Ungefär fem år gammal var Johan Beck-Friis på en stor och traditionell julgransplundring. En massa människor hade samlats för att ha roligt och kasta ut granen.
– Det skulle bli sånglekar och jag kände mig rädd för att bli utanför och vara den som ingen ville ha, berättar Johan Beck-Friis.
Det han fasade för var sångleken ”Skära, skära havre”. Texten börjar så här när en pojke lämnas utanför:
Skära, skära havre,
vem skall havren binda?
Det skall allra kärestan min,
var skall jag honom finna.
Lekramsan fortsätter och till slut står en av deltagarna där alldeles ensam i ringen, medan de andra håller någon i sin hand. Och så slutar det med:
Fy skam, fy skam
för ingen ville ha’nom
för ingen ville ha’nom
– Före julgransplundringen var jag livrädd att bli den som skulle få skämmas. Väl där bad jag den som stod intill att inte lämna mig ensam. Och när stunden var inne att välja sin ”käraste” svek hon inte, berättar Johan Beck-Friis.
Han klarade sig och säger att en del kanske bara ser det som en oskyldig lek. Men själv minns han den oerhörda skräcken som säkert bidragit till att han senare utvecklade en medkänsla och förståelse för dem som verkligen utsätts för skam, hån och förödmjukelser.
Johan Beck-Friis, som i dag är pensionerad som läkare och psykoanalytiker, ser att skammens djupaste mening nog är att tjäna evolutionen och människskosläktets överlevnad. Skamförmågan har införlivats i våra gener för att skydda gruppgemenskapen.
Nu är han aktuell med boken ”Den nakna skammen”. I den skriver han bland annat om just den öppna och nakna skammen, den som känns in på bara kroppen. Den sköljer över oss mot vår vilja, plötsligt eller långsamt. Den upplevs intensivt och skrämmande, kanske som en tjock klump i magen. Men skammen kan också visa sig i en röd kind.
Vad som framkallar skam varierar mellan olika människor. En örfil, en kränkande utskällning, ett hånskratt eller någon som rakt ut ropar ”Fy skäms!”. Fast den kan lika gärna utlösas av tystnad, ett bortvänt ansikte, en syrlig kommentar eller att man skyltat med sin okunskap.
– Man passar inte in i sammanhanget och känner sig oönskad. Den djupaste skammen är att inte känna sig älskad, den allra djupaste skammen är att inte vara älskad.
Skammen vi inte står ut med kan göra oss skamlösa och destruktiva – eller deprimerade. I sin nya bok utvecklar Johan Beck-Friis sina tankar om skamlöshet och skamfrihet.
– Den som är skamlös saknar och förnekar all skam och alla skamkänslor. Han eller hon reagerar inte när andra blir kränkta av deras beteende, bryr sig inte. Sådana personer kan göra mycket illa.
Skamfrihet däremot ser Johan Beck-Friis som en mogen och bevarad förmåga att känna skam, utan att plågas av hämmande skamkänslor.
När vi är på väg att göra något vi vet kommer att skapa en pinsam situation kommer skamkänslan ofta inifrån som en varningssignal. Vi går inte i mysdressen till jobbet och tvekar att gå före i en kö.
Skammen vi känner i sådana ögonblick kan kallas ”signalskam” och hindrar oss bland annat från att bryta gemenskapen i gruppen och de sociala koder som styr umgänget människor emellan.
Skammen är därför inte enbart negativ, fortsätter Johan Beck-Friis. Den är nödvändig för att knyta an till andra människor, och förmågan till skam finns hos alla redan från födseln. När vi orkar bära denna känsla inom oss lär vi oss att visa respekt, hänsyn och ömsesidighet.
Skam och skuld är skilda känslor som ofta blandas samman. När vi gjort någon illa känner vi skuld, oftast kräver denna känsla en ursäkt eller ett förlåt. Men ibland får vi inte detta enkla ord på sex bokstäver över våra läppar. Vad är det egentligen som hindrar oss från att säga förlåt?
Enligt Johan Beck-Friis kan det finnas flera orsaker. En kan vara att skamkänslan står i vägen för en möjlig gottgörelse och försoning.
– Vi känner inte bara skuld utan skäms över vad vi gjort den andra. Skammen ger oss tunghäfta och därför blir inget sagt. Detta är ett exempel på hur skam och skuld kan påverka varandra och bilda ett psykiskt ”lås”, sådana lås har jag funnit är vanliga vid depressioner.
Under många år var Johan Beck-Friis psykiater på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Där – och senare i arbetet som psykoanalytiker – mötte han patienter som led av depressioner, lindrigare eller svårare. Många av dem bar på djupa känslor av skam och skuld.
På omslaget till ”Den nakna skammen” syns en bild av Näcken, det nakna väsen som i folktron genom sitt mästerliga fiolspel lockade människor att kasta sig i vattnet och drunkna. Poeten Johan Stagnelius skildrar i dikten ”Näcken” från början av 1800-talet skörheten och den sårade självkänslan hos detta övernaturliga vattenväsen. Så här lyder två strofer som skildrar mötet mellan en liten pojke och Näcken:
Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig
bliva!
– – –
Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken
Johan Beck-Friis säger att det som kännetecknar en deprimerad människa är att hon förlorar sin självaktning, vilket innebär att man inte längre respekterar och aktar sig själv. Ilskan riktas inåt – mot en själv – på grund av skam och skuld.
– Jag tolkar att Stagnelius i sin dikt visar hur en depression ibland uppstår. När Näckens konstnärliga existens ifrågasätts är det en skamfylld kränkning. Och på grund av den tystnar han. Skammen får honom att dra sig undan och kanske ta sitt liv. Näcken påminner om Stagnelius själv.
”Den nakna skammen” är utgiven av Natur & Kultur 2009.
Johan Beck-Friis har även skrivit ”När Orfeus vände sig om – en bok om depression som förlorad självaktning” (Natur & Kultur, 2005).