan på färgblandningen som består av ägg och färgpigment.
Att måla ikoner handlar om att vara trogen en tradition.
– Att sitta koncentrerad och pilla med sådana här små penslar är nyttigt för mig. Samtidigt ser jag hur motivet sakta växer fram. Det är som en meditation.
– Det är också kul att man tar med sig sin ikon hem där man kan sitta och titta på den.
Skönheten har en läkande effekt, hävdar någon. Axlarna sjunker och blodtrycket stillas när man betraktar en vacker ikon.
Deltagaren Lars Anders Kjellberg håller upp en ikon som berättar om Kristi himmelsfärd. Hantverket ger honom möjlighet att fördjupa sig i den kristna mytologin.
– Den historiska tiden blir väldigt levande när man håller på med det här. Man får anledning att lära sig mer om det man målar av. Precis som man läser upp texterna i Bibeln utan att ändra på ordföljden, är det viktigt att man målar en ikon utan att ändra på traditionen.
Det handlar också om att öva sig i ödmjukhet, menar han.
– Man tvingas hålla tillbaka sig själv och gå in i något som är större än man själv.
Magdalena Malmvall Nisses har växt upp i trakterna runt Jönköping och att komma hit är litet som att återvända hem. Kursgården är högt belägen på en klippa med utsikt över Vättern.
– Jag brukar segla katamaran i Karibien. Men jag längtar alltid hit, till naturen och Vättern. Mina föräldrar tillhörde kyrkan i Jönköping. Men jag tog avstånd från det där under många år, flyttade till Stockholm och bodde på olika ställen.
– Så såg jag att det var en målarkurs här och på det sättet hittade jag tillbaka till kyrkan.
Föreståndaren Andreas Sköldmark menar att en tyst retreat gör det möjligt för det som finns på djupet i oss att komma till tals.
– Första gången jag åkte på retreat tänkte jag att det här blir väl ett enda ekande tomrum. I stället upptäckte jag att man bär med sig en massa människor som plötsligt kommer till tals inom en.
Det kan bli jobbigt att konfronteras med ouppklarade saker som plötsligt kommer upp till ytan. Man kan likna det vid att ”bromsa bilen för snabbt”. Det som är längre bak i bilen kommer farande och skapar oreda där framme.
Andreas Sköldmark uppmanar deltagarna att inte prata för mycket om sina erfarenheter av retreaten, även om deltagarna just den här gången gör ett undantag för vår skull. Han går så långt att han rekommenderar dem att inte samåka härifrån.
– Det handlar så mycket om erfarenhetens språk. Pratar man för mycket så tömmer man sig alldeles för fort. En retreat verkar mer om man låter den sippra ut med tiden.