Lärande och bildning är unika kvaliteter som skiljer oss från djuren, menar pedagogen Aarne Lahna. Skolan behövs för disciplinens skull, säger pensionären Ester Nilsson.
Han talar om att människan är en kulturvarelse som för kunskap vidare från generation till generation. Om att lärande och bildning är unika kvaliteter som skiljer oss från exempelvis djuren.
- Självklart behövs skolan - eller andra former av lärande - för att bidra till en mänsklig utveckling, i stort och i smått, säger Aarne Lahna.
Han är naturvetare och undervisar på Kristofferseminariet i Stockholm. Där får blivande lärare ta del av waldforfpedagogikens tankar om hur barn och ungdomar kan bli självständiga individer med ett personligt förhållningssätt till omvärlden.
- Vi har en ovanligt lång barndom för att hinna med att utveckla de kvaliteter som är specifikt mänskliga. Hur ska då skolan, eller annan utbildning, organiseras för att stödja en sådan process? undrar Aarne Lahna.
Han menar att en skola som används för att "dressera" eleverna är förkastlig. För om all undervisning är programmerad hamnar vi oerhört fel, fortsätter han.
- Kunskaper och värderingar som är givna på förhand låser fast allt vid det gamla och hindrar det som borde stimuleras från att växa.
Aarne Lahna är född i Ingermanland, ett land i Baltikum på andra sidan Östersjön som inte längre finns. Han och föräldrarna kom till Sverige som flyktingar och här började han skolan utan att kunna svenska.
- Jag är dyslektiker och lärde mig att läsa och skriva någorlunda först som 14-åring. Några år senare hittade jag av en slump en bok om waldorfpedagogik i en hylla på det lokala stadsdelsbiblioteket hemma i Göteborg.
Senare i livet arbetade han som spårvagnskonduktör, som trädgårdsarbetare och i hamnen. Han tog examen vid lärarhögskolan och har nu arbetat som pedagog i över trettio år.
- Waldorfpedagogiken, som jag arbetar i och för, är ett försök att stimulera elevernas utveckling. Allt lärande måste ske i en takt som motsvarar elevernas egen utvecklingsnivå, den måste verka i den punkt de befinner sig i livet.
Han tar ett exempel:
- Ett barn som är åtta år använder synen och de lodräta linjer som finns i omgivningen - träd, husväggar och liknande - för att bedöma den egna upprätta hållningen. I tolvårsåldern har barnet mognat så mycket att det kan ha en inre upplevelse av att stå mitt i tyngdkraftens lodlinje; barnet upplever sitt centrum i sig självt, där finns jämvikten och balansen.
- Om då läraren i klass sex talar om jordaxelns lutning och solens vandring över himlavalvet kan det för eleverna bli till en lika hissnande upplevelse som när de lärde sig gunga för första gången. Då kan de i tanken vandra över jorden utan att förflytta sig själva. Då stöttar pedagogiken den individuella utvecklingen och kunskapen upplevs som meningsfull.
Aarne Lahna talar om en pedagogik som bygger på barnens egna sinnliga upplevelser och lyfter upp dessa i tankemedvetandet. Som i upplevelsen av den egna kroppens jämvikt och den teoretiska kunskapen om jorden och solens rörelser.
Han framhåller till slut att en människa aldrig får reduceras till att bara vara intellektuellt, estetisk eller hantverksmässigt lagd. Det måste i stället till en helhetssyn där teoretiska kunskaper, konstnärliga kvaliteter och handens arbete samverkar.
- Kunskapen blir då en del av hela identiteten.