När Bawans mamma tittar på svensk teve och en öppet homosexuell man dyker upp i rutan väser hon: ”Jävla bög, må du brinna i helvetet!”
– Jag tror att hon misstänker mig. Hon vet att jag ofta talar i telefon med killar om kvällarna, och en gång tjuvlyssnade hon när jag pratade om sex med en bögkompis. Det blev värsta kalabaliken, hon skrek de fulaste ord som finns i det kurdiska språket … Homosexuell – det är det sämsta man kan vara, enligt mina föräldrar.
Bawan säger att han aldrig någonsin kan träda fram med sin sexuella läggning.
– Familjens heder skulle krossas. Folk skulle snacka skit om oss. Särskilt mamma skulle få skuld och skam på sig, det är ju hon som har uppfostrat mig. Och pappa skulle skämmas svårt inför alla kurder och araber som respekterar honom. Han skulle känna sig liten och misslyckad som man, och det vill jag inte utsätta honom för.
Bawan är troende muslim, även om han sällan går till moskén.
– Både muslimer och kristna fördömer oss homosexuella. Det känns surt och svårt. Jag har ju inte precis valt att bli bög.
Han svarar med ett enda ord när jag frågar hur det känns att vara så föraktad av sin egen familj.
– Hjärtskärande.
Han bor i ett hyreshus med sina föräldrar och sina två småsystrar.
– Pappa säger att jag ska vara ett föredöme för dem. Han skulle bara veta … Jag köper ofta kläder till dem, snygga kläder som inte täcker hela kroppen. Mamma gillar det inte, och den äldsta är inte intresserad. Men min minsta syster – hon älskar det. Hon liknar mig.
Han föddes i Kurdistan och var ett år gammal när föräldrarna tog honom med sig till Sverige.
– Jag trivs här och har många svenska vänner. Men mamma tittar bara på muslimska tevekanaler, hon är hjärntvättad. Och pappa pendlar mellan Sverige och Kurdistan. De har aldrig känt sig hemma här.
Bawan blev förskräckt när jag frågade om jag fick komma och intervjua honom i staden där han bor.
– Jag har så många släktingar där, förklarar han. De skulle undra varför jag träffade en fullvuxen svensk, de kunde tro att du var ett ragg. Och om de fick veta att du är journalist och att du vill skriva om hur det är att vara homosexuell i en familj med hårda hedersnormer – det skulle bli katastrof för mig!
Han var tolv år när han upptäckte sin homosexuella läggning.
– Jag märkte att jag tyckte att killar var fina, och när jag var tretton hade jag sex med en kille i skogen. Vi var så spända och rädda …
Gradvis insåg han vidden av det utanförskap han gick in i – eller tvingades in i, som han säger. Han hade ingen att prata med, så till sist försade han sig mer eller mindre medvetet inför sin farbror.
– En sådan börda kan man inte bära ensam, och min farbror har alltid varit mindre traditionell och mycket mer självständig inför min hårda farfar än vad pappa är. Så han höll faktiskt tyst och stöttade mig.
Bawan kände ändå starkt att det var något fel på honom. I högstadiet gick han ofta ensam och tänkte att han inte dög.
– Jag platsade inte i familjen, och inte bland killarna i skolan heller. Jag var rädd och tänkte ofta att jag skulle ta livet av mig, att det vore det bästa för alla – särskilt för mamma och pappa. De skulle inte sakna mig, tänkte jag, i alla fall inte om de fick veta vem jag verkligen var.
Under två år försökte han vara en vanlig heterokille.
– Man vill ju inte vara så här, man vill vara normal. Jag var ihop med flera tjejer, en träffade jag varje dag i åtta månader. Vi hade sex, men det gick inte så bra. Numera är hon min bästa tjejkompis, och hon är viktig – hon vet allt om mig.
Fyra av Bawans närmaste vänner vet att han är homosexuell. Inför resten av världen håller han masken. Han lägger inte ut bilder av sig själv och avslöjar aldrig sitt riktiga namn eller sitt ursprung när han tar kontakt med en tänkbar samtals- eller kärlekspartner på någon av bögsajterna på internet.
– Nätet är min räddning. Det var där jag fick höra att jag inte borde skämmas. Men jag är väldigt diskret, inte ens de killar jag dejtar i Stockholm får veta vad jag heter.
Än en gång inskärper han allvaret i situationen; han är livrädd för att bli avslöjad inför sina föräldrar och släktingar.
– I värsta fall skulle de tvinga mig till Kurdistan och gifta bort mig eller till och med mörda mig – sånt skulle de faktiskt kunna göra … I alla fall skulle de stöta ut mig. Packa ihop mina grejer och kasta ut mig på gatan. ”Han hör inte till oss längre, prata inte med honom!” skulle de säga till sina vänner.
Han ser plågad ut när jag frågar om han hellre skulle vilja vara heterosexuell.
– Ja, svarar han långsamt. Då skulle jag slippa skammen. Jag är så spänd, och jag skäms alltid när jag är tillsammans med en kille. Mina föräldrar har ju tryckt i mig att det jag gör är snuskigt och dåligt, så jag kan inte njuta på riktigt. Jag slappnar bara av när jag är full, så full är jag ganska ofta. Jag åker till Stockholm och festar och går på gayklubb.
Han ser gladare ut när han tänker på livet i storstaden.
– Jag gillar maskulina muskelmän, helst blattar. Det känns skönt att ha sex med dem, för det är så förbjudet. Som att hämnas lite på pappa och farfar.
Bawans pappa längtar hem till Kurdistan. Nästa sommar tar han sin familj med sig och flyttar tillbaka till sin hemstad.
– Han vill att jag följer med, säger Bawan. Han tycker att jag ska lära känna mina släktingar och bli mer kurd. Men jag flyttar till Stockholm – jag älskar den stan, möjligheterna och de moderna, öppna människorna!
Det blir skönt när de flyttar, tycker han.
– Jag har känt mig styrd som en nickedocka, och de har alltid velat att jag ska vakta mina systrar så att de inte umgås med killar. Ogifta flickor som har sex är lösaktiga horor, enligt mamma och pappa.
Bawan har vägrat att delta i kontrollen av systrarna.
– De hårda hedersreglerna är omänskliga, säger han. Men jag har dem i mig, trots att jag avskyr dem. Jag vill till exempel att mina systrar behåller oskulden, det känns äckligt när jag tänker mig att de har sex med en kille – de ska vara rena tills de gifter sig. Och den där äckelkänslan vill jag bli av med, de måste få leva som de vill!
I två år har Bawans pappa sagt till sin son att han snart borde gifta sig, helst med en kurdisk flicka. Och Bawan planerar faktiskt att gifta sig med en kvinna – men inte förrän han har fyllt trettio.
– Det blir synd om min fru, för jag kommer att vara otrogen … Jag gör det bara för att få barn. Jag älskar barn, och jag vill föra släktarvet vidare – inte det onda, utan det goda. Det som börjar med mig.
Bawan heter egentligen något annat.