Per Långsved och Anna Petrén blev lite överraskade när de insåg att de väntade barn. Det var inte direkt planerat, men det var väldigt välkommet.
- Det kändes mycket omtumlande, men samtidigt kul. Vi gick på profylaxkurs och Anna sade från början att hon ville föda hemma. Jag litade fullständigt på henne. Hon har åtta yngre bröder, så hon har sett graviditeter på nära håll.

För Per var det viktigast att Anna kände sig trygg.
- Annas mamma är barnmorska och genom henne fick vi tag på en egen hembarnmorska. Hon kom hit några veckor före nedkomsten. Vi åt middag tillsammans och jag kunde ställa alla de "dumma" frågorna utan att känna mig generad.

Om man uppfyller vissa villkor kan man från och med januari 2002 få en hemförlossningspeng som ska betala barnmorskans arbete. Att föda hemma kostar i dag omkring 15 000 kronor. En normal förlossning på sjukhus kostar lika mycket medan ett kejsarsnitt kostar närmare 30 000 kronor. Villkoren är bland annat att kvinnan är omföderska.
- Så visst blir det dyrt när man är förstföderska, för då får man inga bidrag. Dessutom tycker jag att man ska tänka igenom beslutet innan, det kan vara riskabelt att föda hemma.

Barnmorskan tyckte att det var okej och Per och Anna var väl förberedda på processens gång. Dessutom ligger Karolinska sjukhuset nära deras bostad, om något oförutsett skulle hända.

Per gillade barnmorskan, det var en förutsättning för gott samarbete.
- Sedan ringde vi henne först när vi kände att vi ville ha henne nära, men då hade vi själva redan "jobbat" i tio timmar. Då var klockan fyra på natten.

Barnmorskan kom och undersökte Anna. Sedan kom svärmor och de båda barnmorskorna satte sig i köket och pratade om ditten och datten medan Per och Anna arbetade på sitt sätt. Men det drog ut på tiden och Per började misströsta.
- Det var svårt att vara så delaktig utan att kunna känna smärtan. Anna hängde på mig, medan jag dansade omkring med henne, för att försöka påskynda värkarbetet. Jag var nog rätt slut där ett tag. Jag hjälpte henne att ta ett varmt bad. Vi lyssnade på musik, andades tillsammans och dansade ännu mer.

När det var dags ställde sig Anna på huk och Per tog emot sitt barn, sonen Martin.
- Det var en fantastisk känsla. Jag var helt euforisk. Barnmorskan och svärmor lämnade oss tre i fred en stund direkt efteråt... det var helt otroligt. Martin var så hal, jag var rädd att göra honom illa, men det gick bra. Efter ett tag ville Anna krysta ut moderkakan och jag klippte av navelsträngen.

Anna gick och duschade och Per tog hand om sin nyfödde son.
- Det var verkligen så skönt att få göra allt i sin egen takt. Sedan ringde jag resten av familjen och de var här på några minuter. Tänk att få uppleva allt det här hemma, att få visa upp sin 40 minuter gamla son.

Men, erkänner han, i det smärtsammaste ögonblicket sa Anna att hon aldrig skulle göra om det.
- Men det har hon redan glömt.

Inifrån köket ropar Anna, "inte i år i alla fall".

Per vaggar omkring med sin son liggande mot axeln. Det är matdags och han börjar gny.
- Att vi födde hemma var ingen protest mot sjukhusförlossningar. Vi tycker bara att det är en naturlig grej att föda barn.

Visserligen fick Anna blödningar i livmodern så de var i alla fall tvungna att åka till sjukhuset efteråt, men de kommer definitivt att göra om det - om allt går komplikationsfritt, säger Per.
- Jag tror att en trygg miljö, en rutinerad barnmorska som man trivs med och sjukhusresurser nära till hands är tre bra förutsättningar för en lyckad hemförlossning.