Det är inte bara personer med psykiatriska problem och deras anhöriga som blir utsatta för fördomar och känner skam.
– Även de som jobbar med psykiatri känner av nedvärderingen. Att vara psykiater har låg status i den medicinska världen, säger Cecilia Brain, själv psykiater och forskare.
Hon är överläkare vid psykossektionen på Sahlgrenska universitetssjukhuset, och håller på med en doktorsavhandling som bland annat handlar om stigma och psykisk sjukdom.
– Man kan säga att hela psykiatrin är stigmatiserad, säger Cecilia Brain. Jämfört med många andra medicinska specialiteter har det skett jättestora framsteg inom psykiatrin, men det talas det sällan om. I stället framställs det som om inget har hänt sedan lobotomierna, ungefär. Många tror att psykiatriska sjukdomar inte går att göra något åt. Det här märks när det gäller forskningsanslag, man vill inte satsa.
Begreppet stigma kommer från grekiskan och betyder ”märke”. Att vara stigmatiserad är att vara brännmärkt, vanärad.
– Många sätter likhetstecken mellan stigma och skam. Det är fel, men stigmatisering leder till skam, säger Cecilia Brain.
Enligt WHO är stigma den viktigaste enskilda faktorn som hindrar att människor med psykiska sjukdomar får rätt behandling. Rädslan för sjukdomen, skammen och bristen på kunskap gör att man drar sig för att söka vård, och även att man inte fullföljer sina behandlingar. Också inom vården kan det finnas en rädsla för att tala klarspråk om sjukdomen – just för att den ses som skamlig.
Forskning visar att människor med psykisk sjukdom även stigmatiserar sig själva, säger Cecilia Brain.
– Självkänslan sjunker, man tappar tron på sin egen förmåga, man känner sig kanske inte värd att få den vård man har rätt till.
På senare år har det blivit lite lättare att tala om depression och ångestsyndrom. Men psykossjukdomar, de som Cecilia Brain framför allt arbetar med, är fortfarande omgivna av mycket hysch-hysch.
– Jag är övertygad om att skuldbeläggningen kring psykoser har spelat en stor roll för stigmatiseringen av de sjuka och deras anhöriga, säger Cecilia Brain. På 1950-talet kom teorier om att det var mammorna som gjorde sina barn schizofrena. Teorierna motbevisades redan på 1960-talet, ändå har de hängt kvar, man kan höra det än i dag. Gång på gång måste man tala om att det är fel. Det är hemskt att mammor vars barn råkar ut för en svår sjukdom, även ska behöva beskyllas för sjukdomen.
En annan orsak till att psykoser är särskilt stigmatiserande är den utbredda rädslan för att sjuka personer ska begå våldsbrott, säger Cecilia Brain.
– Men sannolikheten för att man ska bli nedslagen på gatan av en person med psykossjukdom är mycket liten. Forskning visar att i de ovanliga fall där våld förekommer så handlar det oftast om att närstående, framför allt mödrar, blir utsatta.
– Den här rädslan har varit väldigt belastande för patienterna. Många vågar inte berätta för någon, de drar sig undan av rädsla för att bli bortstötta, säger Cecilia Brain.
Vad kan man då göra för att motverka stigmatiseringen kring psykiska sjukdom?
– För att patienter och anhöriga ska bli upprättade, tror jag att psykiatrin också måste upprättas som medicinsk specialitet, säger Cecilia Brain. Det hör ihop.
Det har tagit lång tid att få in ett evidensbaserat tänkande i psykiatrin. Och till skillnad från andra medicinska specialiteter har psykiatrin varit ett öppet fält för fritt tyckande, menar Cecilia Brain. Det har bidragit till den låga statusen.
Men ska inte folk få tycka saker om psykiatrin?
– Jo, självklart ska de det. Men i den offentliga debatten får ofta människor utan kunskaper stort utrymme när det gäller just psykiatrin. Det finns till exempel mycket mer kritik mot mediciner som används inom psykiatrin än mot läkemedel mot andra sjukdomar.
Samtidigt är det förstås psykiatrins egen sak att upprätta sitt anseende, säger Cecilia Brain.
– Klinikerna måste visa på kvalitet och evidens – inte bara känna och tycka saker. Vi måste visa att evidens och ett gott psykosocialt omhändertagande hör samman. Vi måste få utveckla forskningen – konsekvenserna av psykisk sjukdom är enormt stora, både när det gäller samhällsekonomi och personligt lidande.