Jenny: Alla suicidförsök har varit på allvar
Jag har varit en ”självskadare” till och från sedan slutet av 80-talet, i dag är jag snart fyrtio år, jag lever med min sambo och en dotter som är 4 år. Jag upplever att mitt självskadebeteende oftast inte blivit taget på allvar, åtminstone inte när jag var i tonåren. Jag fick höra att det var ett rop på hjälp. Själv har jag aldrig upplevt, eller menat, att jag ropat på hjälp. Jag har haft så stark ångest att jag inte vetat vad jag ska ta mig till annat än genom att skada mig själv. Alla de många gånger jag gjort suicidförsök har varit på allvar! Jag har vaknat på sjukhus med fortsatt ångest och varit besviken för att jag överlevt.
När jag mår bättre har jag själv svårt att förstå att jag varit så desperat och känt mig så värdelös och på största allvar trott att min dotter har en bättre uppväxt utan sin mor. Trots detta har jag varje gång menat det jag gjort.
Det jag vill förmedla är det som forskaren Jonas Bjärehed i och för sig påpekar – men vilket jag tycker förminskas lite – att självskador bör tas på allvar och kallas för det som den självskadande personen kallar sitt beteende!
Fredrik: Att vara man och skada sig själv är skamligt
Under tio år av mitt liv skadade jag mig själv. Det började inte förrän i tjugoårsåldern, även om ångest och depression hade intagit scenen långt tidigare. Varför jag började och fortsatte med sådana handlingar är, precis som för de flesta drabbade, en komplex fråga att svara på. Ångestlindring, ilska, låg självkänsla, livsförvirring. Eller kanske någonting helt annat.
Jag tillfogade min kropp fysiska smärtsamma skador på en rad olika sätt, men också genom ett riskfyllt och impulsivt beteende, oftast i samband med alkoholkonsumtion, som flera gånger var nära att sluta med döden. Det rent fysiska självskadandet dämpades efter cirka fem år tack vare terapeutisk hjälp, sjukhusvistelser, psykofarmaka och en massa stöd från mina närmaste. Det indirekta självskadande riskfyllda beteendet fortsatte dock. Efter en mycket allvarlig händelse lugnade mitt liv slutligen ned sig. Jag började ta hand om mig själv, min kropp, mitt liv.
I dag, tre år senare, är jag gift och har en son som är tio månader gammal. När jag speglar mig i hans ögon ser jag att det alltid är värt att kämpa när det behöver kämpas och att man ska njuta vid varje tillfälle som ges. Jag har nu en magisterexamen i socialt arbete och arbetar som pedagog inom neuropsykiatrin.
Ibland har jag haft svårt att förhålla mig till ”den klassiska bilden” av självskadaren som en tonårig kvinna, alltsom oftast med diagnosen borderline/personlighetsstörning. Att vara en självskadande man, som dessutom är över tjugo år gammal, har inneburit en hel del skamkänslor. Bilden av personer med självskadebeteende börjar dock sakta men säkert att förändras. Det är för väl det, då jag tror att den personliga och unika berättelsen alltid måste beredas plats – en berättelse som inte nödvändigtvis går att passa in i psykiatrins diagnostiska mallar.
Anna: Jag ser mig själv som en före detta självskadare
Mitt självskadebeteende började när jag var 12, i början av sexan. Jag kände mig ensam och mådde psykiskt dåligt, men förstod inte varför och det var jobbigt. Jag hade haft en bra uppväxt, även om min pappa drack en del när jag var liten och det var svårt, med en familj som älskade mig och jag hade alltid haft vänner och lyckats bra i skolan. Men jag kände mig annorlunda och distanserade mig från folk omkring mig och sa att jag inte ville vara som de var. Men jag tror att jag någonstans inom mig också ville må bra och passa in.
Jag hade hört om folk som skurit sig, men jag vet än i dag inte vad det var som knuffade mig över kanten och fick mig att testa. När jag väl hade börjat blev det snabbt en vana. Jag läste en bok som handlade om en tjej som självskadade och blev ännu mer triggad.
Sjuan gick och jag började få dåligt självförtroende, jag hatade mig själv mer och mer. I slutet av sjuan försökte jag sluta. Jag lovade min kompis att inte skära mig och det blev någonting att hålla fast vid när jag fick impulsen. Det gick två månader, men sedan brast det. Via en kompis fick jag kontakt med en stödlärare och sen skolläkare och psykolog.
På vårterminen i nian var jag i en djupare depression än någonsin tidigare. Jag gick inte ut ur huset på två månader för jag var livrädd för allt utanför, jag låg bara i min säng hela dagarna och orkade inte göra något för allt kändes meningslöst. Jag kände att jag inte hade någon framtid.
Jag slutade gå till min psykolog och kom på så sätt i kontakt med Bup:s mellanvård.
Nu har jag gått i dbt-terapi i snart två år. Jag fyller 18 snart och mår för det mesta bra. Jag skadar inte mig själv längre. Jag har haft flera återfall, framför allt under sommaren, men de är bara återfall. Jag äter medicin, det hjälper. Jag ser mig som en före detta självskadare och inte som en självskadare. Och det känns så himla bra.