Långt ute på Vindö, i Stockholms norra skärgård, ligger hon och väntar. För att det handlar om en ”hon”, det är helt klart, säger Rigmor Lidfeldt.
– När jag kommer dit ut säger jag ”hej, gumman”. Hon har en själ. Man putsar, fixar och målar, det blir som ett personligt förhållande.
”Nessie” är en mycket älskad liten segelbåt. Och hon var hett efterlängtad när hon blev Rigmors för fem år sedan.
– Nu längtar jag till henne under vinterhalvåret. Jag läser seglartidningar och drömmer. När jag äntligen får komma ut och gå ombord sitter jag bara där en lång stund och känner mig lycklig.
Rigmor växte upp med båtar och segling. Men som ung vuxen kom hon ifrån båtlivet. Vare sig de män hon träffade eller hennes kompisar var seglingsintresserade.
– Typiskt nog så blev det ingen segling för mig heller, då, säger Rigmor. En kille som seglar får ofta med sig tjejen, vi kvinnor anpassar oss. Men åh, vad jag längtade efter att segla, efter hela det där livet, med havet, vinden, bryggorna, naturen.
Så fick Rigmor sonen Bure, och blev ganska snart ensamstående mamma.
– Sommaren när Bure var fem år bodde han och jag på ett vandrarhem i skärgården. Där fanns en fantastisk naturhamn, där båtarna låg på rad. Barnen sprang och lekte på bryggan och på klipporna. Det gjorde ont i mig av att inte få vara en del i den världen, och av att inte kunna ge Bure det jag själv fått under uppväxten.
”Nästa gång vi är här, kommer vi i en segelbåt”, sa Rigmor till Bure. Men det tog fyra år av grubblande innan hon tog steget och köpte ”Nessie”.
– Jag tvivlade på mig själv, trots att jag har seglingen i ryggmärgen. Skulle jag klara av att segla på egen hand, och skulle jag våga segla ensam med mitt barn?
Under ett kort förhållande med en man som hade båt var Rigmor ute och seglade en månad.
– Då kände jag att ”jag kan ju det här”. Och följande vår tänkte jag :”Inte en sommar till utan båt!” Jag hittade en annons och köpte ”Nessie” direkt.
Den första segelsommaren var Bure nio år.
– Jag hade en massa oro som skulle övervinnas, säger Rigmor. Jag vet att mycket kan hända på sjön. När man seglar ensam måste man vara ordentligt förberedd. Man kan inte springa ifrån och leta efter sjökortet, till exempel. Och när man seglar ensam med ett barn måste man förstås tänka extra mycket på säkerheten hela tiden.
– Man får jobba med sig själv. Den första sommaren blev en livsseger! Efteråt kände jag mig stark. Mod är väl just att kunna övervinna sina egna rädslor, säger Rigmor.
Det tog ett par år innan hon arbetat bort all oro. Nu känner hon sig helt trygg med seglingen.
– Vi som är uppvuxna med det här, vi ”kan” vattnet. Jag har respekt för vind, väder och vatten, och tar inga risker.
Så fort Rigmor har tid åker hon ut till ”Nessie” och sköter om henne. Sommarens projekt är att lägga ny durk.
Ibland sover Rigmor över i ruffen för att kunna åka ut på en dagssegling tidigt nästa morgon.
Och snart sticker Rigmor och Bure, i dag 14 år, ut med ”Nessie” på sommarens långseglats, i tre fyra veckor.
– Fast så väldigt långt brukar vi inte komma, säger Rigmor. Vi brukar hålla oss i skärgården, lägga till i naturhamnar, bada, sola, läsa, gå i skogen och ta det lugnt. Och så träffar man massor av trevliga människor i hamnarna. Varje höst när vi kommer hem har vi en bunt nya bekanta.
Som seglande, ensam mamma är Rigmor van vid att få mycket uppmärksamhet och många kommentarer.
– Jag var faktiskt inte beredd på att det var en så pass manlig värld som jag klev in i. Folk är väldigt positiva, men också undrande. Jag får komplimanger för att jag är ”duktig”, men samtidigt uttrycker man förvåning över att jag seglar själv.
En gång när Rigmor lagt till kom en äldre man fram och sade: ”Vi blev oroliga när vi såg dig komma. Vi undrade om det hänt något, om karlen ramlat över bord.”
Att lägga till i hamn är alltid en press, för alla, säger Rigmor. Folk tittar. Är det en ensam kvinna som kommer, så tittar de ännu mer.
– Det får man bjuda på. Och att vara ensamseglande mamma är en riktig isbrytare. Folk kommer fram och pratar.
Båtmänniskor är över lag hjälpsamma mot varandra, och som ensam kvinna får man extra mycket hjälp.
– Men förra sommaren var det plötsligt inte lika många som kom fram och ville hjälpa oss att lägga till, säger Rigmor. Först fattade jag ingenting. Sen förstod jag. Det var Bure som hade växt så mycket. När folk såg våra silhuetter ute på båten så drog de slutsatsen att ”där finns en man”.
Nu är Bure tonåring och inte lika pigg på att följa med ut och segla på helgerna längre. Men när Rigmor har chansen åker hon gärna i väg ensam.
– Det allra skönaste är långseglingarna med Bure. Fast jag är så mycket ensamräv att jag älskar att vara för mig själv med vatten och vindar, och att ligga i lä och läsa böcker. Vill man umgås, så finns alltid folk i naturhamnarna.
Bland ”Nessies” grannar på varvet finns många stora segelbåtar. Av och till har Rigmor funderat på att köpa en större båt, med fler bekvämligheter.
– Fast jag gillar ju det enkla campinglivet. Och ”Nessie” har allt jag behöver. Jag ska nog ha kvar min lilla gumma, hon är lagom och hanterbar, vi passar för varandra.