Tonåren är en jobbig tid - både för pojkar och flickor. Frågorna är många när man befinner sig i gränslandet mellan barndomen och vuxenlivet. Vem är jag ? Hur ser andra på mig? Duger jag ?
Anton, som han vill att vi kallar honom, bor strax utanför Stockholm. Klädsel och utseende har blivit allt viktigare för honom. Han har dreadlocks och går ofta klädd i baggyjeans, stora tröjor, keps, gympadojor eller kängor.
Han är femton år och för några dagar sedan började han i nian i en skola som har naturvetenskaplig inriktning. Hans föräldrar arbetar som dataingenjör och förskollärare.
- Ibland vet jag inte riktigt vad jag vill. Pappa tycker att det är bra att läsa mycket naturvetenskap eftersom det är lättare att få jobb då. Visst är det kul med kemi, matte och dom ämnena. Men jag gillar nog idrott och musik bättre, berättar Anton.
Kanske skulle han vilja byta skola, men då skulle pappan bli ledsen.
- För honom verkar det vara jätteviktigt att jag går kvar. Fast han frågar aldrig vad jag egentligen vill, fortsätter Anton.
Ofta blir det bråk när pappan tycker att Anton inte satsar tillräckligt mycket på skolan.
- Det blir så fel. Jag gillar ju pappa. Han är jätteduktig på teknik. Han har hjälpt mig och flera av mina kompisar med installationer av program på datorn när det har blivit strul. Mina kompisar tycker att det är jättehäftigt med en pappa som kan så mycket om datorer. Men jag vill ju vara mig själv.
Under tonåren känner många pojkar och flickor en växande osäkerhet som för en del kan leda till en verklig identitetskris. Kläder, utseende, attityd, sex ... det är svårt att veta hur man ska vara för att duga i sina egna och andras ögon. Ofta sker snabba byten mellan olika stilar, åsikter och kompisar.
Den amerikanske utvecklingspsykologen Erik H Erikson menade redan för femtio år sedan att tonåringar som under puberteten hittar sin identitet - sina begränsningar och sina styrkor - oftast får en positiv självbild. De som misslyckas riskerar däremot att utveckla en känsla av underlägsenhet och otillräcklighet.
Under puberteten påverkar en strid ström av hormoner såväl kroppen som psyket. När den börjar och slutar skiljer sig från person till person, men flickor brukar sägas ligga cirka två år före pojkar i utvecklingen.
Anton kom tidigt i puberteten och på klasskortet från åttan ser han betydligt äldre ut än sina kompisar. Det var jobbigt när rösten började förändras. Han visste inte om den plötsligt skulle rusa upp i falsett när han pratade.
Han växte snabbt. Först händerna och så fötterna. Ett tag tyckte han att det såg ut som om han gick i jättelika clownskor - och han kände sig klumpig.
- Jag var den förste killen som fick hår runt snoppen. Då gick jag i sexan. Det kändes spännande, vuxet. Nu i nian är det bara en kille i klassen som ännu inte kommit i puberteten. Förra terminen försökte han alltid slippa gympan och duschade alltid sist. Det måste vara jättejobbigt för honom. Många retas, kallar honom bögen och undrar när hans bröst ska börja växa.
Anton har aldrig haft sex med någon och tycker att det är svårt att veta hur han ska bete sig mot tjejer. Vill de ha en mjuk kille eller någon som är tuffare? Och vad vill de att han ska snacka om?
Sedan ett par år är Anton med i en idrottsförening och tillhör mellangruppen i sitt lag, han är varken bäst eller sämst. Han säger att han är på ett sätt med kompisarna i klubben och på ett annat med hiphopparna. I skolan har han en roll och hemma en annan.
Han tycker ibland att det är svårt att få ihop allting. Men även vuxna uppträder ju olika beroende på var de är någonstans, säger han. Hans mamma har ett sätt att prata med mormor och ett annat med sina kolleger.
Anton märker att hans humör börjat skifta under det senaste året. Han kan bli ledsen utan någon direkt orsak och arg utan att han vet varför. Ena stunden vill han sitta nära mamma eller pappa, det känns tryggt. Nästa vill han lämna den "tråkiga familjen" där allt verkar instängt.
Ibland blir han så förbannad på sina föräldrar. De tjatar om att han ska städa sitt rum, att han måste göra läxorna, att han måste vara hemma en bestämd tid ...
- Jag vill leva mitt liv, träffa kompisarna och inte bara sitta hemma. Jag vet ju precis vad vi snackar om när vi äter middag. Det händer inget nytt. Samtidigt är det kul att vara med pappa och mamma. Dom bryr sig ju i alla fall om mig.
Den schweiziske utvecklingspsykologen Jean Piaget kom i mitten av 1900-talet fram till att det är först under puberteten som man kan bilda teorier om verkligheten, och på allvar börja fundera över filosofiska och religiösa frågor.
- Jag har tänkt ganska mycket över om det kan finnas en gud, men jag skulle inte våga prata om det med kompisarna. Jag är ju ingen grubblande typ precis, har inte den stilen. Jag vet inte vad som skulle hända om jag började snacka om Gud med dom. Kanske skulle dom tro att jag blivit lite crazy.
Kompisarna betyder alltmer för Anton. De går på bio tillsammans, slappar, lyssnar på musik eller idrottar.
- De förstår mig och vet hur jag har det. Föräldrar, lärare och andra vuxna tror ofta att de vet så mycket. Men de verkar ha glömt hur det var när de själva var unga.
I åttan blev det en otrolig betygshets i hans klass och alla snackade om att de måste ha så många VG och MVG som möjligt när de slutar grundskolan. Många i klassen smörade för lärarna.
- En tjej, hon är med i miljöpartiets ungdomsförbund, var hela tiden "på" och ifrågasatte lärarna. Då blev dom blev jättesura på henne och hon fick ganska dåliga betyg, trots att hon är duktig.
I dag sprider sig nya ungdomskulturer över hela jorden blixtsnabbt tack vare internet. Hiphoppare, hårdrockare, brats, fjortisar, J-poppare, emosar ... det finns många sätt söka en identitet.
Sari Pekkola, ungdomsforskare och universtitetslektor i sociologi på högskolan i Kristianstad, påpekar att gruppens betydelse är stor bland tonåringar och att gemenskap är ett nyckelbegrepp. Samtidigt gäller det att framstå som en egen och unik individ.
Enligt Sari Pekkola får medierna allt större inflytande över ungdomars sätt att vara . Som internetsajterna Lunarstorm, Facebook, MSN ... bakom stängda dörrar umgås tonåringar på nätet och formar sin livsstil. Skolans och föräldrars påverkan har däremot minskat.
- Det stämmer nog, säger Anton. Men mina föräldrar är viktiga för mig. Om jag känner att jag gör dem besvikna blir jag också ledsen. Men jag kan ju inte alltid göra precis som de vill.
Han tycker att det är häftigt att bli vuxen och han ser fram emot att börja gymnasiet nästa år.
- I sexan bara "var" jag , tänkte inte på hur andra uppfattade mig. Nu vill jag att alla ska tycka att jag är en cool och skön typ som man vill vara med. Jag ligger nog på övre halvan när det gäller att vara populär i skolan. Men det är ändå inte så enkelt att veta vem man vill vara.